Polcirkelns mobilblogg


Vicken Embla V
22 februari 2013, 10:14
Filed under: Embla

Vicken Embla! V

eller

En stackars schnauzers
öden och äventyr

Söndag 1/2 2009

Dragigt, sa Embla

SMHI (SverigesMultiHycklandeInstitut) hade utlovat sol över Schnauzerstugan idag. Och trots allt lever vi på hoppet, men smällarna rungar sedan desto hårdare. Mulet var det. Mulet förblev det. Minusgrader, några stycken, 15 cm snötäcke, hårt, hårt packad, med en halv cm nysnö som topping. Efter mångt och mycket dystert grubbleri uppenbarade sig en förströelse: skidåkning! Två draghundar, perfekt före – vad skulle väl bättre kunna rädda en usel söndag?

Det var ett tag sen nu, före Ankans tid, faktiskt, som denna aktivitet var vanligt förekommande runt Stugans tassemarker. En schnauzer i selet har hittills känts som ett enklare alternativ, än det med en hoppetossa i fören. En torped i guldförpackning vars tokryck av hoffefnatt skulle få matte och rent av hela världen att tippa över ända.

Ändå. En stoppad nomesele är just inköpt för detta syfte och måste väl ändå få komma till användning. De är krångliga, dom där selarna. Särskilt när tåtarna har vridit sig åt alla omöjliga håll och sedan förväntas redas ut av en för ändamålet helt olämplig matte. En svettig kvart senare satt det ändock på plats till glädje för en stackars schnauzer, som under sessionen fått vänta bakom stängd dörr och där hoppat jämfota på rumpan av iver.

Det praktiska dragbältet som vi en gång fått av Gull-Marie med lejonen angjordes, liksom bältesväskan för rullkopplet som var tänkt för Ankan ute på Skallbyfältet. Efter ytterligare en kvarts funderande över hur salomonbindningarna nu fungerade igen, ett tiotal omgångar tappade stavar och ihoptrasslade ben, samt två ytterst skeptiska hundar (inte varje dag matte viftar ilsket med vassa käppar – eller vad hon nu höll på med), var vi på iväg.

Skidföret var verkligen underbart, precis som tänkt, vilket också Ankan tyckte – även om hennes uppgift som draghund inte blev precis som önskat….

Ändå for hon inte iväg i stormryck, utan lullade snällt efter, vid sidan och framför, på respektfullt avstånd från de farliga käpparna och då föll matte till föga. Hon kunde faktiskt ta sig fram helt på egen kraft och Ankan bara väntade på att få ge Embla en match i ”sisten är en äcklig katt”.

En stackars schnauzer blir en äcklig katt rätt ofta.

Efter ytterligare ett halvlyckat draghundsförsök, fick det räcka för denna omgång. Långt i fjärran hade molntäcket retsamt spruckit upp, så dags när det redan började mörkna.

Sådan var en stackars schnauzers usla söndag, som endast räddades av oxöron och mattes upptäckt att det går att rensa vissna blad i krukväxterna med hjälp av dammsugaren.


Torsdag 2/10 2008

GÅ OCH HÄNG DIG, MATTE, sa Embla!

Expoveckan straffade ut sig själv med ryggkrasch som inte blev ett dugg bättre av påtvingad dusch av Anka, trasig tvättmaskinslang med påföljande översvämning i badrummet gånger två och andra svårt att låta bli att fixa med-saker.

Följdaktligen har perspektivet varit sådant som på bilden största delen av veckan. Kortare hundturer, med desto mer fart i för de fyrbenta, lite lydnadsträning i köket: Embla utför moment, Ankan gör tvärtom – t ex hämtar Embla sin apport och avlämnar korrekt, medan Ankan finslipar utspottningstekniken.

Igår, efter översvämningarna, var det lite extra ajjigt ett tag, men lösningen fanns närmare till hands än man skulle kunna tro.

I stallet, numera hönshuset, hänger uppbindningskedjorna för tidigare travhästen kvar i taket. Såna där som man sätter fast i grimman/betslet på hästen med lite höbalsnöre längst ut, ni vet, för att pållen ska stå rätt när man t ex lindar skånkarna på den.

De hänger stadigt i taket, kedjorna och är försedda med mjuk slang runt själva metallen. Väldigt dammig slang, men så blir det med yra höns.

En sån kedja att sträcka ut i och ryggen kurrar belåtet av avlastningsglädje! Från A-ont är vi därmed redan på X-bra och kunde vi inte kommit på detta tidigare?

Så: ”Gå ut i stallet och häng dig, matte”, säger Embla med uppfordrande bläng, så snart det hörs minsta aj-pip.


Lördag 20/9 2008

BURR, sa Embla!

Veckan som gått har varit en blandad mobilkamerakompott, även ur en stackars schnauzers perspektiv.

Som den nu färdiga asptrappan i Uppsala. Den fick bara Ankan se… mycket orättvist.

Och pumpen som man numera kan sätta gång i S:t Eriks källa fick man inte heller begapa, och ändå var där en turist som gjorde fel och fick allt vatten över sig. Dumma matte som var för blyg att fotografera detta!

Bronsgubben på Östra Ågatan var inte ens varm denna dag, kunde Ankan surt förmedla.

Matte glömde allt vad bajspåsar hette en dag efter jobbet och jackfickan fick duga som behållare. Trattkantareller med peppar och salt från början, det var något det!

Lafssjön en dag då bara svanar och ankor badade. Matte hade glömt utstyrslen som absolut måste till.

Denna fadäs togs tillbaka dagen efter och badtemperaturen låg nu på modesta 12,3 grader. Hoj! BURR! sa en stackars schnauzer och bligade misstänksamt på sin matte tillika matmor.

Till och med en Anka kröker rygg i ishinken.

Röd flugsvamp är så vacker så och matte önskar hon var en snigel och kunde äta varenda smula. Sån är en stackars schnauzers matte och då förstår ni till fullo, eller?

Den här fulingen växer bland trattkantarellerna och är oerhört rikligt förekommande denna höst. Akta! Livsfarlig. Ni vill väl inte hamna i Aftonbladet, va?

Bildbevis på mattes badkonster. Tvätt och badattiraljer i en tête à tête.

Goooood blek taggsvamp har poppat upp i alla hörn och kanter. Med lite ost och bröd och andra tillbehör kan även en schnauzer låta sig väl smaka.

Lördagsmorgonen (idag, alltså) bjöd på detta. Tidningbud i diket. Ha! Eftersök av rutinerad schnauzer visade sig obehövlig, budet hade redan räddat sig undan den pinsamma fadäsen.

Ah… välbehövlig återhämtning efter lång dag på jobbet… schnauzerskogarna är räddningen från alla galna stadsbesök, isbad och övriga tokiga mattepåhitt.


Tisdag 12/8 2008

Fy Fabian, sa Embla!

Räcker det kanske inte med att en stackars schnauzer måste börja jobba igen? Omdrällas av tusentals djur och några svin. Skulle det då tvunget hälsas på på Hästridarstället, där besökets höjdpunkt också just var grisigt?

Ack och ve, men numera huserar inte endast de gooooda rosa grisarna där på Stället utan även en svart sate. En Fabian. En fuling helt i klass med de två illvilliga suggmatronorna på Spånga.

Inte nog med det. Detta svin av sugga född kan göra schnauzerkonster! Han, alltså menar ”det”, kan snurra, sitta fint, och hoppa upp och pussas. Så gruvligt! Vem vill ha sig en sån trynsmäll på nosspegeln, man bara undrar.

Skägglös och allt.

Nja, i så fall är dessa tre så mycket bättre. De blir väldigt goda så småningom. Svinaktigt goda, rent ut sagt.

Herr´n på Hästridarstället, Ozzy, har ett mediums egenskaper. En stackars schnauzer i efterlöp var mindre intressant än den blonda bimbon i kommande, synade han korten bestämt.

Uppländsk djupskog med äntligen regnpåfyllda pölar, var ett av essen Ozzy försökte flirta med. Saken var bara den, att Bimbon höll en säkerhetsradie på 25 meter till denna enormt respektingivande varelse. Vad en stackars schnauzer tyckte och tänkte gav han inget för. En stackars schnauzer är det verkligen synd om!

Latex. Han heter så, leopardgeckon. Fråga inte en schnauzer varför. Såna där finns på Jobbet också. Fullständigt onödiga är dom.

Gamla Gustavskopian Tigger är något annat. I en GOD schnauzervärld är detta ett fullt godtagbart jaktbyte! När blir världen GOD, matte?

Långhåriga Musse lämnar man ifred. Tyvärr.

Godgrisförsörjaren ser till det. Och den där Fabian har redan fattat galoppen. Ofattbart!

Detta är då mer tydligt i en stackars schnauzers begreppsuppfattning. Skotork à la yngste sonen. Udda, men ytterligt praktiskt, som var och en förstår. Så ska världens ting skötas!

Fy Fabian för resten!


Lördag 2/8 2008

Embla Babianrumpa är i farten igen! Åh, det var på tiden, efter två gånger slätrakning med elak ostersax. Den varma värmen, eller snarare det heta helvetet, renderade denna enorma förlossningsprocess som all tidigare motighet inför trimning skapat. För, vem, säger vem, kan med att hålla i en klippapparat som strax antar samma temperatur som sommarsol i zenit? Det räckte med hals och naken emblarumpa – att det ska vara så svårt att inte göra kalhygge där! – för att stråplockning skulle upplevas som ett svalkande alternativ.

Löpsk stackars schnauzer är ganska nöjd ändå, för en gångs skull. Kortkort är bättre än långklänning i ylle sommaren 2008. Som vanligt bara konstnärligt halvfärdig visserligen och med lustig skäggalock. Eller… bedårande skäggalook!


Onsdag 30/7 2008

Tidens skägg bleknar och slits och en stackars gammal schnauzer är det alltid synd om. Alldeles särskilt nu i löpska tider. Inget ståtligt gråskägg att tillgå, bara en dum blondin till anka. Bimbon, som matte dessutom kallar vacker – pyttsan, en anka är en anka och förbli du sån vid din läst! – gör sitt bästa att iklä sig gråprins roll. Det om något visar och bevisar de två renaste av sanningar: 1) en stackars schnauzer är det alltid synd om och 2) en stackars schnauzer har alltid rätt.

Sen är det annat som inte förstås av okunniga – som matte. Just i dessa tider finns det sånt som viktigare än annat. Mat, tex, är viktigt. Sån bör serveras i rikliga mängder. Helst fri tillgång alla dygnets timmar. Inte som matte gör, sniket plocka undan av den redan ynkliga portionen i det hon påstår att somliga ser lite knubbiga ut.

I sanning ett okunnigt uttalande. Kanhända pälsen är lite tjockare just kring midjan och vems fel är det om inte just mattes?

Plötsligt ska det motioneras en massa mera också. Just i dagarna räddas en stackars schnauzer av det faktum att det är väldigt varmt, runt 30 heta grader, vareviga dag. Alltså: bada. Säger matte. Ut i vattnet med dig. Hämta pinnar, simma med vacker anka, hälsa på svanparet och deras ungar.

Det sista menar hon inte så där riktigt. Det är bara ett lurendrejeri för att få en stackars schnauzer i sjön. Den stackars schnauzern vill inte. Det är blött i vattnet. I ett tillstånd av viktigt löp känns det våta kallt och hemskt, inte ska väl det vara så svårt att begripa?

Uppenbarligen, för mattes listighet känner inga gränser. Vad gör hon alltså? Hon sliter ett stackars schnauzersinne alldeles mitt itu genom att lägga mat i vattnet. Goda, läckra torrfoderpullor ligger där och guppar retsamt och vad är då att göra? Vittringsduktig skäggnäsa, stengetssäkra rasben och lindanssmidig lekamen (icke det minsta knubbig alls) – det är schnauzerns signum. Men det finns gränser för hur lång en nos kan bli och hur mycket en kropp kan tänjas. Det oundvikliga slutet blir alltid ett förödmjukande magplask rätt i böljan.

Den blonda bimbon blir förtjust och hoffar runt i våldsam fart och dråsar så i all sin klumpighet ner mitt bland schnauzer och foderkulor. Med förvivlan får då den stackars schnauzern inse att allt varit helt förgäves. Tryckvågen från de fyrtio blonda kilona får den goda, goda maten att dränkas bortom all tänkbar bärgning och räddning.

Alltså. En schnauzer är det alltid synd om och en schnauzer har alltid rätt. Så är det. Dagarna lång och i tidernas evighet. Amen.



Vicken Embla IV
22 februari 2013, 10:08
Filed under: Embla

Vicken Embla! IV

eller

En stackars schnauzers
öden och äventyr

 

 


 

 

Fredag 24/2 2006

 

Den du, Märta!Nu, när en stackars schnauzrar hunnit bli närmare fyra år och därmed anses som vuxen och rätt så klok på allehanda sätt – ja, då går samma schnauzer och förstör allt på kortare tid en en gris blinkar!

En rolig dag var detta, den dagen schnauzercybervännen Märta besöktes igen, hon som ju bor däruppe mellan hav och sjö i nordligaste Uppland. En rolig dag annars, alltså.

Embla och hennes kumpan, den rödpälsade Ädla Hunden af Flera Raser, invaderade det lilla gula huset och lade genast beslag på godisgeneratorn därinne (pseudonym för Märtahusse). Han skulle också kunna kallas ”Mannen med Guldbyxorna”, för de fickorna var visst outtömliga. Medan Rödpälsen uppfordrande skällde ”Mera!” ”Hit, me’t!” så nöjde sig Embla med att gapa stort. Rätt så övertydligt det också. Då och då blev hon ju tvungen att stänga käften för att kunna tugga och svälja och passade samtidigt på att listigt spana in var på bänkarna annat ätbart stod uppställt. När generatorn så stoppade in godis i Trojagapet (för att han därmed skulle slippa framtida men i form av tinnitus) skyndade sig Skägget att göra snabba tvåbenta raider och skanna av kakfat, Märtamat och köttgryta. Inte för att hon kom åt så mycket och kaka med schnauzernosavtryck är verkligen fortfarande god, liksom peppar och salt absolut behövs i varje gryta om än kanske inte i form av schnauzerskägghår…

Mannen med Guldbyxorna hade emellertid också guld på hjärnan och förväntade sig storverk från de skidande damerna i OS-pisterna. Mitt emellan Anna Ottosson och Anja Pärsson var allas vår uppmärksamhet fästad på TV-rutan tills… tja … en somlig stackars schnauzer överraskades UPPE PÅ KÖKSBORDET I HEMMET DIT HON SÅ VÄNLIGT BLIVIT INBJUDEN! Så oerhört!

Oberördast av det hela var den skäggiga schnauzern, som inte bevärdigade oss och våra häpna utrop med en enda vindögd blick, utan lugnt slafsade i sig de sista kaksmulorna på fatet. Schnauzermattens tillbakahållna ilska imploderade i vågor som spreds över jordklotet i ultraljudshastighet.

Så gick det som det gick för Anja också.

Nedan några bilder från dagen, som med undantag från ovanstående.. hm… lilla bagatell… var mycket lyckad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jag har väl aldrig sett på maken!” 


 

 

Fredag 18/11 2005

Vinterförberedelsedagen har nu ägt rum färdigt. Mycket blev gjort – äntligen – men inte utan visst besvär. Somligt kunde göras på hemmaplan, som att kräla in i kolstybben under husgrunden och stänga av vattnet till stallet. In kröp matte och silvergrå schnauzer – för allt spännande måste utforskas enligt schnauzerlagen – men ut kröp matte och sotsvart schnauzer. Den färgvarianten är bättre när den är vattenfast, konstaterade matte som sen fick tillbringa en bra stund med att torka schnauzer, golv och sig själv.I pumphuset proppades kontakten till frostskyddselementet in i uttaget och fungerade gjorde det också. Såna enkla men uppenbart framgångsrika företag tilltalar schnauzerstugans matte alldeles särskilt mycket.

Annat måste göras någon annanstans. Schnauzerbilen skulle ikläs vintersulor för att någorlunda garantera folks, reflexpinnars och dikens säkerhet. Iväg för bytet kom vi, men inte utan visst besvär. Förloppet var ungefär som följer.

Troja klappades om, gavs godbit och lämnades sen hemma med sin mest bedrövade martyrmin påkopplad. (Utan att för den skull vilja följa med det allra minsta.) Ytterdörren låstes och nyckeln stoppades undan. Däck och schnauzer stuvades in i bilen; schnauzern i framsätet eftersom däcken hade tagit upp allt utrymme bak. Matte stuvade så slutligen in sig själv och satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Javisst, ja – motorvärmaren var igång. Matte krängde sig ur bilen, drog ut motorvärmarsladden, stuvade in sig i bilen igen och vred om tändningnyckeln. Javisst, ja – kameran skulle ju med. Matte krängde ur bilen, rotade rätt på husnyckeln, låste upp och hämtade kameran, klappade om Troja, gav godbit en gång till, låste stugan och stuvade in sig bilen igen, vred om tändningsnyckeln och backade ut ur carporten. Javisst ja. Plånboken låg i ryggsäcken som låg i köket. Matte slog av motorn, krängde ur bilen, rotade fram nyckeln, låste upp, hämtade plånboken, klappade om Troja, gav en godbit till, låste stugan och stuvade in sig i bilen, vred om tändningsnyckeln och … åkte iväg. Halleluja.

Schnauzerbilen råkar visserligen gå ton i ton med schnauzerpälsen, men var ännu smutsigare än den schnauzer som nyss krälat runt i kolstybb. Det blev tvättomat på väg till däckbytarverkstaden vilket resulterade i en skinande ren Nissan.

De utlovade vinterdäcken i bra skick visade sig bestå av tre högerdäck och ett vänsterdäck i halvdåligt skick. Efter att ett av högerdäcken vänts rätt och allt monterats på färdigt – allt med en förvånad schnauzer upphissad i domkraften – styrdes kosan till bilhandlarstället. En rätt bra deal gjordes och fyra sprillans nya sommarsandaler kommer att pryda Nissan till våren.

Under böket och stöket med allt detta hade himlen varit mulen och dyster, men lagom till utflykten i Hågadalen ändrades humöret och solen skrattade mot klarblå bakgrund.

Allt vad en glad schnauzer kunde önska sig uppfylldes där i dalen. Spår – både mattelagt och harskuttat. Uppletande – både av trossar, vanliga bollar och andra slags… doftande… bollar. Lydnadspass – med inslag av både imponerande lydnad och förfärande ohörsamhet, särskilt när en överraskad anka flaxade upp mellan vassruggarna i Hågaån. Matsäcksdags – en massa goda foderkulor utpridda över ett stort område och så mattes smörgås när hon vände ryggen till.

I sanning en mycket lyckad vinterförberedelsedag.

 


Måtte nu matte glömma sin briljanta idé att köra även schnauzern i biltvättomaten…
 


 

 

Söndag 15/5 2005

Så har då den här stackars schnauzern uppnått den magiska åldern av tre år – den ålder då allt ska vara färdigt. Sitta som ett skägg och varken schnauzer eller schnauzermatte ska ha något mer att bekymra sig över.Kan den här stackars matten hoppas på att ett under sker före midnatt? Därefter är nämligen tidsfristen helt ute. Då har alla i M-kullen fyllt tre år.

Men mirakel har väl skett förr?

Somliga schnauzrar är färdigmiraklade redan från början närapå. Den här schnauzerns matte känner till två. Den ena är en femårig svart schnauzer som heterWilma och bor i Spånga. En makalöst söt och duktig och lydig en. Det andra miraklet är en femårig peppar och salt schnauzer som heter Wilma och bor i Spå… nä, Köping. En makalöst söt och duktig och lydig en. Upprepning är all inlärnings moder.

Månntro att miraklen beror lite på respektive schnauzersambor också? Pyttsan! Som om inte den här schnauzermatten också skulle kunna hävda sig! Hon må vara lite virrig, kanske. Något glömsk. Måhända uthålligheten brister en aning. Fokuseringen mot delmål och slutmål kunde eventuellt stärkas en smula. Tävlingsinstinkten kunde säkert – med lite sparkar – väckas upp från hängmattan.

Men i övrigt så…

Än är det åtminstone sex timmar kvar tills klockan slår sina tunga sanningar i huvudet på en blåögd schnauzermatte.

Och vet ni, hoppet lever!

 


Vett och etikett? Jag är en schnauzer, för tusan!
 


 

 

Söndag 13/2 2005

Så blev det år 2005 och snöstorm råder utomhus; kanske bäst att spika ner några minnesvärda rader innan strömmen får dåndimpen som den titt som tätt brukar här ute i skogen.

Den stackars schnauzerns stackars matte har balanserat fram på det ostadiga stuggolvet de senaste dagarna (lite överdrivet, men det låter bättre, annars blir ju inte orden oförglömliga…) men magsjukeriet ger sig allt mer och minsann gick det inte att trycka ner lite extra fin choklad alldeles nyss!

Den stackars schnauzerns år inleddes inte så tokigt alls häromsistens på jobbet – eller vad sägs om det skojiga baguettepartyt som Skäggfjantan, corson canen Athena och den halvfeta rödpälsade blandrasen Troja ordnade helt på egna tassar. Den halvfeta blev tillfälligt väldigt helfet och även de två större kumpanerna hade magarna i varje hörn.

Helt i sin ordning, för enligt den här stackars schnauzerns sätt att se på saker och ting är en fet skäggmage ack så mycket trevligare än en alldeles platt och tom sådan. Från mattanke till mathandling råder överljudshastighet i Schnauzerstugan och ett rasslande mitt i natten avslöjade häromnyss en mycket glad rumpa som stack upp ur fodertunnan. Den runda magen var ett faktum liksom de många uppfriskande promenaderna i det iskallt kolsvarta vintermörkret.

Schnauzerjobbet på Spångas Djurgymnasium ger många trevliga bekantskaper. Senaste mötet var med en förrymd syrsa som visst inte alls hade lust att bli bister agapaddas middag utan i stället snabbt skuttade in i vildvuxet schnauzerskägg. Där satt hon sen och knirpade och sjöng av hjärtans lust medan den stackars schnauzern aldrig förr sett så skelande vildögd ut i sina försök att hälsa lite artigt.

Med en stackars schnauzer i familjen tränas det förstås på allehanda trick. Embla kan, förutom sitt kaffebordsdukande, läskhämtande, skräpslängande, tvätt-i-maskinstoppande, lamptändande och sånt liknande även numera vinka. Ha, så imponerande invänder vän av ironi. Men si, det är det, för det är nämligen nyss inlärt av eleverna på Spånga och är en av de konster som just är sparad för såna tillfällen av klickerträningsintroduktion.

Sen modifierade Skäggfjantematten det hela genom att – från tips av släktingen Isas matte Cecilia – säga ”Vem vill ha glass?” – och det ser genast kolossalt mycket roligare ut! Övningen är numera anpassad till kommandot ”vem vill ha…. – upp med en tass!” och det är ju bara att lägga till lämplig läckerhet.

Urax, charmtrollet från Luleå, har mycket insiktsfullt just också tillägnat sig den konsten. Popcornen knastrar ju dessutom lika trevligt som näverskorna! :o)

 


Jag, jaaaaaaaaaaaaaaaaag vill ha glass! (Hm, ska man tro på det – jodå, detta är Emblas vanliga surbulekameramin – hon brås på sin matte!)

 

På samma sätt snurrar Embla två gånger i rad på kommandot: ”Visst är matte bra snurrig, va!” och nu senast har Astons puckotrick tränats in med stor framgång. Då säger matte ”Visst är —— pucko va!” och Embla slår sig med den andra tassen – inte vinktassen – över pannan. Eftersom min rektor inte läser detta kan jag avslöja att det är han som döljer sig bakom strecken just nu! Han får nämligen rynkor i hårbottnen av allt tal om rättmätig löneförhöjning och vid nästa löneförhandling tror jag minsann att en stackars schnauzer ska få följa med! 


Käre rektor, kanske du ändå borde kolla in detta!
 

 


 



Vicken Embla III
22 februari 2013, 9:46
Filed under: Embla
En stackars schnauzers
öden och äventyr III

 

 


 

 

Söndag 5/12 2004

Det blev höst! Det blev bister vinter! Och inte ett ord, ett ljud, ett pip i den här stackars schnauzerns egen lilla noteringshörna. Alldeles tyst, ungefär som om schnauzerbus och schnauzertemperament hörde till flydda fornstora dagar.

Äh, såklart inte! This dog = bad dog! Särskilt i löptider. Den kolossalt viktiga ego-perioden hade denna gång en mycket lång inledning där all påsminkad hyfs liksom bara rann bort och kvar i pölen befanns ett raggigt urtidsmonster. Glatt flinande, visserligen, men… puh!

Långsamt börjar emellertid en skenbart lydig hund framträda igen (jo, vi vet numera att allt är en illusion, men vi låter oss gärna förföras). De långa kvällspromenaderna i becksvart mörker kryddas med diverse aktiviteter som stenrammelklättring, agilityträning på snödolda hinder, uppletande av föremål och så förstås stadsträning både i Uppsala och i Spånga. I Spånga gick vi förresten vilse häromkvällen och det blev en tvåtimmarstur i saltlake – roligare kan man ha!

I Spånga har den här schnauzern även fått träffa Ladan-djuren nu – utan att få smaka på ett enda. Stackars Embla! Stint utblängd av de fyra katterna blev hon däremot och slutsatsen verkade bli att hundmaten hemma väl fick duga ett tag till.

Ett nytt, särskilt schnauserovänligt tilltag har matte i stugan börjat med: närmligen att stoppa in sin julgranspumla till schnauzer i duschen efter snöpromenaderna. Maken till otrevligt ovänligt sätt mot en glad schnauzer! Svansen intar maximalt nerfällt läge ihop med öronen som verkar börja vid mungiporna. Eftersom rygg och huvud lämnas ifred från sånt där otrevligt blött har det efterhand ändå gått allt smidigare och enduropassen på stuggolven uteblir faktiskt.

Det är 2:a Advent idag och Embla håller som bäst på att lära sig att slänga skräp i hinken under diskbänken. Hon kan nu, med några extra delkommandon, göra allt i ett svep, så snart kan jag sitta här vid datorn och knattra medan hon sköter sitt jobb. Men… än så länge kommer hon med skräpet till mig om jag befinner mig i ett annat rum… som om jag liknar slaskhinken – va!

 


Äsch, hink som hink, det kan väl inte vara så noga…
 

 


 

 

Lördag 18/9 2004

Ahhhhh, vilket ställe den här schnauzern har hamnat på! Tänk er själva att varje morgon få traska med sin matte genom regnskogen! Kliva över sköldpaddorna som strosar runt därinne, försöka fånga sig en av dvärgvaktlarna – fast det har tyvärr inte lyckats än… och sedan kika uppåt och gapa stort – kanske någon av de många småfåglarna trillar ner! För att inte tala om det porlande vattnet, alldeles fullproppat med den allra läckraste småfisk och som gjort för att släcka både törst och hunger samtidigt. Men… inte heller det är tillåtet, så en alltid utsvulten schnauzer får finurla till det litet en trappa upp.

Uppe i vårt rum finns det flera bord. De är inte tomma! Både efter frukosten och lunchen står det tallrikar kvar och bara väntar på expressdiskerskan. Är man född med diskborste kring munnen så är man – vilken tur de har! Allt putsas mycket noggrant och då särskilt sånt som det finns en hel del kvar av, större ostar, t ex – tänk vilken plats allt sånt tog innan den här schnauzern blev anställd!

Matte är glad över sitt roliga jobb, Troja är också nöjd och belåten att få vara med och den här schnauzern, tja… den har nog landat i självaste paradiset!

 


 

 

Tisdag 10/8 2004

En ö är en ö är en ö till skillnad mot en udde, som bara är… just en udde. Så intill den lilla ön vi ser från vårt ställe vid havet ligger det oftast en eller två båtar och guppar. De som ankrat där är på semesterutflykt i skärgården och då ingår landstigning på en ö, för annars vore det ju inte lika fullkomligt somrigt.

Men nu är det augusti och för att kunna hålla en båt så att man kan åka till en sådan där ö och landstiga så måste man nog ha ett arbete som genererar pengar. En vardag i augusti är inte högsemestersäsong längre och se – igår var ön ledig!

Den ligger nära vår udde, ön, bara sådär 100-150 meter därifrån och denna dag då havet låg nästan spegelblankt med bara några små krusningsstråk så simmade vi dit, jag och min schnauzer.

Det var första gången vi simmande någonstans. Att bara hållas en bit ut från stranden och simma lite fram och tillbaka är ju en sak. Det här var något nytt! Illa hade det förresten inte kunnat gå eftersom den lilla ön ligger nära stranden dit vi hade kunnat ta oss om det nu hade behövts.

En enveten schnauzer ville först livrädda matte som vanligt, men jag provade mina landkommandon ”höger”, ”vänster” och ”framåt” och tänk, de fungerade lika bra där i böljan. Likaså ”häråt” när Embla ville vända efter två tredjedelar av sträckan, osäker på om det verkligen var meningen att vi skulle simma jorden runt sådär.

Matsäcken och övriga pinaler vaktades under tiden av Troja som belåtet sov bakom sitt solskydd, mycket tacksam över att inte behöva delta i vådliga expeditioner.

Och en riktig upptäcktsfärd blev det! Det lilla skogspartiet mitt på ön (nåja, kobben, då) hade dolt stora röda och lena hällar. Höga klippor sluttade långsamt ner mot vattnet som kunde nås genom avsatser och naturliga trappsteg. På toppen av den högsta klippan hukade en nästan nedvittrad utkiksstuga med ett underbart panorama över havet. Vår udde har fri havsutsikt men härifrån hade man dessutom ett stråk med öar och skär att vila blicken på. Vidunderligt vackert!

Att vara upptäckare är helt i en schnauzers smak och hon gick in för det med liv och lust, Embla. Skälla ut ett betongfundament, smyga på storskraken där i kanten, tugga på underbara fiskskelett (på tillräckligt säkerhetsavstånd från en matte som muttrade något om vasst och fastna) skutta fram över branter, höjder och över breda och djupa sprickbildningar (så att samma matte fick hjärtat i halsgropen flera gånger). Men Embla var stengetssäker på benen och inte helt dumdristig utan stannade upp och undersökte först och hoppade sedan.

När vi hade expeditionerat färdigt gick det lika fint att simma tillbaka och Emblas iver när hon ”berättade” om allt spännade hon hade varit med om för Troja var ett skådespel i sig. För det stämmer, det där. En udde är bara en udde. En ö är en ö är en ö. Upptäckar-Embla var namnet!

 


…och så…och sen…och då…!
 

 


Vad du pladdrar!
 

 


 

 

Måndag 9/8 2004

Det är så olika det där. Somliga jublar och säger ääääntligen….uuuunderbart! Andra, som visserligen också längtat förfärligt, trumpnar till: ”jaha, det är så dags nu. Semestern som är slut och allting…” Det finns ytterligare en kategori. Det är dom som borde ”skämmes” för att dom pustar och stönar istället för att le saligt.Det handlar om värmen förstås. Och till ”skämmeskategorin” hör Schnauzerstugans alla två- och fyrbenta invånare utom hönsen. (De befjädrade, då alltså.) De pilar runt som vanligt eller sprider rent av ut vingarna i solfjäderform mitt i solgasset och plirar njutningsfullt.

Fast vi övriga skäms föralldel inte så värst. Lider bara alldeles förskräckligt.

Utan att för den skull dra några paralleller till höns och så, såg vi ett grannpar neromvägen som även de spritt ut sig, men i sina Baden-Baden. I solen. Mot stugväggen. Häpnadsväckande och imponerande!

På vägen till havet möter vi ibland en och annan joggare. Eldröda i ansiktena pressar de sig framåt steg för steg och man undrar lite varför och om det verkligen kan vara riktigt nyttigt.

Schnauzerbilen har ingen klimatanläggning men med nervevade rutor och fläkten på fullt pådrag är det rätt uthärdligt ändå. Ända fram till färjan. Stå i kö kan man vara utan. Solen lockar också fram lite mindre trevliga sidor hos somt folk. De som harkylmöjlighet i kupéerna. Fast då måste motorn vara igång. Fast den inte får.

Snart är vi framme ändå. Allt blir bra igen för här, vid våra egna klippor dit andra sällan hittar, där fläktar det skönt från det glittrande vattnet. Ett och annat segel syns vid horisonten och det känns som om man var en av invånarna på Saltkråkan. Jag vill vara Malin! Fast en otursförföjd tantform av farbror Melker ligger nog lite närmare till hands…

En skrakfamilj med nästan vuxna ungar simmar lojt förbi och med ens förflyttas man till Bertil Danielssons helt underbara filmer från början av 60-talet: Året på ön ochViggen Viggo. Svartvita, men med så mycket känsla som saknas i tevens moderna reality-naturscener. Jan Lindblads filmer var också såna: fyllda av fascination över det levande istället för att redovisa störst, närmast och mest tekniksmockat.

Allt är så perfekt här. Den blötare juni och juli har gjort allt så frodigt och vackert – än har inget hunnit brännas sönder. Bladen glänser, blommorna knoppas och slår ut om och om igen och mossor och lavar är alldeles mjuka. En utskälld storskarv står på en sten bara en liten bit bort; vingarna är utspända som svarta segel och Embla förgås nästan av den outhärdligt oåtkomliga närheten.

Det händer annars inte så mycket: bada, livrädda, leta godis, sova, bada, leta saker, vakta matsäck, stjäla matsäck, vädra i luften, hitta måsfjädrar, sova igen…men åh, så skönt!

 

Härute har även vi i ”skämmeskategorin” bara gott att säga om solen, vinden och havet.

 


Troja har full koll på matsäcken även på andra sidan solskyddet…passa dig, Embla!
 

 


Vem bryr sig väl om gamla matsäckar när det finns matskarvar!
 


 

 

Torsdag 22/7 2004

Silverkattsmysteriet är löst! Tänka sig, jag har ju länge förundrat mig över hur Silverkatten kommer hem rund och glad efter perioder av bortavaro. Sen stannar han hemma några dagar eller kommer hem till måltiderna men så är han rätt vad det är borta igen.Oftast möter han upp på kvällpromenaderna och hänger då envist på, även när vi först går åt ”fel” håll.

Lite orolig har jag varit att han olovligen försett sig med mat hos någon granne eller rotat i någon sophög (åh, han älskar sopor, gurka och tomater!) men tack och lov – så var det inte.

Istället fanns lösningen hos arkitekten bortivägen! Han med den silverfina bilen som Embla gärna springer efter…. Någon med en silverfin bil behöver också en silvervacker katt som matchar! En tjock och rund och mäkta belåten kisse har blivit resultatet av dubbelspelet. Delsbo kan han väl kallas numera, då. Fast arkitekten har ju tills nu trott att han var ensam underhållare…

I stället för delad vårdnad har vi kommit överens om att mat får katten hemma i Schnauzerstugan fast hälsa på därborta i arkitektvillan – det går för sig även i fortsättningen.

En intressant detalj i sammanhanget – katten är ingen katt! Åtminstone inte i Emblas ögon. När vi träffas där längs vägen och jag hälsar med ”heeeej, kissekatten min”, så ägnar inte Embla Silverkatten det minsta intresse, utan spänner upp sig och tittar ivrigt runt åt alla håll: ”Var? Var? Vaaaar är katten, matte??? Hit me´ han så ska jag äta upp han!” När ingen katt syns till, tja, då kan det gå för sig att hälsa på Okatten…

 


Men vaaar är katten, då?

 

 


Hej, du. Kan du se nån katt nånstans?
 

 


Gurkmonstret själv.
 

 


 

 

Måndag 19/7 2004

Borstar du tänderna på din hund? Det gör jag! (En mäkta självbelåten ton ska klinga mellan raderna!). Då och då tas ämnet hundtandvård upp i artiklar och i tv-program. Inte så sällan framförs åsikten att torrfoder och tuggben råder bot på problemet. Till och med en och annan veterinär har jag hört säga så! Men, då!!! När jag har gnagt på en fårskank, knaprat kotlettben eller tuggat mig till träningsvärk i käkarna med det hårdaste roslagsknäckebrödet – inte sjutton känner jag mig det allra minsta borstad om tänderna då! Visst, jag har använt mina tänder till den syssla de är gjorda för och dessutom stimulerat blodgenomströmning och salivproduktion och allt annat som ingår i processen, men borstar tänderna innan jag lägger mig gör jag nog helst i alla fall!Om vargarna hade kommit på det finurliga med tandborstning, skulle det allt blivit slagsmål i kön på apoteket, det lovar jag! Vilket konkurrensverktyg – fräscha, starka tänder – en ännu livskraftigare varg! Alfa-titeln inom räckhåll! Njähä, okej då, men å andra sidan äter vargar inte så mycket sånt ”vid sidan om” som slinker in i de bepälsade dammsugarna vi har som golvmattor i köken…

Här är ett par garnityr från mina hundar. Det första bilden visar trettonåriga Trojas tänder (åter ska här vibrera av självberöm!). Visserligen har hon med ålderns rätt inte så kritvita tänder längre. Men beläggningar och tandsten? Icke. Rött tandkött? Näpp. (Den mörkare randen är pigment). Embla å sin sida kan ståta med väldigt vita tänder dessutom.

 


Trojagarnityr

 

 


Embladito
Visst kan man låta bli att borsta tänderna på hunden. Men följden blir nog oftast tandsten och eftersom den går upp även innanför tandköttsranden blir det besvärligare att sanera och måste man till veterinär sövs hunden ner. Då blir man i sanning pank och fågelfri!

Nähej, nu får det räcka med odräglig självbelåtenhet så raskt över till nästa ämne!

Den här grunkemojen är jättebra!

 


”Vädringskrok”

Den sätter man in i bakluckelåset, stänger och låser. En luftspalt på någon dm får i kombination med lite nervevade rutor luftcirkulationen att funka finemang inne i en parkerad bil. Det var Morris-Maria som visade mig den och de flesta känner kanske till den, men för mig var den en nyhet. En bra-pryl, är den! Perfekt när hundarna måste sitta i bilen en stund (naturligtvis i skuggan ändå!). Jag använder den även när jag parkerar i gassande solsken och lämnar bilen utan hundar i – då är den inte alls lika outhärdligt het när vi kommer tillbaka som annars. Fast försäkringen gäller nog inte med kroken i, tyvärr. 


Lagom frisk-luft-springa.
Jaha, mer då? Tja, kycklingarna får numera springa fritt mellan sin bur och de stora hönsens utrymme. Den brune, (Sånt Trams!, alltså) är en tupp. De två övriga höna (Titt-Ut!) respektive osäker. (Kolla-Mig-Va!)

 


Kycklingarna på upptäcktsfärd i stora världen.
Idag har vi turistat i Uppsala och gu´ bevare mig vilken dålig imasch stan bjuder oss! De vackra kvarteren kring domkyrkan är täckta med nät och arbetsställningar, gågatan är en byggarbetsplats, Stora Torget är förstört och återuppbyggnaden avKöttbasilikan, dvs Saluhallen, blev så ful utifrån. Brun tråkig färg istället för det röda och väldigt lite vita dekorationer i målade och dessutom har de satt dit jättestora, hemska aluminiumfärgade ventilationsrör på taket i silhuett mot domkyrkan…

 


Titta bara!
 

 


Hu!
Mutter, mutter…men för att återgå till början: Alla hundar tycker ju faktiskt inte om att borsta tänderna! Vad gör man då? Ja lite ihärdig får man nog vara! Muta lite också och varför inte, om nu hunden absolut säger ifrån, smeta in tandborsten med nåt gott de första gångerna, leverpastej eller så! Och man behöver inte kräva att hunden ska se överlycklig ut!

 


Himla på du bara!
 


 

 

Tisdag 6/7 2004

Det är fullt skägg de här dagarna så en stackars schnauzer ges ynkligast möjliga utrymme på sin egen sida. Matte har ett tillfälligt konstigt jobb som gör att hon knappt är hemma ett dugg. Fast det betyder inte att livet är särskilt tråkigt i schnauzervärlden ändå. För det där andra tillvarostället är nämligen smockfullt med hundar, eller rättare sagt fyra salukis och två dvärgschnauzrar. Tja, egentligen kan man väl säga fem hundar, då – två såna där minimackapärer kan väl tilllsammans räknas som en fuller hel hund ;oP!Å andra sidan är de nog två egna individer ändå, för hörs gör de mycket bra. Mest lilla Ebba som blev överlycklig att helt plötsligt inte står lägst i rang, för det – spärra upp ögonen nu bara – det gör den här schnauzern! I det här hundgänget råder vargflockens djupa instinkter och det var inga problem för Troja. Hennes naturliga auktoritet och säkerhet gav henne snabbt hedersgästtiteln. Embla, däremot, måste jobba sig uppåt. Och det går faktiskt. Den vackra salukin Pantra har blivit en kompis till Embla (som i sanningens har lite svårt att hänga med i den undersköna vinthundens virvelsnabba tempo) och Pytte-Ebba har återgått till att bli Pantras leksakshare, någon att hysta runt i luften, sätta sprätt på och jaga ifatt!

Just därför blev Pytte-Ebba så lycklig när Embla kom. Oj, vad hon skällde (fast egentligen heter det väl bjäbba, det där minimackapärer gör ;oP) och genom sitt skall (ja, bjäbb, då) fick hon med sig hela det övriga gänget. En stackars cyberschnauzer fann det hela rätt otrevligt och grävde ner sig under den gamla trädgårdsboden – voilà – skyddsrum à la Embla! Sanden från skyddsgrottan återfinns till stor del i bilen….

Men genom Pantra tedde sig schnauzerlivsutsikterna lite ljusare och numera är bunkern glömd.

Nähej, nu blir det dags att åka tillbaka till vargarna. Kameran ska få följa med och därmed kommer snart också några bildbevis på Vicken Emblas rangklättring att kunna presenteras. Vi ses! Gläfs och bjäbb på er så länge!

 


 

 

Tisdag 22/6 2004

Alltid när något ätbart ordats till inne i köket får sig schnauzerstugan en tvåbent hund. Köksbänk, diskbänk, spis, köksbord, vedspis – ja, alla ytor över egentligschnauzerhöjd skannas minutiöst. Somliga ställen är i högsta laget även för en stor hund, men Embla tycks ha förlängningsfjädrar iskruvade i bakbenen. Man riktig hör hur de gnisslar när de tänjs ut för att alla skrymseln ska bli åtkomliga för en omåttligt glupsk schnauzer.Lite mallig är hon också, Embla, för Troja når ju inte ens halvvägs. Hon sitter där på golvet nedanför och kan endast innerligt hoppas att någon smula förirrar sig förbi schnauzersopkvasten.

Troja har anledning att se martyrlikt lidande ut för det är ytterst sällan hennes trogna sittningar ger resultat. Annat är det när katterna kör sitt bänksvep – de missar mycket och dessutom leker ju katter som bekant med maten och då kan utdelningen bli desto större!

Det är dock inte ofta katterna hinner före schnauzern och en massa knep måste tas till för att det dagliga brödet ska räcka även till äkta tvåbeningar. En kompis fick alldeles runda ögon av häpnad häromdagen, när hon fick se hur allt i matväg stuvades in på en massa fiffiga ställen, i ugnen, ovanpå kylskåpet, in i skåpet med snören och ljussstumpar, in i tallriksskåpet. Bara hatthyllan skonades denna gång…

Man kanske kan tycka att viss uppfostran vore något att fundera lite på. Men tänk så bekvämt det är när man tappar något i golvet – det hinner knappt ens nudda mark förrän det är borttrollat!

 


Hund? Nä, men schnauzer…
 


 

 

Tisdag 8/6 2004

Förunderligt, är vad det är. Det här med tillvarons totala genomtänkthet, alltså.Tänk till exempel bara hur fantastiskt väl tillverkarna har hundanpassat bilarna! Heltäckningsmattorna får en självisolerande extrafunktion genom den tjocka päls av hundhår som täcker varje kvadratcentimeter. Varmt, mjukt och mysigt! Håren är så djupt rotade att de personer som ombesörjer hårtransplantationer på mindre hårbemängt folk har en massa att lära! Dammsugare, tejp, trasa, karda, besvärjelser – allt hjälper till att ytterligare stärka hårsvallets motståndskraft därinne i bilen.

Schnauzerhushållets bilhårfärg är mest röd, men med ett pikant inslag av svartvitt. Schnauzern fäller visserligen inte päls på samma sätt som blandrasen – utom i bilen. Det verkar som om somliga liksom passar på just då och just där. Förunderligt!

Dammsugaren hör också till det genomtänkta i tillvaron. Röret har ju en sån där krök där viktiga saker hejdas i sin framfart. Det är praktiskt och bra, för inte vill man av misstag få påsen fylld av sånt som inte är skräp! Det genomtänkta ligger däri att man sen slipper dammuga både länge och väl, eftersom det som hejdats där i rörkröken gärna vill stanna kvar för all framtid och verkligen inte tvingas ut till en osäkrare tillvaro.

Hunden själv är förresten ett fint exempel på en förunderligt genomtänkt konstruktion. En genomblöt hund väntar noga med att ruska sig tills den kommer utanför duschen eller in i bilen efter promenaden. För varför tillföra extra vatten där det redan finns?

Man ska dela med sig till dem som inget har. Delad glädje är alltid dubbel glädje, det vet varenda hund!

 


Hundar, hundhår och skräp…
 


 

Måndag 24/5 2004

Jaha! Då var det den här schnauzerns tur att vältra sig. I gränslöst självmedlidande. Och det bara för att den där halvfeta gamla blandrasen vältrat sig. Fast i nåt värre. I sånt där outhärdligt gräsligt hemskt som somliga människor lämnar efter sig utan att gräva ner eller täcka över. Sånt där vedervärdigt som flugor och…hundar älskar. Och då alldeles särskilt halvfeta blandraser.Platsen för brottet: Hågadalen i Uppsala. Naturskönt strövområde alldeles inpå staden. Man står på en gata ena sekunden och så vips befinner man sig mitt bland de skönaste ängar, kullar och skogar. Och komockor, hästbollar och harpluttar. Och några ”glömda” hundhögar. Allt fullkomligt möjligt att stå ut med. Men inte …sånt där annat.

Troja försvann bara en sekund i det höga gräset där i kanten. Den här schnauzermatten som gick där och pladdrade med en annan schnauzermattte, Morris-Maria, hade ändå falkögonen iskruvade och kunde yla stopp och belägg rätt kvickt. Men skett var skett och en flinande (jodå, fråga Maria!), halvfet blandras kom glatt lullandes med nåt smetigt ljusbrunt runt halsband, hals och öron.

Den här matten hyste en vild förhoppning att det nog var hundexkrementer. ”Nääää”, sa Morris-Maria med båda fötterna på jorden, ”sånt rullar dom sig inte i.”

Så rätt. Närmaste bäck fick tjänstgöra som förtvätt där smörjan visserligen späddes ut lite, men samtidigt fördelades på en större yta.

Hem måste man ju så småningom. Att sitta instängd i en bil tillsammans med en insmetad blandras är en prövning. Lite grann hjälper ilskan till, förstås, annars skulle man väl fortfarande ha varit kvar där längs nån vägkant och ulkat.

Hund i duschkabin en gång och så ut för luktprov. Hund i duschkabin en gång till. Ut för luktprov. Hund i duschkabin för tredje gången. Nja. Hund i duschkabin för fjärde och äntligen sista gången.

Alla inblandade textilier genomgick samma procedur fast i tvättmaskinen.

Åter till inledningen och den här schnauzern. Den alldeles oskyldiga men ack så drabbade. Den hade ju suttit där tätt intill den flinande blandrasen. Så den åkte ju på det, den också, det där duschandet. Fast då var varmvattnet förstås slut och det blev en iskall avrivning istället. Schnauzerryggen kröktes till bedlingtonterrierprofil. Ville hon haft en sån hund, matte, skulle hon ha tänkt till för två år sen. Så förfärligt hemskt orättvist. Inte undra på att den här stackars schnauzern vältrar sig i det allra djupaste självmedlidande.

Och du tvåbenting som ställde till allt det här – FY SKÄMS!

 


Vältra, vältra, vältra…

Ja, jag skäms då inte dugg. Letar bara efter kvardröjande härlig doft…förgäves, tyvärr.

 


 

Onsdag 19/5 2004

Nya tider, nya äventyr och snart sommar! Och en skruv lös. Jo, det är väl inte så konstigt i sig, det där med skruven, kanske. I ett hushåll där schnauzer ingår måste alla skruvar efterdras både ofta och hårt och då menar vi inte bara dem i möblerna…Fast den här gången satt skruven faktiskt fast först. Hårt och djupt satt den inkilad där i bildäcket och orsakade en sån där pyspunka som inte är helt bråttom att åtgärda om man snällt fyller på luft i däcket två,tre gånger i veckan. Så det har vi ju gjort, ända sen i höstas…

Under vintern, när hjulen var naturligt fyllda av spik, så hoppades vi så innerligt att hålet i sommardäcket liksom skulle laga sig själv därinne i boden. Och sen glömde vi bort det alldeles, förresten.

Men pös gjorde det fortfarande och efter ett par lufttankningar gav vi upp, iklädde vi oss korset och släpade bil, hundar och dåligt morgonhumör till däckfirman. Natten hade tillbringats på praktiken på Ultuna djursjukhus och då blir det just inte mycket sömn.

Men tänk, vad de var rara där på verkstaden! Snabbt och effektivt lokaliserades den fastkilade skruven som sen kunde återbördas till sin rätta uppgift – som en skruv lös i schnauzerhushållet.

Och tur var ju det, för därmed säkras även de fortsatta äventyren i Vicken Embla!

 


Embla balanserar vidare på livets äventyrsbana!
 


 



Vicken Embla II
22 februari 2013, 9:40
Filed under: Embla

Vicken Embla! II

eller

En stackars schnauzers
öden och äventyr


 

 


 

 

Lördag 8/5 2004

Sådär! Då var det gjort. Ja, avbokning till tävlingen i Lydnad 1 hos SHK i morgon, alltså. Syns ett par hundringar flaxa runt däruppe i skyn så är det anmälningsavgiften som nu flyger sin kos.Det är så ställt nämligen med den här schnauzermatten: ska det tävlas så ska det vinnas. Visserligen hade vi tappert tänkt åka och skämmas (och samtidigt hoppats på dunder och mirakel) men det får ändå vara måtta på hur mycket medlidande som får väckas i hundförsamlingen…

Embla kan vinna om hon inte är skendräktig. Om det inte är 25 grader varmt i skuggan. Om hon vill. Embla är skendräktig. Det är 25 grader varmt i skuggan. Embla vill inte.

Vi åkte till Jällas träningshage för en generalrepetition och Embla var faktiskt duktig. På att stå kvar. Hela tiden. Möjligen svankade hon efterhand mer och mer med ryggen, men det var allt till rörelse som gick att locka fram.

Jo, förresten, rulla och bliga med ögonen, det kunde hon också. Det är inte för inte hon har tränats bland korna på Jälla det senaste året…

 


Bligande ko, nej Embla, menar jag. Somliga schnauzrar har så mycket annat i huvudet dessa dagar…

 

 

Men… Embla är bäst och det ska hon få visa en annan dag :o) Då kommer anmälningsavgiften att stolt glida runt däruppe i sjunde skyn ett slag – fast då tillsammans med hund och matte.

 

 


 

 

Torsdag 29/4 2004

Upp som en sol – ner som en pannkaka! Så är det på Emblafronten nu. Tänk er ett skäggigt ansikte med två underbara och ovanligt vackra schnauzerögon och så en söt liten mun som skymtar inne i trasslet. Föreställ er sedan dessa ögon vidöppna av yttersta förvåning och söta lilla munnen förvandlad till en runt litet ”o”. ”Ska jag gå fot ? Vad är ”fot” för nåt?”Tom i kolan som ett urblåst ägg – det är Embla av dagens datum. Orsak: skendräktighet.

En ful ovana från förut kom åter till ytan igår. Embla har ju slutat jaga bilar om de inte saktar in utanför eller nån därinne i hytten ropar hej eller tutar (+ många fler eller) men igår morse for grannen bortivägen (arkitekten med silverfina bilen) förbi just som vi själva travade ut till vår bil. Gissa vad han gjorde? Gissa vad han gjorde fast han visste om hur Embla reagerar? Han TUTADE! Gissa vad Embla gjorde? Och gissa slutligen vad emblamatten tog sig för!

Såhär skulle hon naturligtvis ha gjort: vänt ryggen till och ignorerat och framförallt varit tyst. Istället gjorde hon såhär: tog sig för huvudet, hoppade jämfota, ylade så att hela Upplands befolkning yrvaket satte sig upp i sängarna och sen ljöd en mängd nya häpnadsväckande ord över nejden – tillsammans skulle de säkert kunna fylla en helRyslighetsordbok.

Och grannens lilla tanklösa hälsningstut – ja, det finns väl inget mer normalt och naturligt än det. Om det inte alltså handlade om hälsningstut till en viss schnauzer och hennes matte. Med detta enkla och självklara faktum har normen upphört att gälla – det borde väl var och en förstå!

 


 

 

Söndag 25/4 2004

Just nu är livet är fyllt av orättvisor enligt Embla. Dagarna tillbringas i den zooaffär matte gör praktik och kan någon förstå vad det innebär för en schnauzer att befinna sig så nära marsvin, möss, hamstrar, kaniner (ooooo, kaniner!!!)? Sköldpaddorna, leguanerna och fiskarna kan man möjligen ignorera – fast det är bra onödigt av matte att låta den där 1,5 meter långa leguanen klättra runt på sig…En annan sida av saken är att den här lantlollan Embla börjar bli en riktig stadshund eftersom luncherna ägnas åt spatserturer på gator, torg och i parker. Snart kan nog somliga schnauzerar till och med visa sig på gatorna med förnäme Morris utan att han ska behöva skämmas allt för mycket…

Hårdtränas görs det dessutom, inför slutprov i lydnad 2 och tävling i lydnad 1. Det blir fina tillfällen i olika miljöer – staden, skogen och träningsplaner.

Fast belöningen kunde väl ändå som omväxling bestå av ett litet marsvin, eller oooooo, en kanin!

 


Det är upp- och nervända världen, när man måste leva tätt inpå en massa GODA djur utan att få äta upp dem!

 

 


 

 

 

Tisdag 13/4 2004

När jag i morse öppnade kattmatsburken med hjälp av den schnauzersöndertuggade öppnaren, snubblade över de schnauzertillstökade trasmattorna, plockade morgonäggen i hönshuset och tappade hälften i golvet pga ett oväntat schnauzervrålskall (grannen hämtade tidningen) och sen gjorde en volt över ett bortglömt märgben i hallen, slog i huvudet spiselkransen så att skrytpokalerna från schnauzerlydnadsettan dråsade i golvet och fick sig en omgång nya bucklor, såg min schnauzer ta köket i ett enda gigantiskt språng och därpå hysteriskt ivrigt studsa upp och ner på stället helt fokuserad på maten i skålen på diskbänken för att så, helt plötsligt, när skålen placerats på golvet, sätta sig sig som ett tänt ljus och se sin matte oavvänt i ögonen: ”Nu? NU? NU???”, ja då insåg jag att en annan slags hund än Embla – det vore ju alldeles förskräckligt att ha! 

 

Vicken Embla! 


 

 

Tisdag 30/3 2004

Jahapp, då har man sig två schnauzrar då! Va?! Jovisst :o) Den ena schnauzern har den strävaste päls man kan tänka sig – en tuss av denna skulle kunna skrubba den mest brända kastrull skinande ren. Den schnauzern är dessutom en mycket lydig schnauzer. Åtminstone kommandot ”plats!” fungerar alldeles strålande! Lagd hund ligger – precis hur länge som helst. Nackdelen med denna schnauzer skulle kunna vara att den är tämligen substanslös.Den andra schnauzern är så mjuk och len, en riktig liten duntott. Man skulle kunna tro att den är lika ljuv rakt igenom. O, men då misstar man sig grovt! Denna schnauzer är inuti vad den andra är utanpå, så att säga. Rivig, minst sagt. Och platslagd hund ligger bara kvar om. Om varierar med situationen. Om det inte är för blött på marken om belöningen syns tillräckligt tydligt… och så där!

Tyvärr kan inte båda schnauzrar behållas. Men…oj, vilket svårt val… vem av dem ska slängas i sophinken?! Den substanslösa men mycket lydiga strävhåriga schnauzern eller den ljuvt dunpälsade men ack så rysliga illbattan?

 

 

Lydig strävhårig schnauzer 


Olydig duntottig schnauzer 


 

 

Torsdag 25/3 2004

Två väldigt goda men mycket struntförnäma vänner har den här schnauzern! Den ena är en cybervän, alldeles vit och väldigt söt. Flisa dvärgschnauzer heter hon och hon är så fin, så fin att hon bara kan tänka sig att äta i salongen!Den andre vännen är den salta schnauzern Morris och han är minsann den här schnauzerns alldeles egen morbror! Men…väldigt struntförnäm, han också!

Bevis för det fick vi under gårdagens promenad. Bäst vi gick vägen fram så tvärstannade Morris, sträckte ömkligt sitt bakben rakt bakåt och stod kvar så med djupt bedrövad min – ända tills matte skyndade fram och befriade sin gränslöst olycklige hund från … en pytteliten kvist som fastnat i benskägget! Om inte det är struntförnämhet, så vet då inte vi!

Flisa och Morris, ni skulle allt träffas, ni båda. Ni kunde sitta där i Flisas salong och kräset knapra på varsin liten bit trestjärnig hundkonfekt. Om den här schnauzern var med kunde hon gärna hållas i köket. Hellre käk i massor än i stjärnor!

Valde sedan paret att ta sig en liten spatsertur efter middagen kunde den här schnauzern tjänstvilligt springa lite i förväg och med skägg och benfladder beskäftigt sopa stigen ren från eventuella förargelseväckande småkvistar och barr. Sånt har då aldrig bekymrat den här schnauzern det allra minsta!

Är det inte konstigt, så säg, att en sån liten slarvmaja kan få ha så fina vänner!

 

 
Det är ju så att man måste gnugga sig i ögonen för att förstå att det är sant!
 

 


 

 

Söndag 21/3 2004

Tja, så skottfast är hon just inte den här schnauzern och vad kan då vara oturligare än att bo nästan granne med en fasanuppfödare som visst då och då (med början idag) tänkt sig att skjuta prick på rödfjädrarna…I morse drabbades vi under morgonpromenaden. Just som vi gick längs med vägen kom den första smällen. Till att börja med trodde den här dumma, om fasanjakt okunniga, schnauzermatten att det var klart med det där skottet och vi fortsatte att traska vägen fram. Jo, hejsan. Skott på skott följde och fast vi då vände om hann det nog bli så där en femton smällar innan vi var hemma igen. Vid det laget var Embla helt skräckslagen, gick med taxben och ville inget hellre än in, in, in i stugan.

Ute hade jag varit noga med att inte ömka på något sätt, låtsats om ingenting, pladdrat glatt rätt ut i luften som vanligt, provat att avleda med lekar och godis – fast inget hade jag för det, hon var förbi av rädsla, stackars lilla hund.

Nu sover hon – sömn är alltid en bra doktor. Och faktiskt, för en liten stund sedan kom hon med ut för att hämta havrekross till koltrastar och den nyanlända bofinken. Visserligen fortfarande med magen 2 decimeter över marken och vitögda blängar över skulderbladen, men hon följde med i alla fall.

Embla, Embla liten – världen är så stor och dum ibland.

 


Då kan Trynet tröstas av ett annat tryne!
På kvällen gick vi med flit samma sträcka och Embla var helt sitt vanliga jag igen. Jag blev nästan glad när hon fick för sig att hon skulle smita. Ännu gladare blev jag när hon tänkte om!

Som vanligt möttes vi av silverkatten Trotte och hemma kunde den stora utfodringen äga rum:

 


Katterna håller noga på den här ordningsföljden!
 


Somliga var väldigt hungriga!
 


 

 

Lördag 13/3 2004

Av födsel och ohejdad vana handlas det mesta i foder- och ströväg på Lantmännen (även kallad Arosbygden, Odal och – ve och suck! – Granngården) men i veckan fick vi tips om ett annat plejs. Där skulle allt vara billigare och bättre. Jamen, finemang! Dit åkte vi såklart bums!Vi parkerade intill kontoret som ligger intryckt vid sidan om de stora silosarna, möttes av en stor mängd katter som smög på varandra – det är ju mars! – drog enligt instruktionerna ett djupt andetag och gläntade försiktigt på kontorsdörren.

Genom formidabla täta rökmoln skymtade en riktig flåbuse: tovskäggig, vilt stirrande: ”vem var det nu som vågade sig hit!” Nå, det var helt i sin ordning – precis detta skulle man mötas av, hade tipsaren sagt. Så vi hade med andra ord kommit alldeles rätt! Flåbusen visade sig dessutom vara en riktigt trevlig prick. Man ska inte döma hunden efter håren osv…

Fodret fanns också mycket riktigt om än av andra märken och i andra vikter. Havrekrossen i ynka säckar på 20 kg och hönsfodret i stället på hela 35 kg. Varorna lastades in i bilen och Embla klev sin vana trogen upp på säckarna – ju högre dess bätte utsikt! Av någon anledning verkade hon dock lite mer intresserad än vanligt där hon ålade sig runt på säcktraven.

Sådär tre sekunder efter avfärd uppdagades orsaken till hennes nosiga nyfikenhet! Säckarna luktade! Eller snarare: de stank! Fullkomligt inpyrda av alla marskatternas revirmarkeringar gjorde de hemresan mycket minnesvärd. Eftersom den här schnauzermatten är en fegis tordes hon inte vända tillbaka med lasten – vem vet, kanske flåbusen skulle uppföra sig enligt sitt utseende då? Så det var bara att härda ut. Nervevade bilrutor i isande mars är inte det allra mysigaste heller…

För att riktigt förstå graden av outhärdlighet på en tänkt stinkskala så passerade vi två fält med nyutspridd flytgödsel. I vanliga fall är den rötstanken den värsta lukt som finns. Nu drogs istället djupa andetag av tillfällig lättnad – kattkisslukten försvann verkligen för några ögonblick!

Nåväl. För att göra en oändligt lång resa lite kortare så kom vi hem. Då satte det stora skurandet in! Hundskurande, klädskurande, plädskurande, bilskurande: totalskurande!

Fodret hälldes över i nya säckar eftersom innehållet verkade ok. Men…de få ören som sparade på detta inköp förlorades snabbt i de mängder varmvatten som gick åt!

Lantmännen (även kallad Arosbygden, Odal och – ve och suck! – Granngården): förlåt snedsteget – det ska aldrig mera upprepas!

 

 


Inte var det Chanel N:o 5 vi doftade, precis…
 


 

 

Tisdag 9/3 2004

Nu vet vi äntligen hur lejonhundar blir till!Innan det blev bestämt att den nya rasen i huset skulle bli en schnauzer (ack! och ock! vilket kval – blev det rätt? ;op)- så var intresset för en rhodesian ridgeback (kallas även afrikansk lejonhund) också ganska stort. Troja hade en sådan som bästa kompis hos dåvarande dagmatten. Enlugnare, trevligare och lydigare hund kunde man inte tänka sig! (suck…..) På skolan finns också en väldigt fin och trevlig lejonhund men inte bara det – där finns ett lejonockså!

Och då är ju saken klar, liksom. Lejon + hund (visserligen schnauzer, men det är ju också en slags hund?) = lejonhund. Eller hur? Se bara här:

 

 


Jomän. Så tillverkas dom, lejonhundarna! Kolla glasartade blicken och lystna tungan – åhhhhhh, vad allt får man som schnauzermatte inte stå ut med! Ridå!

 


 

 

Fredag 5/3 2004

Nu sällar sig den här schnauzern till skottkärreåkarligan. Men det var svårt att fånga på bild! Rådjuren som stod och glodde förundrat i skogsbrynet var tusen gånger skojigare än gamla rassliga skottkärrar som bara ramlade omkull hela tiden. Motljus var det också, så därför blev inte bilderna så värst skarpa. Och det var ju i och för sig bra, för då syns ju inte den här schnauzermatten så bra. Kurragömma, fast fullt synlig, liksom ;o) 


Åååååå-hopp! (Åååååå-dyk?)

Sitt! Jamen sitt, då! SITT, sa jag ju! 

Så där, ja. Du kan ju! Mattes lilla smultrongris! 

Samma smultrongris fast på eftermiddagen! 


 

 

Fredag 27/2 2004

Här i Schnauzerskogen finns det numera både innehönor och en utehöna. Innehönerna kikar visserligen ut genom stalldörren då och då, men bestämmer sig kvickt (mycket kvickt för att vara hönor!) för att vintern ännu är bister och hård.Utehönan heter Embla och emellanåt syns hon krafsandes och sprättandes ute i hönsgården. Jodå. Den har staket, nämligen, till skillnad mot trädgårdstomten som för tillfället förlorat sin klara gräns mot omvärlden. Ja, för Embla, alltså, som tycker att hon kan ta sig små rundturer på egen hand i världen utanför.

Schnauzermatte håller inte med utan erbjuder hönsgården som alternativ. Rätt kul i fem sekunder sådär eller kanske lite längre om man får sprätta efter torrfoder. Annars är det nog trevligare att vara med. Får se om inte tomtgränsen rent av blir synlig snart igen. Även för en höna vid namn Embla.

Eller så kanske hon börjar värpa. Med en schnauzer kan man aldrig veta så noga!

 

Ruvande Embla?
 


 

 

Måndag 23/2 2004

Mattes lilla fegfjanta – det är Embla det. De där rådjuren som är så spännande ute i skogen – huuuu vad läskiga de är inne trädgården. Knappt att en stackars schnauzer tordes kika ut genom fönstret där råbocken och hans donna stod och tuggade havrekross alldeles nyss.Stackarna – i år har de det svårt, rådjuren – mycket snö, ett hårt islager och så ofta kallt. Nu kom det ju mer snö i natt och neråt 10 grader minus kommer det minst att bli. Imorgon blir det varmt igen och mera snö…

När Embla var liten och spökrädd fanns det bara stora älgar och små älgar. Små älgar, det var hararna. De, däremot, får gärna komma och hälsa på numera, tycker en väldans modig schnauzer!

 

 


 

 

Onsdag 18/2 2004

En gåta: Vad för något i schnauzerstugan har fler fötter än en tusenfoting? Svaret finns längst ner i dagens bokstavsradda.Annars är det väl bara bra! Skridskoprinsessan Embla har glitschat sig fram över hala, närapå sjöislika ängar och hagar och åkrar. Fast med fyra ben går det lite lättare än med mattes två klumpiga…

Att lydnaden sitter väldigt långt inne demonstrerades under mitt-på-dan-promenaden med berner sennen Largo. Oj, så spännande allt var – ingen tid att lyssna alls! Largo, däremot, är minsann lydnaden själv: ska börja lydnadsklass 3 och gick ut som Lyd2-etta i höstas. Dessutom är han så godmodig och lugn att man som schnauzermatte kan börja snyfta av avundsjuka. Duktig på konster är han också – att snurra runt högt upp på en spetsig sten är ingen match för denne jätte och att få plats med 46-orna på tunna trästammar som bågnar av tyngden – det fixar Largo hur lätt som helst. Bara parasollet fattas! Senaste projektet är tidningen Canis nya utmaning: att hoppa upp och åka med i skottkärran. Han är visst en bra bit på väg. Embla har också börjat med den träningen – men fy, vad skottkärror skramlar!

 

Fotot är taget av Largos ägare
En ivrig schnauzer tolerades mycket bra, men då och då slängde björnen lite otåligt med ramen och helt paff fick liten schnauzer nyttig insikt i att inte alla dansar efter hennes pipa.

Efter promenaden trakterades matte med kaffe och Embla gjorde sitt bästa för att stjäla allt ätbart. Tji fick hon, för det hade Troja ordnat redan före promenaden då hon passade på att smita in i Largohuset för en dammsugarrunda.

Svaret på gåtan, då. Vad som har fler fötter än en tusenfoting, alltså. Nänä – det är inte en loppig schnauzer vid namn Embla – hur kunde ni gissa så??? Det är koppel!Tänkte på det idag, när jag såg den överfyllda kroken med alla sorters koppel i Largohallen. Så många har vi också. Men var? Var???

Psst! Vill ni se vem som redan kan åka skottkärra? Kolla hos Morris under filmer!

 


 

 

Fredag 13/2 2004

Tiddelipom tiddelipej – schnauzerstugan har städats! Vilken skillnad! Inga märgpipor att göra ofrivilliga skridskopiruetter med, inga vedträn att snubbla över, inga bollar att baklängesvolta på! Snyggt blev det!Tänk, varje gång vi har varit hemma hos Emblas morbror Morris med husfolk har vi blivit kolossalt imponerade av Morris leksakslåda. Embla också. Så snart hon kommit in i deras fina lägenhet har hon gjort ett snabbröj runt, lokaliserat lådan och sen stått huvudstupa i den lådan under resten av besöket.

Vartenda tuggben har hon fiskat upp och ätit lagom mycket av för att Morris ska bli så där riktigt sårad som bara schnauzrar kan. Till vardags ger han blanka den i sina tuggben – men de är ju ändå hans om ni förstår…

Hur som helst så tyckte den här schnauzermatten att en sån låda måste lilla stugan också ha. Frankt tömdes de sista hundkexen ur sin kartong (till stor glädje för katter och övriga fyrfotingar)och samma kartong blev nuBenlådan.

 

Så här väl fungerade den strålande idén: 

 

Av skyldig schnauzer syntes förstås inte ett spår. Nåja, detvar snyggt och städat i 5 minuter i alla fall! 


 

 

Tisdag 10/2 2004

HO! Nu har den här schnauzern varit med om äventyr, ska ni veta! Rediga såna och så spännande att raggen nog forfarande står på skaft!Ska vi ta det från början så grundades dagen ungefär som vanligt. Frukosten bestod av lika delar stulet och fått. Det stulna utgjordes av innehållet i hel tub mjukgörande Idominsalva. Följden blev rätt omgående ett rejält illamående. Trasmattan det hände på behöver inte bekymra sig om narig yta den närmaste framtiden…

När den som det var mest synd om – schnauzermatten – insett att hon nog skulle få behålla sin snuz en tid till, så ringde telefonen. Kompisen hade sett lodjursspår under fullmånsskenet natten innan och tänkte följa upp dem nu i dagsljus. Ville vi hänga på?

Om vi ville! In i bilen med hund och skidor och så iväg. På gårdsplanen välkomnades vi av två glada grisar. De bollade en vattenkanna mellan sig medan deras box halmades inne i stallet.

I nära-stallet-hagen myste de fyra hästarna, två fjordingar, en skäck och så lilla Mulle, shettisen. Mellan deras ben sprang den lilla likaså skäckiga kaninhonan som inte trivdes med ett instängt liv utan en dag tog saken i egna grävtassar.

   

De tre katterna mufflade upp sina pälsar och svansar och uttryckte därmed en tydlig åsikt om somliga hundar.

   

När stallet var klart for vi iväg och för första gången fick den här schnauzern och hennes matte se ett alldeles äkta lodjursspår. Det har liksom inte hänt tidgare, även om ett och annat tofsdjur säkert glott ner på en från en trädgren någonstans…

De runda jättestora avtrycken knatade lugnt på längs en smal skogsväg. Då och då gjordes en avstickare för att urinmarkera en lämplig utstickande buske och vid ett tillfälle en myrstack.

   

Efter att ha korsat en öppen hage blev det besvärligare eftersom djuret hade gått in i ett backigt och snårigt skogsparti. Det blev många av och på med skidorna! Men så spännade att följa spåren, ibland tappa bort dem och så hitta dem igen!

Efter ett extra besvärlig parti på ett hygge, där vi fick kliva över grenar från nyligen fällda aspar, fann vi så ett slaget rådjur! Det var knappt rört alls och framför allt hade det inte varit fråga om någon jakt eller utdragen död för det stackars djuret. Kvickt som ögat hade det gått. Rådjuret hade överraskats, fällts till marken och dödats med ett strupbett. Embla blev mycket skärrad, hon kunde ju med sin nos ”se” mycket mer än vi.

Så fortsatte spårandet. Lodjuret hade makligt gått vidare, hoppat över ett dike och tagit sig uppför en snårig sluttning. Inte helt lätt att följa efter! På och av med skidorna, trassla ur långkopplet var femte sekund. När vi kom fram till en stor äng försvann spåren upp i kantskogen. Vi var rätt möra vid det laget och det blev en kaffepaus i sol som värmde härligt. Jättegoda mackor och en hembakt chokladmuffin till oss och spaghetti med lite keso till hänsyn för en tidigare magsjuk schnauzer smakade underbart! Embla kunde sen rumla runt lös i närheten, men hon höll kontakten bra.

    
Embla och kompisen Dessie.                     Stoooor tass!

Styrkta chansade vi på att spåren skulle komma fram i slutet av ängen igen och det gjorde de mycket riktigt. Sån tur! Skogen vi tog oss in i nu var mer lättåkt och så småningom kom vi fram till ett lite bergigare område med mycket blåbärs- och lingonris. Här korsade lospåret sig själv och vi hade att göra ett tag innan vi fann på åt vilket håll de ”rätta” försvann. Plötsligt blev Embla väldigt orolig igen och mycket riktigt hittade vi ännu ett slaget rådjur. Åter hade ingen jakt eller kamp ägt rum. Strax därpå kom vi på ett tredje djur (det var min vän som gjorde fynden, själv hade jag fullt göra med att hålla reda på Embla och missade både spåravvikelser och slagna djur). Här var huvudet borta, annars var det liksom de två tidgare nästan orörda.

Ingenstans på berget syntes flyktspår, försök att hinna undan och liknande. Lodjuret är en suverän jägare.

Visst kändes det ändå, detta att hitta tre stackars rådjur som inte heller ätits något vidare på. Men…sån är lodjurets instinkt – döda när det finns tillfälle, man vet aldrig hur länge nästa möjlighet dröjer. Mycket mat för andra skogens djur blir det ett tag framöver i alla fall.

Kanske är det med lodjuret som med katten – att de inte tål svält. Tamkatten lagrar inte kväve som t ex hundar utan är beroende av ständig proteintillförsel för att bygga upp sina kroppsegna proteiner.

Jag läste i Jägarens uppslagsbok att det är vanligt att just huvudet bärs med för att ätas upp, precis som med det sista rådjuret här.

Efter att ha följt spåren en liten bit till försvann de (fortfarande lika makligt) in i närliggande skog och vi bestämde oss för att åka hemåt. Lagom till solens varma eftermiddagsstrålar kom vi efter fyra timmars spårande tillbaka till hagen nära det första slagna rådjuret och upplevelserna börja de sjunka in. Det hade varit en enorm och mycket omvälvande upplevelse.

Till och med den här schnauzern var för en gångs skull fullständigt nöjd, trött och belåten med sin dag!

 

 


 

 

Torsdag 5/2 2004

Åh, idag var det vår! Långhagen på Jälla kunde schnauzerutforskas på nytt, fåren kikade fram ur fårhuset, hästarna stod och solade sig…   

Förr – i förrgår och så långt bakåt en schnauzer kan minnas – var det massor av härlig vit snö överallt – men idag var det fullt med hål i raklöddret! Ur hålen stack ljuvliga, nästan glömda sommardofter upp och kittlade nyfikna nosen. Stenarna gick att klättra på utan att det blev stopp halvvägs i drivorna, pinnarna var inte fullt så isande kalla innanför skägget och vad många harpluttar det tinade fram!

Hemma fick t om Troja komma ut på en första liten promenad efter operationen – så underbart skönt det var att få rulla sig lite på isen och stappla fram sådär precis lagom fort för att reta gallfeber på ivrig schnauzer!

   

Och matte ville ha våren här för gott. Som ett omen fylldes plötsligt luften av ett underbart ljud – kacklande grågäss! Tills det uppdagades att det var granngårdens höns som jublade lite extra inne i lagården…

Till helgen kommer vintern igen hörde vi nyss på radion. Åtminstone en schnauzer tycker att det är helt okej!

 


 

 

Lördag 31/1 2004

Och så stånkar vintern vidare. Vi är rätt trötta på den nu, faktiskt. Ja, alla utom en viss schnauzer förstås. Hon njuter av varenda sekund, fast hon nästan försvinner i drivorna. Faktum är att hon njuter så till den milda grad att varje onödig sekund inomhus betraktas som raffinerad schnauzertortyr.Detta resulterar i viss demonstrationslusta. Till exempel måste liten lampa med glaskupa göras om till liten lampa med plåthink eftersom somliga schnauzrar ”bara flyttade på den en liten aning för att kunna se ut genom fönstret lite bättre!”

    Plåthinken får bli permanent lampskärm. Det är säkrast så…

Demonstrera kan man också göra genom att tugga på saker och tuggeri är dessutom så rogivande! Matte tyckte visserligen att det var onödigt att tugga sönder handtaget till konservöppnaren…men mattar tycker ju å andra sidan så konstiga saker.

Hon tycker också att det måste städas alldeles för ofta. Som alldeles precis nu, t ex. Förstår inte alls vad det ska vara bra för!

   

För det kan ju vem som helst se att det inte behövs det allra minsta!

 


 

 

Torsdag 22/1 2004

Asch, då! Det verkar som om den här schnauzern inte får ta över styr- och ställverksamheten här i stugan än på ett bra tag, för Troja är inte så där värst sjuk ändå. Lite karvande på operationsbordet och så kommer det att bli bra.I ärlighetens namn är det en lättnad för kronprinsessan också, för tänk att behöva bestämma över allt helt själv! När man ska hälsa snällt på katterna och när man ska jagadem lite lagom, när man ska äta upp sitt märgben tyst ochdiskret och när man ska stå och slafsäta rakt över sin kompanjon.

Diskret ska det vara när benet är orättfärdigt upphittat – ja, hm, stulet då, och slafsigt när det egna benet sparats och Troja hunnit äta upp sitt. Svårigheten ligger i att komma ihåg vilket som är vilket – inte så lätt för en stackars glömsk liten schnauzer.

Påminnelsen brukar både höras och kännas ordentligt. Och hur ska det gå med den saken sen , när ingen kan säga till på vilket vis allting ska vara? Nä, drottningsysslorna kan gärna få vänta ett slag.

Under hela sjukhusbesöket fanns den här schnauzern med som sött blandrasdrottningsbihang. En annan gång träffade vi ju Marit Paulsen i samma väntrum och hon höll helt med om ovanstående! Idag syntes inte en skymt av henne hur söt den här schnauzern än gjorde sig.

Dök upp för rolig promenad på Uppsalaåsen gjorde däremot en annan kändis – Morris! Och det var ju mycket bättre! För inte var han nåt intresserad av en gammal diktatorisk drottning, när det fanns en ljuv och glad liten prinsessa alldeles bredvid!

 


 

 

Lördag 17/1 2004

VRRRROOOOOMMMMMM!!!!! Den här schnauzern ska bli racerförare när hon blir stor. Och chaufför åt matte dessutom. Det är nämligen säkrast så, med tanke på dagens lilla utflykt i dike och åker…”Kast med bilen på grund av en isvalk”, ursäktades det från mattehåll. Låtom oss flina! Nä, hade den här schnauzern suttit där bakom ratten då skulle det ha blivit riktigt köra av. Visst hade färden gått över stock och sten då med – det är ju ändå en terrängbil hon har, matte, menvi (vi överhögheter, alltså) hade då rakt inte blivit snöpligt stående med två hjul spinnande i luften.

Nej, vi hade kört ner huvudet och gasat på: vrrrrrrroooooom!!!!

Schnauzeråkning, kallas det för!

 

 

 


 

 

Onsdag 13/1 2004

Trebent schnauzermatte har fullt sjå med alla skor, kängor och stövlar nuförtiden. Först ska de två egna, stora knytas på, besvärligt bara det med minnet av all julefröjd i vägen där på mitten, stånk och stön och pust…och så den tredje skon då, som ska fästas snillrikt på stackars liten schnauzertass.Fast, så synd är det nog inte om schnauzern ifråga. Inte om ser till det jämfotahopp upp på köksbordet som inleder det hela. Väl däruppe stoppas nyfiket skägg ner i lådan med alla bandagerullar, kompresser, bomull, jodopax och sulfapuder. För dagen väljs en ask småplåster ut, vänds kvickt upp och ner och strös ut som konfetti över bord, matte och golvet. Katterna blir glada över det spännande jaktbytet och jagar både plåster och varandras svansar ett tag. Detta kan ju inte motstås av en barfotaschnauzer som elegant (nåja) dråsar ner på golvet och deltar i leken med liv och lust.

Så småningom är även den tredje ”kängan” på plats, plåstren upplockade, katterna utsläppta och hundar och matte redo för promenad.

Kvar på golvet finns två pölar efter mattekängorna som tinat upp under tiden den tredje skon skulle lirkas på.

Ska göra tvärtom nästa gång. Ska börja med det tredje benet. Och det är ju logiskt, när man tänker efter. En schnauzer vore inte en schnauzer om den inte alltid ville vara steget före!

 


 

 

Torsdag 8/1 2004

Någon som vill ha en bättre begagnad schnauzer? Extraprima kvalitet utlovas, särskilt när det handlar om hastighetsrekord i bortsmitning.Det är nämligen extrasprätt i schnauzerkroppen just nu, i synnerhet som att det inte får vara det. Ja, med tanke på den där skadade tassen, alltså. Stillhet och eftertanke vore mer önskvärt, enligt schnauzermatten.

Till-Salu-För-En-Femma-Embla håller förstås inte med. Under en vanlig släppa-ut-i-trädgården-rast smet den extraglada schnauzern kvickt iväg på egna äventyr, vari ingick yster dans kring en ruggigt stor bärgningsbil som transporterade en skogsmaskin. Vänliga, förstående leenden från förarhytten – javisst, om man leker tvärt-emot-leken, alltså. Tid för långa invecklade matteförklaringar fanns ju förstås (vi leker fortfarande den där leken).

Alltså, ni får’na för extrapriset en krona! Ja, prutmånen är faktiskt 50 öre. Det är ju ändå mellandagsrea.

Ångervecka/minut/sekund ingår. För matte.

 


 

 

Söndag 4/1 2004

Härmed inbjudes till vasaloppsåkning inne i schnauzerstugan!Joho, då! Inte behöver ni vänta till mars heller, utan det går bra varje dag det ligger snö ute och är minusgrader.

Jamen inne i stugan, stod det ju…

Precis så ja. Startskottet smäller direkt när den här schnauzern befriats från all snö i pälsen efter sin egenskidtur (ja, lufs och lek runt omkring skidorna då) ute i skogarna med matte. Då är stuggolvet täckt av ett präktigt snötäcke – utmärkt för ett litet Vasalopp. Sälen ligger i köket och Mora i vardagsrummet. Pang!

Blåbärssoppan medtages av de tävlande själva!

 


 

 

Måndag 29/12 2003

De första raderna från förra måndagen passar in precis här också. Ute yr en snöstorm och strömmen försvann som vanligt, fast bara under några timmar den här gången. Får väl se om det klarar sig under resten av dagen – det blåser hårt. Tyvärr var datorn uppkopplad just när strömmen gick och därför måste alla bilder laddas upp på nytt. F’låt alla med modem! (Något senare insågs att det nog bara drabbade schnauzerdatorn härhemma. Och vi som trodde att världens medelpunkt fanns HÄR!!!) Nåväl. En stor bit av Embla noterar är nu överflyttad till gamla dagboken, den tog sån tid på sig att komma fram.Schnauzerstugan var väl förberedd inför strömavbrottet: matteförtjusningen över fotogenlampor belönas då! Över köksbordet hänger en enkel torparfotogenlampa av Emil i Lönneberga-stuk – en sån med en behållare i en välvd ram och med ”plåttallrik” ovanpå. I rummen finns diverse lampor, en fin en, med vit kupa går bra att läsa morgontidningen vid (jo, den kom i morse!) och på väggen hänger ytterligare en lampa. Sen finns ett gäng lyktor också – en kommer alltid väl till pass för pumphuset – brinner stilla och fint under många timmar.

Med en välfylld vedbärare var det bara att tända i köksspisen. Så på med batteriradion.

Bilen har handskfacket fullproppat med stearinljus och och tändstickor ifall man skulle bli stående. Förhoppningsvis blir det inte så, eftersom både fyrhjulsdrift och lågväxel finns. De två sistnämda har gjort att den här schnauzermatten blivit synnerligen lat med att skotta ut till vägen, man kommer alltid fram ändå! Detta brukar betalas dyrt senare genom att halkig is finns kvar mycket länge på vårkanten. Fast…någon gång ska ju den fina sparken komma till användning också!

Jaha. Intressant, men…när börjar kåseriet, då?

Nja, det bidde inget den här gången – men GOTT NYTT ÅR önskas ändå!

 


 

 

Måndag 22/12 2003

O, du tindrande, glittrande, vita värld!Eller: Förbaskade, lynniga, piskande snöstorm som gav strömavbrott, kyla och mängder av snö att skotta.

För mattar fattar ju aldrig nåt! Äntligen har det kommit sån där härlig vit glasyr att vältra sig runt i och då vill man vara ute hela långa dagen! Men nähä, då är det kallt och ”elden kommer att slockna i köksspisen” och: ”nej, du får inte vara själv ute, tänk om du hamnar under snöplogen” och andra bortförklaringar.

Fast vi var ute rätt mycket i alla fall och nästan roligast var det nu på kvällen. Alldeles gnistrande stjärnklart var det och minus 12 grader, sa matte. Massor av skarpa skuggor lekte kommandosoldater med den här schnauzern. Fast nu har ju somliga blivit härdade militärhundar så skuggorna fnös vi bara åt. En halvfet, rödpälsad blandras, som ju bara hade några centimeter tillgodo ner till kalla marken, bestämde att den skulle hem efter en liten bit, så det var ju bara att lyda. Sen fortsatte matte och schnauzer på egna tassar. Trodde vi alltså, tills vi upptäckte att silverkatten Trotte skuggade oss. Han kom som vanligt från tillhållet bortivägen och med tanke på att trivselvikten numera blivit väldigt extratrivsam misstänker vi att måltider serveras eller – o, hemska tanke – stjäls nånstans därborta. (Bara matte tycker att det är en obehaglig tanke. Den här schnauzern vill veta var käket finns, nu på momangen!)

För övrigt har det slirats iväg på isiga vägar också. Solrosfrön fanns hemma, men nu har vi bunkrat upp med massor av talgbollar, jordnötter och så havrekross förstås.

Allt ska vara till fåglarna, påstås det. Tss! Som om inte den här schnauzern känner igen äkta schnauzerdelikatesser när den ser såna. Va!

 


 

 

Måndag 15/12 2003

Flera läsare av Emblas sida har önskat sig bilder av den här schnauzerns vidare servitrisfasoner och nu är korten knäppta! Som vanligt dröjer det en vecka eller två tills de syns här på sidan, förstås.Men det kan villigt intygas, både av schnauzer, schnauzermatte och schnauzermoster Troja, att det var tusen gånger svårare att ordna bilder än att duka bordet. Puh!

Först letades vackraste röda sidenbandet fram och knöts med rar rosett runt schnauzerhalsen. Rödpälsad, halvfet, avundsjuk blandras drog omedelbart i den tåt som fick rosetten att falla ihop. Rosett knöts igen, blandras knöt upp – igen. När detta hade upprepats lagom antal gånger förpassades tråkig Troja till rummet bredvid.

Så fick köksbordet julduken på sig, ett stämningsfullt ljus i en hög, rankig smidesljusstake tändes och servisen ställdes på diskbänken. Där ställde sig också två förväntansfulla katter med siktet inställt på tappade köttebullesmulor: ”man har väl vatt med förut”.

Trots trampande kattassar hämtade duktig schnauzer kaffekoppsfatet, ställde det på bordet och glodde förväntansfullt upp på matte. Fast, äsch, hon stod ju inte på samma ställe som vanligt (det var för nära för kameran) och då måste ju något vara fel, varpå fatet genast slängdes ner på golvet istället.

Den här schnauzerns matte är nu en gång en ärlig (rätt så i alla fall) matte och hon menade att hela dukningen skulle ske i en och samma sekvens. Så det var bara att börja om igen.

Kan tala att det blev ganska många ”börja om”! God hjälp fick servitrisen av katterna som omväxlande slog en stackars schnauzer på nosen när ett nytt mystiskt föremål dök upp på bordskanten och omväxlande välte det brinnande ljuset med en snitsig svanssläng.

Till doften av bränt katthår, ljudet av ivrigt dörrkrafsande halvfet blandras i rummet bredvid, ohjälpsamma katter och knepiga kameravinklar samt sist, men inte minst, en helt utmattad stackars schnauzer, lyckades dukningen äntligen. Då hade visserligen rosetten gått upp helt på egen hand, ljuset nästan brunnit ner och katternas svansar blivit betänkligt svartkrulliga, men nu var det äntligen gjort!

Skulle det nu visa sig att bilderna misslyckats, tja, då får väl ni komma och knäppa korten istället. Påtår ingår!

Nu finns det bilder: Välj Embla dukar på bildsidan.

 

 


 

 

Torsdag 11/12 2003

När matte upplever nya, spännande äventyr varenda dag hos den där Försvarsmakten, så får en stackars, stackars liten schnauzer vänta väldigt mycket igen. Inte för att det gör så mycket egentligen, för det händer mycket spännande att titta på och dessutom är lunchen en timme lång och då hinner vi en massa kul. En ny lek matte har lärt sig är att ”fysa” den här schnauzern upp- och nerför en jättebrant backe. En boll eller pinne skickas nerför branten och sen ska den hämtas i full fart, tjoho vad roligt och fy(s) så jobbigt!Där finns också en jättestor inomhushall där minhundarna tränas när det är djupaste vinter med mycket snö. Massormed spännande saker finns det att prova på där: skakiga lådor att balansera på, skramlande hinkar att inte bli rädd för, ruskiga gallertrappor att våga sig nerför på darriga schnauzerben och läskiga träfigurer på slädar som man ska skälla på och så skojiga mattor att leta bollar under. Många av sakerna används till L-tester. Det är lämplighetsprov som hundarna måste gå igenom innan de kan antas av FHTE. Många klarar inte allt som testas och då blir det ingen affär av, minsann.

Den här schnauzern skulle ha klarat en del och lite till omde inte hade råkat spränga i närheten samtidigt – det blev en ruskig skrälldus och plötsligt var det inte riktigt lika skoj att leka minhund längre. Nä, ska nog fundera på en annan schnauzerkarriär.

En alternativ sån livsbana vore som ”baglady”. I Uppsala lägger snälla kattvänner ut mat här och var i små trevliga högar och det är något som passar en schnauzer alldeles utmärkt. Gratiskäk! Va! Vem behöver hem och äta då! Visserligen muttrar matte att lösträning i stan och utlagd mat inte funkar så bra ihop, men det tycker den här schnauzern visst det!

För övrigt är den här schnauzern skendräktig och tillbringar nätterna med att bädda runt i sina olika korgar. När alla har blivit tillräckligt knöliga för att omöjligt kunna sovas i så blir det till att schnauzersucka nedanför mattes säng så att hon kan bädda fint igen. Sen är det bara att knöla på igen. Ja, så står det till med den här stackars schnauzerns liv och leverne för närvarande…

På lördag är det Lucia, förresten, och då ska bordet dukas, med bullkorg och allt…av den här schnauzern. Hupp, det blir till att hårdträna dygnet runt nu!

 


 

 

Lördag 6/12 2003

Då var det snaggat och klart, då! Nåja, mer eller mindre färdigt i alla fall. Äntligen fick den här schnauzerns matte tummen ur för att ordna till den vildvuxna hippiefrisyren på ett stackars gråskägg. En del jobb återstår, som mage och ben, för att inte tala om bogen, som fortfarande ser ut som en ogräsdjungel.Så där väldigt förtjust i skönhetsbehandlingar är nu inte den här levnadsglada bohemen och när det blev lite väl tråkigt ett slag så bestämdes det mycket snabbt att klippmaskinen (för hals, öron och rumpa) skulle puttas ner på golvet. Skäret åkte lite snett och en stackars matte fick rynka ihop sin otekniska panna och med tungspetsen utstickande i mungipan (för att hålla styr på alla smådelar både i tankar och klippmaskiner – det hjälper ju så bra!) skruva dit allt på rätt plats igen.

Ommonteringen gav tydligen maskinen ökad klippeffekt. Ja, alldeles oväntat mycket ökad, faktiskt, och därför blev det återigen en favorit i repris: Embla Babianrumpa – here she comes!

Lite lättare på handen utfördes övriga klippsysslor och själva raggen repades av för hand förstås.

Dessutom sparade en medkännande matte tillräckligt mycket päls för att en stackars liten schnauzer inte ska behöva frysa för mycket i snön som just nu faller utanför fönstret. Ja, utom där vid bakändan, då…

Nån därute som har idé om designen på en termorumpbyxa åt en stackars schnauzerbabian? :o)

 


 

 

Söndag 30/11 2003

Nu börjar all härlig väntan! För en schnauzermatte innebär första advent stora pepparkakor med kristyr. Pepparkakorna ska vara såna där extra goda: hårda, med mycket smak och så en sån där liten knäckseg kärna i …mmmmm! Inte ett dugg hembakade ska de vara heller. Sån där pepparkaksdeg tar ju aldrig slut, det kavlas och kavlas och trycks ut mått efter mått av allt mjöligare papparkakor som går sönder i alla fall och sen bränns de bara vid och förresten är degen alldeles för god…För en schnauzer innebär första advent finslipning av tiggarteknikerna – tillfällena blir ju så många!

För en silverkatt innebär första advent ett riktigt skrovmål på russinen avsedda för första glöggen – tokiga katt!

Och så har vi stränga tant Troja som har fullt upp med att dammsuga huset efter pepparkakssmulor, sockermolekyler och, ja hon också, russin som tappats av silverkatten som envisas att hålla vart och ett i tassarna, precis som en lemur…

Och så stearinljuset. Det allra första och allra finaste! Stjärnorna i fönstren tänds en stund på morgonen och sedan i skymningen varje dag fram till den 6:e januari – för på trettondagen har de hittat fram, de där tre konungarna…

Ute kikar hönsen ut genom stalldörren, åhå, ingen snö – då törs vi! Se upp för Tupp-Embla, bara!

Sjön fick sig en novemberpåhälsning häromdagen. Eller rättare sagt det som borde ha varit sjön. Den syntes nämligen inte alls, så tjock var dimman. Alldeles i strandkanten anades ett tunt istäcke och dumdristig schnauzer fick lära sig att sånt golv inte är så stadigt!

Fint ris hittade vi där och en nerblåst tall bidrog med täta, glänsande kvistknippen. Men rönnbären, var är de? Inte ett endaste ett blev det här i våra trakter. Inte ett enda för flockar av sidensvans eller ovanliga tallbitar att kalasa på. Inte ett enda för räven att sura över.

Sån tur då att det blev desto mer äpplen. Och sån tur att schnauzrar gillar pepparkakor mycket bättre!

 


 

 

Tisdag 25/11 2003

Åh, snart är det första advent! Fejas och pyntas (och borstas och kammas) ska det och tändas en massa ljus (och svedas en massa schnauzerskägg) och ätas gott också (väldigt mycket extra schnauzergott). Så kommer den mörka november att kunna förpassas till .För rätt dystert har det faktiskt varit den här månaden, även om solskensögonblick också förekommit (som förstapriser och blänkande pokaler och underbara utflykter och ovanligt goda märgben).

Lite grann trevligt är det också att rulla ihop sig och ta en tupplur emellanåt. Uppvaknandet kan däremot bli lite raspigt och strävt när två av rödtoppskatterna envisas med att tvätta en stackars schnauzer i ansiktet. Det uppskattas inte! Fast det har katterna lite svårt att fatta, så de tvättar oförtröttligt vidare trots att schnauzergapet öppnas på vid gavel…grrrr…och omvandlas till en gäspning. Den här schnauzern är trots allt en fredlig hund. Kattmat kan man tänka sig nån annan dag.

Den här schnauzerns matte har varit på kurs med Barbro Börjesson. Hon berättade hur hon lärt en av sina schäfrar att duka kaffebordet, med kopp och tallrik på rätt ställe. Det ska även schnauzrar lära sig nu, för som matte säger:
”Det vore väl något att stila med på första advent!” 

 


 

 

Torsdag 20/11 2003

Gräslig, ryslig, förskräcklig…allt har en stackars schnauzer blivit kallad de senaste två dagarna. Orsak? Jo, den här schnauzern, som ordnat hem husprydnader i form av blanka pokaler, den här schnauzern som kör igenom lydnadsmomenten i klass 1 under klang och jubel, den här schnauzern som redan nosar på en del moment i högre klasser, DEN HÄR SCHNAUZERN SOM AVGUDAR SIN MATTE, just den schnauzern blir kallad för skräphund!Och anledningen till detta? Tss…ingen alls! En liten harrumpa och ett och annat rådjur som känner för några extraskutt och då får hjälp av en generös och hjärtegod schnauzer, vad är väl det att bråka om?

Fast hon ser så strängsorgsen ut (liksom) och muttrar: ”Du som har blivit så duktig på precis allt och t om får springa lös på grönytorna i stan och som inte springer fram till andra hundar och som…och så där!”

Det där med lös på grönområdena i stan är faktiskt en ny merit. Matte, som bor i skogen (precis som alla rådjur och roliga harar, alltså), hon är lite feg av sig i stan och har hittills trott att den här superschnauzern skulle ge sig till att spatsera bland bilar och hälsa schnauzeröversvallande på mötande folk och vara allmänt lantlollig. Så fel! Exemplarisk, var ordet! Där dög den här schnauzern minsann!

Och nu? Vad kan schnauzerkorv vara för nåt? För så säger hon, matte: ”Åh, du din..din …din… schnauzerkorv skulle man göra av dig!”

Fast korv är ju faktiskt jättegott, så hon kanske menade att det var fantastiskt bra gjort…ja, så måste det ju förstås vara, tror en gräslig, ryslig, förskräcklig men alltid lika glad och optimistisk liten Korv-Embla!

 


 

 

Söndag 16/11 2003

Idag fyller den här schnauzern ett och ett halvt år. Det har firats genom en härlig utehelg i sällskap med schäfermaffian.Gårdagen blev en heldag ute vid Dalälven, just där man kan se både Dalarna och Gästrikland blåna bort i fjärran. Fast just igår var det så disigt att det blå blev lite merlatte, liksom…

Matsäcken bestod av marinerat kött som grillades över en eld som tillåtits brinna ner, emmentalerost i stora bitar som smälte på pinnar till gudomlig konsistens, stora champinjoner, paprikabitar och så en creme fraiche-baserad sås som pricken över i. Till detta hembakat bröd. Mer än gott, kan både folk och fä intyga och dessutom mycket trevligare än den vanliga grillkorven…

Innan maten hade vi lagt några spår i skogen, svåra åt schäfrar, lätt åt schnauzer. Lustiga skogar, däruppe förresten, raka, jämngamla träd på sandig mark, täckt av lavar, lingonris och kråkris. Man kan ofta se långt in i skogen, så stamkvistad är den.

Ett av de svåra schäferspåren låg lite för nära inpå schnauzerspåret och somliga schnauzrar gick därför in på det och VARFÖR fanns det då inget godis under apporterna??? Matte fick skamset förklara att det brukade göra det i de hemknåpade spåren bakom stugan…varpå en lång föreläsning om spårmotivation och och spårfasthet följde. Fast, det måste den här schnauzern erkänna, mattemetoden är i alla fall mycket godare.

Dagen idag blev också en utedag, fast på närmare håll. Målet var Florarna, Upplands största myrområde. Det ligger bara 2.5 mil från mattestugan och är ett underbart naturreservat. Däremot gällde det att hålla ordning på fötterna, de många spängerna var såphala i novemberdimman.

Nu är schäfermaffian borta igen. Det känns extra tungt den här gången, eftersom husse troligen får ett ledsamt besked av veterinären i veckan. Gammelschäfern har opererats för godartade juvertumörer två gånger. Den här gången misstänker man elakartade tumörer. Uttrycket i husseögonen var hjärtslitande.

Schnauzrar begriper sig inte så mycket på sorg och bedrövelse, särskilt inte när det är ettochetthalvtårsfödelsedag. Så det blev goda märgben på rutiga filten medan matte muntrade upp sig med en musikmix av tyska ölstugevisor, Bachs H-mollsmässa (för att få lite balans i det hela, liksom :o) och slutligen lite skotsk folkmusik som avrundning.

Den här schnauzern, däremot, behövde ingen tröst och har fullt nöjd och belåten med sin spännande helg sträckt ut sig i sin fulla längd på mattesängen. Den osannolika musikblandningen tonade därför ut tillsammans med synnerligen omusikaliska schnauzersnarkningar…

 


 

 

Tisdag 11/11 2003

Nu har vi minsann solat oss i Embla-glans! Alla som velat har fått sig berättat vilken strålande liten schnauzerstjärna som sitter och blinkar i skyn. Även alla som inte har velat höra om fenomenet är numera väldigt välinformerade. Sånt folk, de hundlösa, vad allt går de inte miste om! Det har minsann den här schnauzermatten talat om och om och om för dem! Tittar man efter känns dessa människor igen på sina av trötthet slokande vädursöron och en rätt stel blick.Föremålet för all beundran, den här schnauzern, alltså, är ganska obekymrad över uppmärksamheten. En seger här och en seger där, vad är väl det i ett schnauzerliv!

Riktigt lustigt hur man kan blanda ihop det där med lydnad och lydighet! För den som trodde att det är en liten mönsterhund som bor här i schnauzerstugan har då väldigt fel! Lydnad som att ranta runt ”fot” och dimpa ner i backen emellanåt, det är väl ingen konst! Får man dessutom en köttbulle för besväret så är det ju bara att ösa på!

Lydighet, däremot, är något helt annat! Det är att inte gå in hönshuset utan lov, att inte gyttjebrottas med grannen, att inte frestas att rusa efter vackert hoppande rådjur. Kort sagt, lydighet har uppnåtts när en schnauzermatte slipper att få hjärtat i halsgropen flera gånger om dagen.

Skulle tävlingar i lydighet införas skulle inga slokande vädursöron eller stela blickar bli följden av glädjestrålande matteskryt – så mycket är då alldeles tvärsäkert!

 


 

 

Fredag 07/11 2003

Så har den här schnauzern åkt raket till månen för en köttbulle då! Ja, närapå, iallafall, för det kan väl inte räknas som mycket sämre att bli kursetta på lydnad 1 hos SHK!Momenten är ju visserligen lite begränsande, det måste erkännas. Till exempel ingår inte momentet ”hälsa på syokonsulenten på Jälla utan att möblera om både henne och omgivningen”. Någon 10:a hade det inte blivit där, så mycket är säkert. För hur det nu är med det ena eller andra – hälsa hyfsat på sånt trevligt folk, det bara går inte alls det.

Segerns sötma är verkligen ljuv – det kan inte förnekas. Här ska skyltas och skrytas och flaggas och firas bra länge än. Går det sen helt åt skogen i Eskilstuna så räknas det inte ett dugg. En gång vinnare – alltid vinnare. Eventuella förluster sopar vi under mattan eller skyller på syokonsulenter. För såna finns det väl därborta också, kantro.

Hälsningar från The winner takes it all!

 


 

 

Söndag 02/11 2003

Dy! Dy! DYYYYYYYYYYYYYYYY!!! får man väl ändra till nu. Den vita världen och den konstiga brevlådan med huva – bara minnena är kvar! Så nu är allt som vanligt igen: morgonpromenaden avlutades med att matte fick kolla extra noga om det verkligen var en Embla hon fått med sig tillbaka hem och inte ET som gjort en come back från rymden i en av de här solexplosionerna… …och det varverkligen en stackars schnauzer där under lerlagret – en sån tur då!Med risk för att bli väldigt tjatig måste det skrytas med att trattkantarellförrådet fyllts på ännu mera. Är inte det ett under, så säg, att de tappra små svamparna fortfarande kikar upp genom mossan fast det varit -15 grader kallt och 30 cm snö. Beror nog på solexplosionerna det också ;o)

Från det ena till det andra så har det tränats lite extra inför slutprovet i Lydnad 1. Ambitiös, som den här schnauzerns matte är, packades häromdagen bilen full med däck och hundar. Däcken fick sitta bak och för att en stackars schnauzer inte skulle bli mer manglad än vanligt, fick hundarna tryckas in där framme.

Däcken skulle väl inte träna så mycket, däremot peppas för lite vintertjänstgöring. När den bytesleken var avklarad (inklusive momentet förvånat schnauzeransikte tittar ut genom fönstret från en upphissad bil) fortsatte vi till träningsbanan. Nåja, en avstickare till affären hanns också med, något som skulle visa sig vara fatalt…

Väl framme i Moralund lossades lasten på hundar, matte, apport, leksaker och så satte vi igång under tant Trojas stränga överinseende. Det blev en högst egendomlig session. I stället för att glatt gå fot vaggade den här stackars schnauzern högst makligt i mattes kölvatten. Plats under marsch gick så fall betydligt bättre – eller skulle ha gjort – om momentet hade kombinerats med: ”stanna kvar i all oändlighet!” Matte såg väldigt häpen ut och föreslog hopp över hinder i stället. Jomenvisst: skumpa, skumpa och kliiiiiiivva över – stånk och stön. Och så där fortsatte det till Trojas odelade förtjusning – hon fick alla de belöningarna som den här schnauzern ratade.

Ja! Ni hörde rätt. Den här stackars schnauzern som skulle åka raket till månen om det så bara fanns en endaste köttbulle där – den schnauzern skelade vindögt ointresseratpå alla läckra mutor.

Orsaken? Solexplosioner? Inte då. Men under bilens framsäte fanns en stor påse hundgodis före träningstrippen. Men så gjordes alltså den här avstickaren till affären. Schnauzer och godispåse på samma ställe…

Så fanns var verkligen rätta ordet.

 


 

 

Torsdag 23/10 2003

Snö! Snö! SNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!! Glömda är sommarens alla havsdopp med magplask och mattelivräddningar och höstens lerpölsdykningar och slipperklippshalkande – för nu är den här – äntligen – VINTERN!Igår morse när den knirkande stugdörren öppnades låg den där, den alldeles nya vita världen. Den här stackars schnauzern hade helt hunnit glömma bort allt det där underbara…och konstiga. Brevlådans existensberättigande måste tvunget ifrågasättas både länge och väl, för vem kunde väl känna igen den där underliga figuren i hög vit huva…

Korna plirade förvånat på andra sidan staketet – en sån dum-dum hund, känner inte igen brevlådan!

Inte behövde det skottas heller! En överlycklig schnauzer plöjde gångar kors och tvärs i hela trädgården – kanske inte just åt de håll matte hade tänkt sig, men ändå! Med alla kullerbyttor som blev följden av framfarten kunde matte konstatera att det var riktig tur att stugan inte låg i en sluttning: då hade nog den där jättesnöbollen med en schnauzer inuti snabbt blivit en kolossal lavin!

”Det enda tråkiga” sa matte senare dystert inne i stugan efter all snölek, ”är att försäkringsbolaget nog inte ersätter översvämningsskadorna efter en tinande snöbollsschnauzer…”

 


 

 

Lördag 18/10 2003

Ur djupet av ett schnauzerhjärta kommer den innerligaste av kärleksförklaringar: ”Åh, matte…du är som en…köttbulle!” 





Vicken Embla! I
22 februari 2013, 9:29
Filed under: Embla

Vicken Embla! I

eller

En stackars schnauzers öden och äventyr

 


Torsdag 16/10 2003

En höstutflykt ser så olika ut ur schnauzerperspektiv och mattedito.Vi tog oss nyss en eftermiddagstur till vår lilla sjö i höstlig praktdräkt. Mattemotivering: undvika alla älgjägare som just nu hukar bakom varenda buske. Schnauzerperspektiv: avstå glada hälsningsceremonier med roliga, grönklädda gubbar!

Sjön låg alldeles stilla och spegelblank. Färggnistrande löv dansade runt efter nattens köldknäpp och de lätta molnen i blått, violett och purpur visade upp sig både på himlen och i vattnet. Matte såg helt hänförd ut. Den här schnauzern, däremot, gav blankaste den i naturscenerierna men tjöt högt av glädje när sommarens finaste fynd, den döda måsen, fortfarande fanns kvar! Åtminstone lite grand av den!

Matteåsikten att det var för kallt för ett schnauzerdopp förkastades föraktfullt av ett hurtbulligt skäggprytt glädjeyrväder. Att en skock stackars ankor plötsligt fann sig vilt flaxades för att nå säkert schnauzeravstånd – vilken kolossalt trevlig bonusöverraskning!

Vi traskade runt vår egen lilla sjörunda och matte hittade kvällsmåltidens svamp och gladdes åt de små miniatyrlandskapen kring gamla stubbar, där lingonris lyste rödflammande, björklöv låg strödda som Pippis gullpengar och björnmossan bäddande in allt så avundsvärt mjukt och grönglimrande. Schnauzer och blandras upptäckte mycket skojigare grejer – bortglömda badbyxor: ”slabbiga trasor är mycket trevligare än torra” och maskburkar med ett fantastiskt intressant innehåll: ”kolla vad döa maskar!”

Vet ni, sa matte uppgivet, i morgon blir det nog ändå så att de stackars jägarna får dras med oss igen…


Torsdag 16/10 2003

Igår hade min matte namnsdag, så då vankades det godare mat förstås. Och gott var det, det som låg där på köksbordet. Undrar varför matte såg så bister ut då?


Söndag 12/10 2003

Sådär! Då ska det väl vara slutstånkat från mattehållet nu. Den uttjatade ladugårdsveckan är över och äntligen är livets viktigaste innehåll i form av en solstråle-Embla i centrum igen.

För strålar, det gör den här schnauzern och det ikapp med sin matte. Man har blivt duktig, påstås det, så där över en natt. Fattar liksom bättre, säger matte stolt.

Tss, fattat har man väl hela tiden, men allt handlar ju om avvägning. Lagårdveckan innebar en del tråkig väntan på matte och däremellan fick hon släpas runt på promenaderna. Det ska hända roligt hela tiden – inte suckas på det där sättet. Så det är därför man är lite extra inställsam just nu. Så matte också fattar att har man en schnauzer, då ska man inte ha lagårdsvecka sååå mycket. Tycker faktiskt att en stackars schnauzer kunde ha fått leka med kalvarna istället för att vänta sådär. Men det är klart, dom är ju inte ens rumsrena, dom dumhuvena.

Lite skönt var det ändå – att vänta, alltså – hade tid att fundera kring löpet och så där. Då vill man vara ifred…

Men för all del – visst kan vi väl stråla ikapp ett par dagar, den här schnauzern och hennes schnauzermatte. Snart nog kommer verklighetenikapp igen!


Söndag 5/10 2003

Gääääääääääääsp!

Imorgon börjar en särskild vecka. Då ska den här schnauzerns matte ha sin ladugårdsvecka. Inga vanliga lektioner, utan slit i lagår’n från bittida till sena kvällen. Nåja, från 06.00-17-00 och med två och en halv timmes paus mitt på dagen.

Hur som helst betyder det tidiga morgnar – upp härhemma halv fem…så därför tänkte matte passa på att sova lite extra den här natten mot idag, söndag.

Tyvärr hade inte fyrbeningarna samma syn på saken. Tvärtom! Sista rastningen på kvällen vägrades av två surtrynen som ogillade ridån av regn och katterna sa att lådan var mycket trevligare.

Tanklös matte hade givit tuggben av råhud under lördagen – bra terapi när datorn kräver sitt, men framkallar alltid gräsätarbehov senare. ”Senare” var i det här fallet sisådär vid tre-snåret i mörka natten…och då gjorde det minsann ingenting att regnet fortfarande vräkte ner.

Inne igen och med just omsomnad matte bestämde sig ett par av katterna att eftersom de nu ändå hade väckts så kunde de lika gärna leka tafatt i mörkret en stund – och med lagom långa mellanrum använda sin matte som fjädrande studs-hm…dyna. Och vilken schnauzer kan avstå sån rolig lek – tjoho, vad skojigt!

Så småningom kom allt till ro igen…tills en envetet pipande mobiltelefon ljudligt tillkännagav att batteriet minsann måste laddas – nu på momangen. Inte gav sig eländet heller, så det var bara att lydigt stiga upp och proppa i kontakten.

Sen var det inte tal om att skjuta upp någon frukost, heller. Det ska varalika alltid.

Så nu sitter hon här vid skärmen med tunga ögonlock, den här matten. Och på sängen, där snarkar en hel hög hundar och katter så fridfullt…


Onsdag 1/10 2003

Somliga dagar känner sig den här schnauzern mindre populär än andra dagar. Som när gräsmattan har fått sig några nya hål, inomhussaker bytt skepnad från en stor sak till flera mindre …och så där. Då är det inte så lätt att vara en stackars liten schnauzer. Allt utom en skäggig hund är bättre då, anser visst matte och beskriver målande alla trevliga djur hon träffar på i skolan.

Som den sanna schnauzer just den här schnauzern är, vill den förstås inte höra sådana förolämpningar och börjar därför gräva (grävning utgör ju inga hinder!) i filosofin för att hitta en blidkande lösning. Och visst! Ludde F:s ”Der Mensch ist was Er isst” har ju helt felaktigt – tycker den här schnauzern – översatts till svenska som ”Människan är vad hon äter”. Naturligvis är den korrekta översättningen ”Schnauzern är vad hon äter”. Såklart!

Tillfället yppade sig helt oväntat när några glömda muggar förevisningsfoder för olika djurslag råkade förvaras på samma plats i skolan som filosofiskt bevandrade schnauzrar.

Så då gjorde den här schnauzern det. Åt alltså. Först provades muggen som det stod fiskfoder på. Simmandets konst behärskades ju redan till fulländning. Fast vid närmare eftertanke, nja, det där med att hålla andan kunde ju bli lite knepigt och några gälar verkade visst inte växa fram…

Raskt över till nästa burk. Grodmat. Röda mygglarver, minsann. Skapligt goda också. Men livet som groda, skulle matte verkligen bli nöjd då? Hoppigt och dant. Nä. Tredje gången gillt då.

Sköldpaddsfoder. Långa färgade pellets. Mmmm…goda! Trevliga djur, har matte sagt någon gång. En sån kanske hon skulle bli nöjd med då – eller åtminstone hinna ifatt…

Oooooooooooooo.

Så fel han hade, Ludwig Feuerbach. Schnauzern blir inte alls vad hon äter. Hon får ont i magen.


Söndag 28/9 2003

God morgon!

Söndagsfrukost på sängen, åh mysigt… men är det möjligt med huset fullt av katter och hundar? Mnjaaaääee….det beror alldeles på vilka krav man har som matte till hela högen fyrbeningar.

Somliga säger stolt: ”Min hund tigger minsann inte!” Och visst, så trumpetade den här schnauzermatten också …förut. Men så anpassas efter hand idealtillvaron till verkligheten och numera går det till ungefär som följer.

Schnauzertaktiken är enkel. Stillsamt sitter man då vid sin mattes fötter och gapar stort när brödrostningen pågår, trippar efter när tallriken balanseras till sängen och väntar sedan tyst och vickar charmerande med huvudet – hela tiden med detta kanske-det-kommer-något-flygande-uppspärrade-gap…och tänk, vad konstigt – ibland kommer verkligen något farande!

Trojas strategi är annorlunda. Hon stirrar utsvultet. Den blicken önskar inte den här schnauzermatten någon – vän eller fiende – att utsättas för och den är …hm…effektiv…

Katterna har en mer jordnära hit-me’-käket-va!-anfallsplan och fiskar helt enkelt åt sig lagom stora bitar (=ofta hela mackor…) genom blixtsnabba utfall med tassarna.

Resultat av det hela blir alltså inte en lång, mysig frukoststund i sängen utan i stället en mycket snabb och ganska orättvis fördelning av smulorna.

Å andra sidan minskar risken påtagligt att den här schnauzermatten blir övermätt och smällfet och vad är väl inte det värt, så säg!


Torsdag 25/9 2003

Igår var det De Borttappade Sakerna Dag. Hört talas om den? Nej, kunde tro det. Den dagen är nämligen min mattes alldeles egen dag och ryktet har nog inte hunnit sprida sig så långt ännu…

För att ta saker och ting (eftersom det är sådana denna lilla epistel handlar om) i rätt ordning så fyllde den här schnauzerns mattes mamma en oherrrans massa jämna år just igår.

Födelsedagar innebär kalasande och många uppvaktande gäster. Matte var till ingen nytta alls utan hjälpen fanns hos vänner. Desto gladare blev hon då, matte, när hon kunde åka ner till det lilla samhället och inhandla ditt och datt som måste kompletteras. (I sanningens namn var hon också glad att slippa ståhejet en stund….)

Inköpen kombinerades med en hundpromenad i byn och det var vid återkomsten till bilen som Borttappandets Dag inleddes. Bilnycklarna!Putsväck!

Det blev att, efter en kortare letrunda, traska hem efter mattes mammas bil för att leta ordentligt och eventuellt åka många mil efter extranycklar. Gamla Troja fick vila sig i bilen medan schnauzer med matte började letandet. Och tänka sig, långt bort, längs med det nedlaga järnvägsspåret visade den här schnauzernosen vad den var värd! Där låg ju nyckeln, djupt bland snåriga grästuvor! Apport! och så var nyckeln i hamn! Puh!Guldnyckel-Embla var namnet!

Så hem i mattebilen, medan mammabilen fick stå kvar ett tag.

Snart nog blev det dags för en ny tur till affären…men var var nu plånboken? Ingenstans!

Till slut åkte matte ner och tittade i mammabilen – och där låg den! Helt öppet mellan sätena och var bilen låst? Nähä, det hade matte glömt! Somliga schnauzerkompanjoner har då mer tur än de förtjänar!

När firandet var över fick en stackars bensinkontoautomat pipa sig hesinnan matte upptäckte att kortet satt kvar i maskinen…

Hem, ljuva hem – men var var nu nyckeln in i huset! Borta! Här hjälpte inga insatser av någon Guldnyckel-Embla, utan hemliga nyckeln fick plockas fram. (De andra återfanns nästa morgon på bilgolvet…)

Idag är allt som vanligt igen. Närapå. Matteöronen ser olika ut.

Hallå, därute! Nån som sett ett borttappat örhänge!!!


Söndag 21/9 2003

Idag var hon då på ett osedvanligt grinigt humör, den här schnauzerns matte.

Allt var så fel. Det var ostädat: ”mattränderna syns ju inte genom lerlagret som somliga schnauzrar klafsar ut överallt…”

Det var fel på vädret: ”vad tråkigt varmt och småregnigt det var i dag, då. Igår som det var en sån härlig klar septemberdag, med röda löv och blå himmel. Nu blir ju höstfärgerna alldeles förstörda…”

Det var fel på maten: ”ingen balsamvinäger – vad ska jag dååååå ta…nu blev ju allt förstört

Det var fel på den här schnauzerns viktiga tillstånd i utvecklingen (löpet): ”sluta fjanta runt sådär, ut i trädgården med dig…”

Så var inte det bra heller: ”inte in i hönshuset, har jag ju sagt! Tuppstackaren har inte hämtat sig efter förra påhälsningen än…”

Fel på skogspromenaderna var det också: för lite svamp, för fel svamp, för kallt, för varmt, fel stövlar…näe, får det gå till så här, undrar en moloken stackars schnauzer.

Vad alla fel beror på? Åh, matteskolan förstås. Så rolig att gå i men att ha prov…näe usch…Flera skrivningar på lut i veckan och den här schnauzerns matte har rysligt svårt med självdiciplinen att sitta ner och läsa. Vilken tur att det även är rolig hundskola då – där är det inga prov på ett bra tag än!

Nä, nu ska den här schnauzern muntra upp sig med lite höstgrävning av rabatterna. Det kan väl i alla fall inte vara fel!


Onsdag 17/9 2003

Gissa vilken dum-dum och otroligt självisk silverkatt som just ätit upp mattes förvällda svamp som skulle ha ingått i de superbt delikata crêpesrullar som matte alldeles säkert hade bjudit en alltid hungrig stackars liten schnauzer på…

Något sånt tjuveri skulle skulle aldrig den här genomhederliga schnauzern nedlåta sig till…………..va, sa du nåt, matte?


Tisdag 16/9 2003

Kvillrade det till i kroppen så där vid pass två-tiden idag? Inte? Så märkligt! Det borde det ha gjort! Denna eftermiddag lät sig nämligen den här schnauzerns matte för första gången omslingras av en alldeles äkta 1.5 meter lång majsorm…och i henne kvillrade det då sannerligen så mycket att de vågorna borde ha fortplantat sig vidare genom resten av mänskligheten!

Fast vad är väl en orm…slank, vacker och alldeles…alldeles läskigt slingrande!

Den här schnauzern har annat kviller att tänka på än slinger-ormar. Den här schnauzern löper, nämligen. Inte är det första gången heller. Då blev man ”stora flickan”. Nu borde man ha blivit ”stora damen”, allraminst. Men som matte medlidsamt suckade: ”Så damig är du ju inte direkt, Embla, mer rivig i så fall…”

Både schnauzer och schnauzermatte behövde komma ut i friska luften efter skolan och matte tänkte också ta ett fint höstfotografi av sin…sitt …jarivjärn då, ute i svampskogen. Den härliga värmen hade fått Karl Johansvamparna att tacka för sig. Vackra på ett särskilt sätt var de ändå, inhöljda i sin vita, tjocka mögeldräkt. Sen hittade vi ett perfekt ställe för fotografering: en glänta med vackra färgade löv på den grönskimrande mossan och här och var stora grupper av röd- och vitprickiga flugsvampsfamiljer.

Japp! Fina foton hade det nog blivit om:

  • den här schnauzern inte hade rivit ner svampgrupperna i en yster höstdans
  • den här schnauzerns matte inte hade lagt kameran i den ryggsäck som blev kvar där hemma…

    Måndag 15/9 2003

    Ytterligare en liten ”klämmis”:Varför är det på det viset att matte, när hon med största ansträngning proppat tvättmaskinen full av våra väl använda hundfiltar, upptäcker att den där lilla bollen man häller tvättmedel i förstås ligger kvar i maskinen…allra längst in….


    Lördag 13/9 2003

    En kort kommentar så där in between:

    Som framgår av bilderna från Jälla är den här schnauzern rätt långhårig igen…och den här lördagen kändes lämplig för utomhusfrisering. Nu råkar det vara på det lilla viset att den här schnauzerns matte inte är av det uthålligare slaget, så därför är hela schnauzerstassen full av hål nu och här och var krönt med intressant utstickande tofsar…

    Och vad sa matte om det hela? ”Var inte så otacksam, Embla – passar det inte så lånar jag den stora klippmaskinen jag klippte kossor med på Jälla igår…”

    Det var väl ändå inte särskilt snällt sagt, tycker en stackars hunsad liten ynklig maläten schnauzer.


    Fredag 12/9 2003

    En stackars övergiven schnauzer…Att vara schnauzer är att vara med. Vara tillsammans med. Vara tillsammans med flocken. Vara tillsammans med flocken ALLTID.

    Då far matte till Kolmården. Utan den här schnauzern. En sån oerhörd fräckhet! Stackars övergiven schnauzer utan flockledare. Nåja, det sista är väl relativt. Troja är nog flockledare hon med. Delar ansvar med matte, liksom. Dessutom nyps hon och det gör inte matte. Trojor är det bäst att lyda. ALLTID.

    Så den här schnauzern överlevde faktiskt pärsen att ÖVERGES. Riktigt bra dessutom. Morbror Morris dagis var trevligt och spännande och hemma hos Morris var det toppenbra. Den här schnauzern blev omskött på bästa sätt och fick till och med kvarta i stora sängen! Så det röjdes inte runt, som matte hade befarat, nä tydligen hade den här schnauzern varit riktigt skötsam och matte hade oroat sig så förfärligt alldeles i onödan…

    Sen kom matte hem igen. Och som hon luktade! Den här schnauzern blev alldeles konfys av alla konstiga olika doftslöjor som pyste runt henne.

    Den mest spännande doften var av varg! Matte hade varit inne hos vargarna och hälsat både på vuxna djur och på 4 månaders valpar. Vargvalparna på Kolmården föds alltid kring den 20 maj. Vargtiken löper ju bara en gång om året, dessutom. Det var höjdpunkten för matte också – att jämföra varg och schnauzer, liksom.

    Fast en hel massa andra djur hanns också med och dessutom fick matte och de andra klassen göra en beteendestudie på antingen gorillor eller schimpanser. Varje minut under ungeför en halvtimme noterades en utvald individs beteende. Sedan utvärderades det hela, ritades diagram och kartor för att slutligen redovisas.

    Delfinerna var förstås underbara att se och de ”shapas” ju precis som den här schnauzern, fast matte använder klicker i stället för visselpipa. Det är ju från delfinträningen den metoden kommer, förresten.

    Sälarna – knubbsäl, gråsäl och öronsäl – hade en 9 m djup bassäng där man kunde se deras dykningar och lekar genom stora undervattensfönster.

    Lustiga djur, som kapybara eller vattensvin (de ser ut som gigantiska marsvin) och maror (de liknar en korsnng mellan hare och rådjur), beskådades också. Och så lejon, tigrar, isbjörnar, flamingos, pingviner, savanndjur, sengångare och sådär 90 arter till fick matte se, minsann. Däremellan hölls föreläsningar.

    På natten sov alla på forskningscentret som var utformat som ett vandrarhem. Ha! Den här schnauzern hade det då mycket bättre hos Morris än i en smal våningssäng med stenhård madrass – en liten tröst, i alla fall…

    Totalintrycket, sammanfattade matte, var att Kolmårdens djurpark var spännande för människor att gå omkring i. Ändå, trots allt arbete med att göra miljöerna så fina och anpassade till djuren som möjligt, så var hägnen ändå mycket mindre än matte trott och somliga djur, särskilt isbjörnarna vars liv egenligen består av oändliga vandringar över isarna, såg ut att ha förfärligt tråkigt. Man jobbar därför mycket med att aktivera dem på annat sätt. Maten, till exempel, fryses i stora block och slängs i vattnet – då har isbjörnarna att göra länge. Dessutom gömmer man mat och använder leksaker, typ aktiveringbollen Qulan. Men ändå…

    Nu är matte äääääntligen hemma igen och då ska ni veta att här ska aktiveras! Inte en lugn stund, ska hon få, min matte!

    Tillbaka till Jälla vecka 37


    Fredag 5/9 2003

    Kossor och frågelekTänk vad kossor kan vara skojiga! Igår satte bonden ut ett sånt där skjuthus (eller vad det kan heta där jägare gömmer sig för att passa på vilt) i kohagen. Det förra blåste ner i en storm i våras (vad glad den här matten blev då…) men nu är som sagt ett fint, nytt gömsle där. Det roliga i det hela var korna. Alla vet ju att såna djur är kolossalt nyfikna av sig, så väldigt snart efter att bonden hade stånkat iväg med traktorn så kom de där hela skocken. Och vad de glodde! Och vad de knäade runt där och råmade och brydde sina hjärnor. Ja, den här matten tror bestämt att de diskuterade huruvida stället verkligen var lämpligt som vinterbostad för huttrande kossor och att de också resonerade om hur många av dem som skulle kunna klämma ihop sig därinne samtidigt och så dryftades alldeles säkert den viktiga frågan om det möjligen serverades frukost på sängen därinne om söndagsmornarna.

    Minst under en timmes tid fortsatte korna att göra sig ärenden till det nya spännande inslaget i hagmiljön. Den här matten hoppades lite att den närgångna nyfikenheten skulle få det här gömslet att välta omkull det också…

    Från kossor till ägg är väl inte steget alltför långt (i alla fall inte om tänker sig korna ungefär som Pettsons höns) och ett väldigt ruttet sådant ägg hittade den här schnauzerns stränga tant Troja under lunchpausen på Jälla. Och vad gjorde den där tanten då, tror ni? Rätt svarat! Hon rullade sig mycket belåtet i geggan. Och hur tror ni det luktade om henne sen? Mm. Helt riktigt. Ja, om den här schnauzern och hennes matte ska vara ärliga så var det nog den värsta stank de någonsin råkat ut för.

    Fast nu är det så lyckligt att Jälla ståtar med ett hundtrimrum med ett jättefint högt badkar och allehanda tillbehör. Så det var bara att tvåla in eländeshyndan (tre gånger). För den här schnauzern blev detta en riktig högtidsstund – för sista frågan i denna lilla quiz är: Gissa vem som inte behövde badas!!!


    Onsdag 3/9 2003

    Katter och frustrationKatter, alltså…vilka konstiga figurer, egentligen! Vårt gurkätarmonster, silverkatten Trotte mötte oss långt bortivägen när vi gick på kvällspromenad. Han hade missat maten och var väl rädd att släppa oss ur sikte och därmed få svälta ända till morgonen därpå.

    Det påverkade ju den här schnauzern en hel del. Dels förbjöd sura matte roliga förföljelselekar och dels störde faktiskt katten vissa schnausrars ”hemlighussysselsättningar”. Sitta på dass borde alla få göra ifred, särskilt en schnauzer som kräver ett oändligt cirkulerande runt runt runt innan exakt position för att tänka högre syftande tankarinfinner sig – och det går ju inte med en katt som jämt och ständigt kommer och stryker sig emot en.

    Inte undra på att frustrationsbeteenden utvecklas. Ja, såna skyllde i allafall den här missförstådda schnauzern på lite senare härhemma – när en fin träslev och en praktisk brödpensel förvandlades till en alldeles oanvändbar hög stickor…


    Tisdag 2/9 2003

    Åhhhh, vad stolt den här matten blev idag! Denna andra dag i september invigde nämligen en stackars schnauzer sin nya karriär som…försökshund!Jojomen! Klämts på henne har det gjorts, lyfts här och buffats där, räknats tänder hit och svanskotor dit. Och vad som gjorde en schnauzermatte röd av stolthet var:

    1) att klasskamraterna klarade sig alldeles oskadda
    2) att inredningen såg i stort likadan ut efter som före

    Tänk att det finns såna mönsterhundar!!! Faktiskt gjordes inte ett enda röj. Nej, nej. I mattes skola är vi ordentliga. Annat var det innan.

    Nämligen igår, i den här schnauzerns eget ”klassrum”. Då invigdes minsann höstens första lydnadspass i Moralund rejält och storstilat genom ett fullständigt dövörat runtflängeri som nära nog satte eld på gräset…

    Och annat var det efter.

    För i kväll åkte vi till kennelklubbens koppel- och ringträning i Vasaparken. Hur det gick? Tja, hm. Har ni någon gång sett en schnauzer med fem ben? Inte det? Då har ni nog missat en eller annan lustig syn. Det femte benet, det är nämligen det i backen väldigt välplanterade emblahuvudet…

    Tänk så olika anledningar somliga schnauzermattar blir röda av!


    Lördag 30/8 2003

    LäskrampMatte har en massa skrivuppgifter för skolan som måste bli färdiga över helgen så därför skriver hon här nu istället. Det fungerar ungefär som att städa ur skåpen före en tenta. Och det är väl bra om skåpen blir städade och om Emblas noteringar fylls på? Nätter finns ju också :o)

    Den här stackars schnauzern tycker det är rätt bra, det där med ”överhängande” uppgifter. Det betydde också att morgonpromenaden blev jättelång, sådär en fyra timmar. Så skulle det vara jämt.

    För att jägarna inte ska tro att den här schnauzern är en rådjursbock – för visst, rätt rå är man väl… – så blir man iklädd ett lätt litet tygtäcke i lysande orange inför promenaderna. Det kan man också komma ur ifall det skulle gå illa någon dag och fastnas i en trädrot, eller så. Sen blir det ju älgjakt och då får den här schnauzern väl gå omkring med ett plakat också: ”Jag är ingen älg – det är alldeles säkert!”, för oj, vad mycket spring det är ute i min skog då.

    Fast, nä, de tar inte fel, jägarna, det gör de inte. Det är snarare matte det hänger på. Hon skulle nog helst vilja att älgarna själva fick en varsin sån där skylt…en inställning den här schnauzern ingalunda delar.

    För hur skulle väl det se ut? Glad hälg!


    Onsdag 27/8 2003

    Blötare än blöttÅhhh! Ledsen – det är vad den här schnauzern är. Eller i alla fall matte. Emblor är inte så insatta i planeringar om hunddagisplatser på skolor, så de ropar inte hej för tidigt heller…men det hade matte gjort – och bäcken var blöt. Andra köhundar stod helt enkelt före och då hjälper inte all världens schnauzercharm… Som tur är ju skolan inte antihundig i sig så det ordnar sig nog på något vis ändå.

    Vad som är mycket, mycket mera bedrövar ett stackars schnauzersinne är att det då var helt onödigt med hundskrubbandet häromdagen. Här skulle en stackars schnauzer blötläggas, tvättas och putsas för att visa sig från sin allra vackraste sida – och så behövdes det inte! Att matte fick duscha kallt är bara en liten, liten tröst.

    Sen finbadet har man förresten blivit uppblött flera gånger till, fast av himlaregn. Eller av himla regn, hur man nu ser på saken. Igårkväll gick vi nämligen på svampsök och matte hittade mycket svamp men inte hem… Eftersom det var genomgrått på himlen hade hon faktiskt förtänksamt tagit med en kompass. Efter ett par timmars irrande uppdagades den snurriga sanningen, eller snarare den snurrande kompassnålen. Den befann sig nämligen rakt ovanför mobiltelefonen…

    Regnandet började bara en liten stund efter att vi gått iväg och till slut gjorde det varken till eller från att vi halkade ner i vattenfyllda diken och banande oss genom mattehögt gräs. Plaskblötare än skurtrasor – det blev vi. Flera gånger om.

    Fast kantarellerna var goda.


    Söndag 24/8 2003

    Det är skillnad på att bada och på att badas, minsann! Det tycker i alla fall den här stackars schnauzern som gärna skulle vilja ha sin egen lilla schnauzerpool i trädgården, men sannerligen lika gärna avstår duschkabinen i badrummet till bättre behövande smutsgrisar!Tänk, en sån otrevlig början på en annars fridfull söndagsmorgon! Troja blev försten ut. Hon, med alla sina badår på nacken fann sig i det hela utan mer än en påklistrad skenhelig martyrmin. Mattes nyfikna Embla som tyckte att det såg mycket skojigt ut med en löddrig Troja, visste inte till sig i sina försök att retas.

    Det var innan det. Innan den här schnauzern själv utsattes för samma behandling. Nog att det hänt förut, men somliga saker förtränger man om det stackars schnauzerlivet ska kännas uthärdligt. Fast matte är en sån som tycker att inget ska tvingas på så hon MUTAR! (Åh, hon vet, somligt hundfolk svimmar väl…) Men japp, så gör hon! Där ställer hon sig med sitt kex i duschkabinen och till slut kan ju inte en riktigt funtad schnauzer låta bli att kliva dit och sen är det liksom kört.

    Matte har alltid mutat, förresten, när det gäller såna saker. Kloklippning och tandborstning har också mutats till och den här schnauzern kan stolt meddela (äh, egentligen är det ju matte som är stolt, förstås) att kloklippning är det roligaste som finns, därnäst kommer tandborstning. Så det så! Duschkabiner kommer dock något längre ner på tio i topp-listan…

    Medan nybadad, blöt schnauzer gjorde sina schnauzeråkningar ute på gräsmattan var det till slut mattes tur att duscha. I iskallt vatten eftersom allt hundskrubbande gjort slut på varmvattnet. Fast kallduschar ska visst vara nyttigt för blodcirkulationen, sägs det.

    Rätt åt’na, tycker den här schnauzern.


    Fredag 22/8 2003

    Alldeles UTSCHASAD – det är vad den här schnauzerns stackars matte är! Så kolossalt ansträngande var denna första vecka i nya skolan (med en ledig dag i mitten och dagens fria eftermiddag…) att matte nästan föll ihop av pur trötthet när vi kom hem. Svag och eländig som hon kände sig, drog hon undan sängöverkastet för att sussa bort en eller två minuter i Vilolandet Bortom Schnauzrar.Ha! Som om det är möjligt med en Embla i huset! Det gick nämligen inte att lägga sig alls, för under täcket dolde sig, förutom ungefär ett kilo sand och en hög vått gräsklipp, även ett söndertuggat filmjölkspaket där somligt av innehållet hade undgått en glupsk schnauzermage…

    Visst – allt hade ju sin absolut kristallklara förklaring: sanden och gräsklippet kom från den här schnauzerns tidiga morgonröj i trädgården – med dagg som bindemedel. Och filmjölkspaketet hade förstås någon förvirrad emblamatte glömt framme efter frukosten…och eftersom den här duktiga schnauzern har lärt sig bädda på någorlunda egen tass (eller åtminstone buffa till täcket så att det blir lagom platt att ligga på för nån som busat färdigt för ögonblicket) så märktes ingenting förrän SEN!

    Nåja, matte vaknade till åtminstone, städade bort eländet och satte sig här vid datorn i stället. Så vilosamt blev nu inte det det heller, för precis som stycket ovan knackades ner så kom det konstiga ljud från köket. Och javisst – dags för nästa städinsats: katten Trotte hade fått utlopp för sin besatthet i grönsaker och totalt massakrerat en nyinhandlad gurka som matte hade glömt att gömma i kaffeskåpet.

    ”Näe”, gnydde matte ”en galen katt och tokig schnauzer – ska man verkligen behöva stå ut med såna i huset! Ni ska veta, ni två, att idag hade matte ett alldeles förtjusande rart litet marsvin i famnen. Alldeles strävhårigt som du, Embla, var det. Och gillade gurka, som du, Trotte. ”Och”, avslutade hon bistert, ”alldeles normalt var det också!”


    Onsdag 20/8 2003

    Idag hade vi skollov! Redan! En hel dag! Vad ska man göra då…tja, vi åkte till vårt Öregrund. Vägen dit var så underbart augustivacker, tyckte matte som bryr sig om sånt, med guldgula halmåkrar och prunkande trädgårdar.Nu är turistsäsongen över och i den lilla staden fanns bara äldre folk, både infödingar och busslaster med pensionärer som guidades runt. En grupp stod utanför den Göranssonska villan vars övervåning på ett snillrikt sätt kan förvandlas till en hel massa små sovhytter genom att en mängd dörrar öppnas och på det viset ”rutar in” våningsplanet. Nedre våningen har en glasveranda som nästan går runt hela huset…fast allt sånt där intresserar inte den här schnauzern ett dugg.

    Det gör däremot det konditori som vi gick till! I trädgården som hör till har min matte ätit bakelser många, många somrar i rad. Så orättvist så! Idag vankades det i alla fall smakbitar, både till oss och till alla de gråsparvar som har sötebrödsdagar under sommarmånaderna. Matte hoppas (varför kan man verkligen undra!) att de hittar något hemtrevligt sädesmagasin att bo i under vintern.

    När matte gick för att hämta påtår var det allt tur att ett par av alla de där äldre människorna också drack sitt eftermiddagskaffe på kondiset. Då passade nämligen en hel gråsparvs-klan på att fixa egen bakelsefrossa på mattes tallrik. Men de snälla pensionärerna stod snällt och viftade bort fåglar en masse tills matte behagade återvända. Tack snälla tanten och farbrorn – nu räckte godsakerna till de här två stackars utsvultna hundarna också!

    Ett dopp i sprudlande havsvatten på Gräsö hanns också med, fast det blåste så att vågorna gick höga.

    Hemma igen rotade den här schnauzern genast rätt på mattes senaste gömställe för alla begagnade märgben. Nya märgben är så bra, tycker matte. Ungefär som Bollibompa måste vara för småbarnsföräldrar. En ledig andningspaus, liksom.

    Det är sen det blir kinkigare. Först ligger benen ivägen överallt, både inne och ute. Matte trillar på näsan minst en gång om dagen. Ingen av oss vovvar bryr oss om benen i den här mellanperioden. Det är först sen matte gör den där roliga leken. Hon tittar försiktigt runt omkring sig för att kolla att vi inte ser och så samlar hon ihop benen och försöker gömma på jätteroliga ställen! Jag hittar dem varenda gång! Och då smakar de minsann minst lika gott som den allra gräddigaste Öregrundsbakelse!


    Tisdag 19/8 2003

    Helt plötsligt har min värld ställts på ända! Varje dag kuskar vi iväg till ett ställe som dräller av hästar, kossor, grisar, får, hundar, katter, kaniner, råttor, hamstrar, marsvin…Det är bara en sak den här stackars schnauzern inte begriper: det är en naturbruksskola – så varför brukas inte alla dessa goda djur då? I drömmen om en perfekt schnauzervärld så vandrar inte kossorna omkring i hagarna som farliga hornförsedda råmande monster. Nej, istället är ängarna fyllda av de allra trevligaste fyllda oxrullader, detvore väl något! Och grisarna, sen, vilka ljuvliga kotletter de ju egentligen är… för att inte tala om belöningsblodpuddingbitar… Den allra läckraste lammfärsen bräker i fårkättarna och kaninragun då, som bara skuttar runt, runt i trekantsburarna på gräsmattorna. Pyttipanna på allt samtidigt – det skulle också gå an…

    Katterna däremot kan få förbli råa, de är roligare att bara jaga och sen smaka lite grann av och nån kannibal som äter hundar är jag ju ändå inte…

    De där stora, otäcka hästarna kan alltid behövas för att dra fram alla läckerheter till en alltid hungrig stackars schnauzer. Och marsvinen, hamstrarna och de andra råttorna, slutligen, kan katterna faktiskt få. Ju fetare katter desto långsammare om ni förstår hur jag menar ;o)

    ”HIIIT!”

    *DRÖM I KRAS*”Hej då, Embla! Nu går matte. Har du vuxit fast där vid staketet?”

    ”Nej! Stopp! Stanna kvar! Matte! Jag vill ha det där gamla tråkiga torra kexet ändå! Hallååååå…!!! Väntaaaaa, jag är ju redan på väg!”


    Söndag 17/8 2003

    God morgon!Som den morgontrötta schnauzer jag är, vill jag ändå vakna ett litet slag så där vid sex-tiden på morgonkvisten. Då känns det lite ensamt att vara den enda osovande i huset, så jag funderat ut ett litet system. (Min matte har noga sett till att jag inte kan väcka henne någon mer gång genom att hälla läsk på henne.)

    Till att börja med sätter jag mig rakt upp och ner och stírrar på matte. ”Sluta med ditt ap-bläng” väser hon då och drar täcket över huvudet.

    Då kör jag lite suckar, fast de fungerar inte så värst utan oftast får jag gräva djupare i vapenarsenalen. Jag river tidningstraven som matte, i väntan på vidare omvandlingöden, staplat under skrivbordet. Sen gör jag mitt bästa för att förvandla samma tidningar till en jättehög enskilda bokstäver i stället för prydliga artiklar.

    Det hjälper ibland. Annars brukar jag tömma vedhämtaren och knäcka vedträn mycket ljudligt.

    Fast vedträn och pinnar av alla slag är ju roligast när någon håller fast i andra änden – vilket jag försöker övertala matte till. Då blir det oftast fart på henne, för det finns faktiskt trevligare sätt att vistas i drömlandet på än via nedklubbning, klagar hon.

    Och sen, ja då har jag blivit så utmattad av mina uppväckelseansträngningar, så jag kryper upp i mattes säng och somnar om!


    Torsdag 14/8 2003

    En av min mattes allra hetaste önskningar är att jag ska få ett jättelångt skägg, mycket längre än vad jag har nu. Hela min schnauzersläkt har såna tomteskägg, medan mitt, tja, det är helt enkelt lite kortare. Men varje morgon rycker mig matte mig lätt under hakan och får rörande förhoppningsfullt för sig att skägget har vuxit en liten aning under natten. (Tss, i såna fall hade jag klivit omkring på mitt skägg vid det här laget…)Och varför vill hon ha det så långt? Jo, så hon kan klippa det! Kan någon förstå logiken där? Inte den här stackars schnauzern i alla fall. Jag bryr mig då inte om såna futiliteter, tycker faktiskt att det alldeles utmärkt lagom långt som det är. Grälad på blir jag ändå, så det räcker.

    Som igår till exempel. Då stod jag i godan ro och betade gräs ute i trädgården. Trodde matte alltså. Sen inne, på soffan – då kröp sanningen fram. Bokstavligen. Massor av sanningar, närmare bestämt. En hel armé illbattiga gula kissmyror i vars bo jag gjort studiebesök kilade fram ur schnauzerskägget och gick till samlad attack! (I största hemlighet måste den här schnauzern erkänna att det såg ganska roligt ut när min matte hoppade runt i rummet och tjöt och viftade med både armar och ben). Men jag säger bara det – hade det verkligen varit bättre med ett längre skägg?

    Och så idag då. Det bara låg, där, tuggummit. Ett jättestort ett, tillfälligt upptryckt på bordskanten. Ja, alltså, det bara väntade på att bli undersökt av den här schnauzern. Mycket grundligt dessutom. Det som inte fastnade i skägget, det kletades in på frambenen. Sen kom matte flygande och jag blev fråntagen mitt roliga fynd innan jag hunnit blåsa en endaste bubbla. Och nu är skägget ännu kortare. Se där, då fick hon ju klippa skägget i alla fall. Då borde hon ju vara nöjd?

    Såklart hon inte var. Onöjdare har hon inte varit sen… strax innan. När jag kom ut från hönshuset, alldeles insmord av hönsens värpfoder. Det är Troja som har lärt mig att det är gott. Fast hon äterfint. Själv tycker jag att den mjöliga konsistensen dammar i nosen och så blir det så torrt i halsen. Så jag kom på nåt bra! Först doppar man schnauzerskägget i hönsens vattenskål och sen möljer man runt i hönsfodret. Då blir det en kletig, smaskig gröt. Rekommenderas varmt!

    Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte alls är så särskilt praktiskt med väldigt långt skägg. Jag tycker att min matte borde vara lite nöjdare med sin Embla sån som hon är och jag har därför startat

    Lagom långskäggiga schnauzrars intresseföreningAlla schnauzrar – även de med tomteskägg – är välkomna att delta. Saxen för de sistnämnda tillhandahåller förstås jag!


    Måndag 11/8 2003

    ”Åh, din inpiskade lilla tjuv!” ylade matte igår.Enligt mitt sätt att se på saken så var det inte en särskilt rättvis beskyllning. Det enda jag hade hämtat var en griseknorr som låg framme i bilen. Jag visste att den fanns där – det hade jag sett när vi strax innan var ute och åkte…och jag skulle nog fått den senare i alla fall. ”Det är inte det saken gäller, Embla” grälade matte, ”man får inte ta saker utan lov bara så där.”

    Fast rösten hade redan förlorat det mesta av sin säkerhet, för ett genomhederligt schnauzeransikte kan få vem som helst på fall – t o m en luttrad schnauzermatte. Möjligen beror det på att vi schnauzrar har så mörka, runda och framåtriktade babianögon. Ja, så är det nog! Ap-Embla – det är jag det!

    I morse lämnade vi den griseknorrsbefriade bilen på verkstaden. Inte för att jag hade ställt till något allvarligt den här gången, nej, det berodde visst på att det fanns några slags spindlar bakom hjulen som satt där och glappade med varandra, trodde matte sig förstå. Dyrt blir det hursomhelst. Jätte-jättedyrt. Verkstaden ståtar med egen lånebil som vi puttrade hem med igen. ”Fast för den summan”, fnyste matte, ”borde man allra minst fått låna en limousin med privatchaufför.”

    På vägen hem handlade matte glass och lite annat men när hon väl betalt och packat färdigt kom hon på att hon skulle ha en sak till. Tillbaka vid kassan stod där då förstås en dam med en absolut smockfull kundvagn rågad med alla sorters småpryttlar. Tror ni att hon släppte förbi matte, som t o m hade jämna pengar framplockade? Icke, då! Med viss tillfredsställelse kunde matte dock konstatera att damens ryggtavla blev allt stelare och hennes uppackningsrörelser allt knyckigare med min mattes mördarbläng bakom sig…

    Resten av hemvägen muttrade matte ilsket om oförskämt själviska damer och tryckte i sig en hel påse karameller utan att ha en aning om hur de smakade.

    Det glömda, som matte sprang och hämtade, det var sån där vaniljvisp. För en favorit hemma just nu, det är nyplockade, söta blåbär som läggs i ett glas och så hälls vaniljvisp över. Att det är gott – det kan en genomhederlig Ap-Embla intyga! ;o)


    Lördag 9/8 2003

    Hollywood-Embla – det är jag det! Häromdagen provfilmade jag för huvudrollen i den romantiska komedin Ett sån’t vackert skägg du har, ljuva Carmencita! Motspelare var den tjusige Don Morris och som i alla riktiga filmer innehåller den här också en liten sängkammarscen (fast i all anständighet, förstås – det är ju ändå Hollywood vi pratar om).Vill ni se? Gå då till filmskaparens egen sida Morris och kika underFilmer och välj Morris och Embla busar.


    Fredag 8/8 2003

    En liten kort notering bara, för vi är på väg till Singö och vågskalp…Under morgonen har den här schnauzern hunnit med att hämta läsk ur kylskåpet – jodå, alldeles på eget bevåg – och skruva loss korken, leverera flaskan till matte som fortfarande trynade i sängen och avlämna läsken med flasköppningen åt fel håll om man så säger…

    Sen försvann den här schnauzern ut i trädgården för lite morgongymnastik. Efter några övningar med ”frambenen nedåt böj och krafsa vilt” och ”rumpan uppåt vift” återfanns ett länge saknat tuggben. Sen var det slutgymnastiserat för det verkade inte krävas någon större käftstyrka för att slurpa i sig det benet…


    Torsdag 7/8 2003

    Utan. Det lilla ordet säger mycket. Idag har hela dagen varit väldigt mycket utan.Utan prut packades den här schnauzern och Troja in i bilen för kantarelljakt i mattes barndomsskogar. Men inte bidde det några kantareller. Snustorrt var det och t o m de alldeles idiotsäkra kantarellställen befanns vara utan ens den ynkligaste lilla kantarellknopp.

    I det sammanhanget vill min matte förresten kungöra att det är Absolut Förbjudet att ens av en slump hitta något enda av hennes kantarellställen. De är mattes! Nu och för alltid. Hon tänker stulta dit med rullator också så – låt dem vara! Annars skickar matte sin schnauzer att…att…att – ja! – att sucka nedanför svamptjuvens sovrumsfönster en alldeles särskilt mörk och kuslig natt. Schnauzersuckar är gruvliga att höra. Vi har beskrivit dem tidigare, och senast idag höll den här stackars schnauzerns mattes moder på att spilla ut kaffet i knäet när en sån suck plötsligt kom underifrån bordet. Då var det inte fråga om någon hämnd, utan bara om ändrad sovställning, fast rysligt hemskt lät det ändå.

    Nåväl, nu var det utan det skulle handla om. Alla diken och kärr varutan vatten så den här schnauzern fick förbli utan bad. Då blev vi också utan nöjet att, som en gång tidigare, se solande vägrens-tanteriiiha av förskräckelse när schnauzerpälsen ruskades vattenfri – och tanter blev vi förresten också utanHemma igen hände något som fick matte att tjuta av lycka. Grannen cyklade förbi utan att den här schnauzern sprang ut för att skälla och hälsa! En stund senare cyklade grannen förbi en gång till och klarade sig åter utan överfall. Fast då undrade matte redan oroligt: ”Du är väl inte sjuk, Embla?”

    Fem minuter senare bevisade den här schnauzern att den var alldeles kärnfrisk genom att sätta i sig en hel vattenmelon utan det minsta besvär!


    Onsdag 6/8 2003

    Vi har cyklat till sjön nu under förmiddagen. Troja, latmasken, hon åker bakpå pakethållaren i en specialgjord låda. Den fick jag sitta i förra sommaren, när jag var liten. Men i år får den här stackars schnauzern vackert nöta asfalt i stället – inte tal om att åka snålskjuts här inte.Matte tycker att cykling är en sån bra motion – när vägen sluttar lite nedåt. ”Vad ska man med en schnauzer till i uppförsbackarna”, gnölar hon vid minsta motlut. ”Nej man skulle allt ha sig ett parmallamutter selade framför cykeln”. (Så kallar en uppfödare vi känner sin ras alaskan malamute) ”Och Troja, du är bara ballast – kanske man kunde hyra ut dig till något fartyg…” Sen planar vägen ut och då duger de här stackars hundarna ett tag igen.

    Vi såg spännande saker längs vägen. En rolig katt, alldeles prickig, fast med en vit trekant vid sidan av nosen – den ville matte ta med hem…och det ville jag med…mums! Längre fram stod ett rådjur mitt på vägen och kikade på oss och det hade jag gärna velat hälsa lite närmare på. Annat var det förra året, när den här stackars schnauzern var liten, då fanns det bara två sorters djur: stora älgar och små älgar. Stora älgar var älgarna själva, förstås, men också hjortar och rådjur. Små älgar var – ja, gissa…. – harar! Jätteläskiga!

    Sjön låg och väntade med sitt solglittrande vatten under blå, blå himmel och bara små vita ulltussar till moln… och på en sten låg en alldeles underbart död mås, nej, inget går upp mot den svenska sommaren…

    På hemvägen tyckte matte att vägen lutade åt fel håll alldeles för ofta. Benen blev till spaghetti och den TV-fåtöljsanpassade bakdelen led svåra kval.

    Fast den här schnauzern hade inga såna bekymmer – döda måsar gör under för ens kondition!


    Måndag 4/8 2003

    Jag har fått en räknare på sidan, jag! Lite spännande att se om någon kommer in här och tittar! Eftersom sidan fanns redan innan, så har min matte satt startsiffran till 100. Åtminstone hon själv har ju varit in här några gånger, urskuldar hon sig. Fast nu kan hon inte påverka något mer. Det går inte att gå in flera gånger i rad för att höja siffran. Nä, minsann – inget fusk här inte!Idag har vi varit på utflykt bara några kilometer från stugan. Där finns en jättetall – lika tjock som den bekanta Kungseken var före blixtnedslaget… och bildbevis kommer så småningom! Något annat har inte hänt idag. Får väl byta namn på dagboken till Tråk-Emblas träliga tirader – fast vem vet nåt om morgondagen. Bäst ni huker er gôbber och kärringer – kanske ho’ ladder ôm!


    Söndag 3/8 2003

    Huset har hemsökts av hundra hiskeliga hundar! Nej, inte då, men däremot av tre stycken trevliga schäfrar. Den yngsta var en liten schäferflicka på åtta månader som precis hade bestämt sig för att det nog ändå var kokettast med örat rakt upp och inte käckt på svaj. Den i vanliga fall långpälsade gammelschäfern var nerklippt pga av värmen och liknade mest en storvuxen kelpie. Mellantiken var på dagarna med husse på inofficiell tjänstehundsträning och -lek med andra polishussar och matte har alltså varit lite hundvakt åt vakthundarna under tiden.Den här stackars schnauzern borde ha varit till sig i trasorna av det roliga besöket, men dom var dötrista – hela högen! Gammaltanten låg och snarkade under trädgårdsbordet och Troja tjurade och vaktade – med livet som insats – över en hel hög gamla märgben som hon påpassligt samlat ihop. Samma ben hade redan ratats för länge sen – men icke att någon utböling skulle få komma ens i närheten! Mellantiken var borta mest hela dagarna och liten Tinja hade stukat benet och fick inte rusa runt med en glad schnauzerkompis ett endaste dugg…

    De tidiga morgonturerna med hallonplockning var inte så värst roliga heller. ”Du hjälper inte, Embla”, gnällde matte, ”du bara stjälper”, när jag råkade putta omkull hinken för tredje gången. Lite bättre kändes det när det vankades smakbitar av både hallontårta och glass med hallonsirap!

    Fast nu är det alldeles extra tråkigt, nu när de har åkt, alltså. Alldeles tomt blev det. Lärdomen en stackars schanuzer kan dra av detta är att tre tråkiga schäfrar på besök är bra mycket roligare än en enda tråkig, gammal, oäkta schäfer som dessutom jämt stjäl alla ens märgben!


    Onsdag 30/7 2003

    Tre saker: typsnitt, hallonsylt och fästingar. Och så två saker till, förresten.1: Typsnitt. Matte har, mot sin vilja egentligen, bytt från Times New Roman till Verdana på hemsidan. Orsak: Times syns inte så tydligt när man har skärmen inställd på ”visa mindre textstorlek”. Motviljan består i att matte tycker att bokstäver ska ha fötter – i böcker och tidningar har texten det alltid. Verdana känns en aning fyrkantig för den här matten med sitt franska påbrå – flaxfriheten naggas i kanten!

    2: Hallonsylt kan den här schnauzern göra alldeles själv. Igår var vi på ett hygge (det enda lite bra med annars ruskiga kalavverkningar) och plockade de goda bären. Den här stackars schnauzern tyckte inte riktigt om taggarna på buskarna och kom på att det gick mycket lättare att trycka ner nosen i hinken och äta. Kvar blev en sörja som, med lite god vilja åtminstone, kunde kallas för sylt…

    3: Igår var vi även på kortutflykt till Gimodammen. Det var härligt att bada och leka där, men längre in bland träden fanns det massor av fästingar – matte fick nog plocka bort ett femtiotal som krälade på oss allihop. Huga!

    4: Idag har vi varit i Stadsparken inne i Uppsala och där hittade vi ett pilträd som var det bästa klätterträd man kan tänka sig. Den här gången, till skillnad från i Vasaparken nyligen, kunde den här schnauzern klättra både upp och ned!

    5: För övrigt har inte bara schnauzrar klättrat idag; termometern klättrar uppåt och uppåt och uppåt…nu är det 30 grader…var finns stoppknappen…hjääälp…


    Tisdag 29/7 2003

    Så var det det här med fotografering, då. Varje gång en ny film lämnats in, rusar min matte förväntansfullt till utlämningsstället en vecka senare. För den här gången, då ska Bilden finnas där. Den som ska vara alldeles perfekt och sen få äran att pryda förstasidan av den här hemsidan.

    I stället visar sig fotokuvertet alltid vara fullproppat med snap-shots av mitt fladdrande schnauzeröra eller ett yvigt ögonbryn, en viftande svans som förvinner ut till vänster i bild, ett suddigt, skrattande schnauzergap eller, om vi har riktig tur, ett stycke platskommenderad stackars schnauzer som stirrar rätt in i kameran. Då är i stället det sura blänget den diskvalificerande faktorn, säger matte och blänger lika surt tillbaka. Och så blir guldet till sand – varenda gång.

    Se på den nya titelbilden där jag badar i sjön härhemma. Det fotot finns där enbart för att matte säger att hon var innerligt trött på det lilla skenheliga ansiktet (mattes högst orättvisa uttryck) som tidigare intog platsen. Där låg minsann en liten schnauzertonåring (jag!) så rart uppe på köksbordet och kikade blitt in i kameran med huvudet lite på sned. ”Inte speglade det fotot karaktären hos dig, Embla”, menade matte. ”Hjärtegod och rar, jadå, men på det det där väldigt översvallande sättet, om man vill uttrycka sig lite milt och försiktigt…och inte i onödan tänka på orkaner, tromber eller andra schnauzerliknande fenomen.”

    Så nu har vi en härlig sommarbild där i stället med en simmande schnauzer som njuter i fulla drag…och med ett stort sävstrå mitt i planeten…

    Men på nästa filmrulle – där finns nog Bilden!


    Söndag 27/7 2003

    En sån konstig dag! Luften står still och känns begagnad, ungefär som om den först gått genom en jättestor dammsugare. Träden har vänt ut undersidan av löven vilket får allt att se grådaskigt ut. Att en stackars schnauzer alltid är grå bidrar inte heller till en färgglad palett precis…

    För att pigga upp oss lite tränar vi in konster och matte funderar lite på hur olika fort myntet trillar ner. Spela död, t ex, fungerar fortfarande inte – ett flinande schnauzeransikte och viftande cancan-ben förstör intrycket alldeles, tycker matte…och vrida på kranen i badrummet går visserligen rätt bra nu, men har lite väl mycket av rörmokarfasoner över sig. Backa – tja, det satt där med en gång, liksom att tända ljuset. Men att sitta vackert – det tänker inte den här schnauzern lära sig nånsin! Vad ska det vara bra för och varför får man ingen smarrigare belöning?

    Bärglufsar-Embla var namnet för dagen! Det hönsen inte hunnit norpa av vinbären, det har jag nämligen proppat i mig idag! Och det fast det smakade surt och jag fick ont i magen!

    Nähäpp! Nu glömmer vi att det är en sån knepig dag idag. Vi far till sjön med nervevade bilfönster så att fartvinden får schnauzerskägget att flaxa, slänger oss i vattnet och sen känns nog allt allra schnauzerbäst igen!


    Torsdag 23/7 2003

    Matte vill ha en dekal på bilen – eller allra helst en stor skylt på biltaket. På dekalen eller skylten ska det stå: ”HÄR KOMMER MIN MATTE – LÄMNA FÖRETRÄDE!” För det är så purskans trångt i Öregrund, där på torget strax före färjan. Trafikreglerna har liksom smält bort i hettan och alla kör och går och vinglar och minglar precis hursomhelst. Så därför tycker matte att det kunde bli ett förenklat regelverk just på sommaren – en enda trafikregel för alla andra att hålla reda på, nämligen den att ha koll på var matte befinner sig och anpassa sitt körbeteende därefter!

    På Gräsö var det fint som vanligt; klipporna som fortsätter långt ut som undervattenskär gör att en schnauzer kan ”gå på vattnet” och matte kan ligga och plaska som vore hon i ett romerskt badhus…utom när hon då och då blir livräddad och ilandbogserad av den här schnauzern, förstås.

    Igår bogserades och kånkades det också när vi hämtade några jättestora tomatplantor hos kompisar med gröna fingrar och växthus. På den gården bor det hästar, katter, höns kaniner, grisar, får och en cementblandare. Det där sista djuret vrålade och rörde sig och var rätt läskigt, faktiskt…

    Vi överlevde hemfärden genom Öregrund idag också, utan skylt på taket. Kanske en sån inte behövs trots allt. Kanhända att alla viker undan när vi kommer ändå. Av ren självbevarelsedrift.


    Tisdag 22/7 2003

    Rötmånaden börjar idag eller hundmånaden som den visst också kallas. Fast det beror inte på att jag riskerar att mögla särskilt mycket just de här veckorna, tröstar matte. Har visst något med stjärnbilder i rymden att göra…

    Igår var vi på ”vår” strand på Gräsö igen och jag fortsatte mina idoga livräddarövningar. Matte tröttnade på att bli tillbakasläpad vareviga gång och sa åt mig att stanna kvar på land. Det är tacken det! Troja, som håller noga koll på matte när hon är i vattnet, skulle aldrig ge sig ut på livräddarstråt (om matte inte behagar försöka drunkna där det bara är en decimeter djupt, vill säga). Jag däremot, kastar mig ut i det svallande havet, riskerar mitt stackars schnauzerliv och så blir jag tillsagd att vänta på klippan!

    Som tur var fick jag syn på en annan hund, flera klippor bort. Då fick den här schnauzern fullt bestyr med att kontrollera matte i vattnet, Troja vid strandkanten och den där hunden långt borta. Livet kanske inte är helt förfelat ändå…

    Idag tar vi en vilodag från allt badande, sa matte i morse. Vilodag, jo pyttsan! Tråkdag, är vad det är. Jag tror jag möglar bort!


    Fredag 18/7 2003

    Baywatch-Embla – det är jag det! Livräddning genom bogsering – det kan den här schnauzern utan den minsta träning! Igår, vid havet, fann sig nämligen matte gång på gång bli hämtad från vågorna av en nitisk badvakt i schnauzerkostym. Försiktigt, försiktigt togs mattes hand i schnauzergapet och sedan, mycket målmedvetet och bestämt, styrdes kosan in mot land och trygga hälleberget. Budskapet kunde inte vara tydligare. Mattar ska inte bada. Det ska bara schnauzrar göra. Basta.

    Däremot får mattar lov att klättra omkring på klipporna. Men den här matten är ingen stenget precis, som somliga schnauzrar… Ingen benget heller, vad det beträffar. All glass som skyfflats in under dessa varma dagar lämnar sina tydliga spår!

    Matte blev av förklarliga skäl både imponerad och förvånad av sin Emblas livräddarkunskap och undrar om fler har såna badvakter i sin flock?


    Torsdag 17/7 2003

    Bada, bada, bada! Det är allt den här schnauzern vill göra när termometern nästan exploderar i hettan. Varannan dag havet, varannan dag sjön – så brukar det bli. Skönast är det vid havet: friska vindar och härligt kallt vatten. Men längre att åka… Så det får bli sjön somliga dagar. Vi har hittat en perfekt liten vik en bit vid sidan av badplatsen där hundar inte får vara. (Hmm!) Fast bottnen är ganska dyig så somliga schnauzrar doftar lite särskilt efteråt! Stigen dit går genom skogen och just nu finns det blåbär här och var. Mmmm, så gott, fast Troja är duktigare att plocka. Snusarskägget är i vägen, se…

    Framme vid vattnet är det bara att rusa ut, simma runt runt, rusa upp på land igen och så tillbaka. Om och om igen. Härligt avkylda går vi tillbaka mot bilen fast matte tycker att min flänga-runt-i-fasligt-tempo-uppvisning förstör hela tanken med svalkan. Hon förstår inte att man måste göra så när man är schnauzer. Livsglädje, kallas det visst!


    Tisdag 15/7 2003

    ”Idag är det alldeles olagom varmt”, pustar matte och en stackars överhettad schnauzer kan inte annat än att hålla med. Badturen till sjön i morse känns redan avlägsen och långt bort i fjärran är också mattes löfte om att vi ska åka i kväll igen. Jag vill åka nu. Precis nu. ”Det kommer inte på tal”, säger matte.”Fast kommer inte vi till sjön så får väl den komma till oss”, lägger hon till efter att ha brytt huvudet en stund. Ut ur boden dras den stora urgamla zinkbaljan och fylls med iskallt vatten. Fast först kommer det inget vatten alls ur slangen, inte förrän matte tittar efter noga. Då kommer det. Mycket. Joho, det är alldeles sant. Matte gör alltid såna saker. Det sitter i generna, skyller hon ifrån sig.

    I baljan hamnar bollar och hundkex och tomma små petflaskor och så är det bara att skvalpa på. De enda som tycker att vattenstänket är så lagom kul, det är katterna. De gör långa omväger kring baljan och sprätter ogillande med bakbenen. Fast blöta blir de ändå. Att undkomma en överlyckligt plaskande schnauzer en alldeles olagom varm dag – det går inte.


    Lördag 12/7 2003

    Ute är det lite regnigt och hundar och katter snarkar bort mycket av dagen: zzzz…

    Matte bakar bröd och funderar på om hon verkligen måste damma de där bokhyllorna medan katten Trotte är vaken och passar på att stjäla gurkan på köksbordet. I ett nafs är den uppglufsad! Smaskens!

    I en hus med en schnauzer är allt så upp och nervänt snurrigt så vad är väl för konstigt eller ovanligt med ett grönsaksfreak till katt? Nada!


    Fredag 11/7 2003

    Vill bara meddela att den här schnauzern är en förklädd utter som inte bara kan simma som en sån utan även kan dyka under vattnet!Matte häpnade idag när jag om och om igen försvann i ett moln av bubblor för att hämta en ny viktig vassrot eller för att försöka fånga nån av de retfulla småmörtarna. När vi var nere i Skåne badade jag knappt alls och matte trodde att jag hade glömt bort hur jag var en riktig Baywatch-Embla förra sommaren. Nej, då. Inte det minsta! Blurp!

    Gårdagens oro för eventuellt plurrande schnauzer var alltså troligen helt obefogad. Mattes mistake!


    Torsdag 10/7 2003

    Dagens planerade båttur omvandlades hastigt till en stadsvandring eftersom en illvillig vind nog annars med glädje hade blåst en inte riktigt sjöduglig schnauzer i plurret. För att slippa kalla in sjöräddningen bar det iväg till trädklättring i Vasaparken i stället. Där var det inte långt ifrån att brandkåren fick rycka ut med sin stege.

    För att riktigt bevisa att den här schnauzern nu är en minst lika god klättrare som både morbror Morris och syster Isa slank jag nämligen kvickt uppför en böjd trädstam – högt över huvudet på matte. Väl däruppe upptäckte jag den stora skillnaden på att klättra uppför och på att klättra nerför. Och nerför, det tänkte inte den här schnauzern klättra. Icke!

    Ut från dunklet i Biologiska Muséet kom just då en grupp engelskpratande turister. Häpna stannade de upp inför den lite ovanliga synen av hund högt upp i träd och började ivrigt diskutera alternativa räddningsmetoder. Ett förslag var att spänna upp en av sällskapets regnrockar så att jag skulle kunna studsa rakt ner med lite påputtninghjälp av en lång gren. Jovisst, va!

    Matte stod som vanligt och viftade med godis – som om mat vore lösningen i en sån här katastrofsituation…

    Det hela ordnade sig på ett oväntat sätt. Allmer skakig i benen, som jag blivit av att hålla balansen däruppe, så halkade jag plötsligt hela vägen ner! Trädstammen var alldeles glatt och len av flera generationers trädklättrande barn och med två ben på var sida om trädet for jag ner med en väldig skjuts. Tjoff! så var jag nere och hade inte gjort mig illa ett dugg. Åskådarna applåderade och skrattade lättat och jag kände mig nästan lite mallig.

    Fast klättra högt upp i träd – det får Morris och Isa syssla med på egen tass framöver.


    Onsdag 9/7 2003

    Åhhh, vad matte är arg på Galne Gaston – den fjäskige tuppen, ni vet. Gotlandstuppar har så långa ben så de kan spana bort i fjärran, ända till grannens blomrabatt… ”Vicket toppenställe!” gol den dumbommen Gaston åt sina fruar och så drog de iväg dit bort, hela gänget!

    Just den här grannen är mycket snäll och blev inte alls arg men vill nog inte att det upprepas alltför ofta, ändå… Matte tänker med saknad på den förre tuppen, en hedemoratupp som hade fel på ett öga. Han ståtade därför med namnet Närsynta Bofinken Knut. Han stack aldrig iväg med sina hönor på såna eskapader. Nä, en riktig fegis var han som snällt höll hov på ett par tre invanda favoritställen i trädgården.

    Fast på Knuts tid fanns inte den här schnauzern, förstås. Galne Gaston har ju, med min välvilliga hjälp, blivit en mycket vältränad tupp, särskilt i grenen kortdistanslöpning. För en stackars schnauzer är det ju så klart extra trevligt att inte alltid få skulden för precis allting. I fortsättningen vet jag minsann precis åt vilket håll den tuppen ska motioneras!

    Förresten – idag, när jag just fått min alldeles egen GÄSTBOK (skynda dit och hälsa på!), så är det precis ett år sedan jag kom till min matte! Sent på kvällen landade jag på Bromma flygplats. Hela resan från Skåne hade jag åkt i knäet på min halvsyster Isas husse och, sa matte efteråt och blängde menande åt mitt håll, då varit så lugn och snäll att det tydligen räckte för ett helt år…

    Som den tvättäkta schnauzer jag är, tar jag naturligtvis detta som en kolossalt stor komplimang!



    Lördag 6/7 2003

    Ho, ho, vilken busig schnauzer jag har varit idag!

    Matte och jag gick på en lång kantarelljakt utan att hitta mer än små pytteuschlingar. Matte får nog omvärdera det där att jag inte ska bli kantarellhund. Hon brukar säga att nåt roligt ska hon väl få ha för sig själv och att jag, om jag nu så gärna vill hjälpa till, kan bli kantarellrensare. Borsten har jag ju så att säga alltid tillreds under hakan…

    Idag blev det alltså varken plockat eller rensat, men varmt var det! Så därför hoppade jag in i alla diken, pölar och tjärnar jag fick syn på – ahhhh…härligt! Vi gick längs en idyllisk liten skogsväg, med massor av vilda blommor och smultron på väg att mogna – de är sena i år – när jag hittade ett särskilt stort vattenhål. Med ett jättemagplask slängde jag mig i, simmade runt lite och så for jag upp igen som, tja,gumman i lådan.

    Bäst jag fnattade runt och gjorde ”schnauzeråkningar” i vägkanten kom vi förbi en äldre dam, som – hör och häpna – skalat av sig blus och kjol och iförd bikini och solhatt lagt sig vid vägkanten (!!!) läsandes en bok och solandes sin ganska stinna vita buk! Jag menar, inte förväntar man sig väl att hitta en människa liggande vidvägkanten, bara sådär!

    Så nu kommer vi till första buset då! Jag var ju alldeles blöt se, och säg den hund som inte ruskar på sig då…oj då, tant i vägen…hoppsan! När matte och jag kommit i säkerhet på andra sidan ett berg satte matte igång att skratta så hon tjöt och jag förstod att buset var rätt så bra…

    Andra buset var mindre bra, tyckte matte. Det bestod i att jag i allra största hemlighet hann äta hälften av en jättemycket död ekorre, fast jag visste att jag inte fick röra den. Sen satt jag bak i bilen och flåsade matte i nacken hela vägen hem och det luktade så att man blev vindögd, sa matte surt.

    Alla goda bus är tre. Väl? Våndas månne omgivningen!

    Lite senare:

    Tredje buset klappat och klart! Jajamensan! Härlig kvällspromenad längs våra egna fridfulla småvägar, med fladdrande fjärilar, bräkande får och sjungande lärkor…

    Alldeles tomt på solande tanter i vägkanten var det också… men däremot, o stora lycka, fann jag ett underbart nedfallet fågelbo som jag apporterade till matte. Det var däremot inte det minsta tomt! Ja, alltså några fågelungar fanns då inte i, de hade hunnit bli flygfärdiga och lämnat hemmets vrå, men kvar lämnade de sina loppor ! Det blev buset! Matte är nämligen inte anti-lus- och -lopp- och -fästingbehandlad som Troja och jag, så nu får hon allt klia sig minsann!

    Matte kallade mig för ryslig hund och sa att jag borde låsas in i snickarboa. Där kunde jag sitta och rapa jättedöd ekorre och betänka mina synder.

    Inte mig emot! Tälja gubbar ska man visst göra då också. Eftersom jag är hund, täljer jag allra bäst i märgben! Eeeeeemmmmmmbla!!! Det är jag det!


    Söndag 28/6 2003

    Tidig sommarmorgon. Solen skiner och tuppen Galne Gaston gal och gastar inifrån hönshuset. ”Ut! Vi vill ut! Nu!” Hönsflocken håller med. Det kacklande oväsendet får en morgontrött stackars schnauzer att motvilligt inse att här börjar en ny dag.

    Annorlunda känns det om någon timme eller så. Då har frukosten slukats, träd och buskar omsorgsfullt inspekterats, katter förflyttats upp i björkarna och – sist men inte minst – tupp och höns fått veta sin plats i hierarkin. Jahapp! Här finns bara en tupp och hon heter Embla! Hönsen brukar komma ihåg det efter tredje varvet runt stugan ungefär.

    Somliga sysslor överlåter Tupp-Embla emellertid till Gaston. Däribland ingår hejarklacksarbetet inför äggläggandet. Tro nämligen inte att höna + lägga ägg = självklart och enkelt! Tvärtom är proceduren omständlig och för en ovan åskådare synnerligen förvirrande. Så här ungefär brukar det gå till:

    Hönsflocken står och studsar fridsamt upp och ner vid vinbärsbuskarna (bären, även karten, är oemotståndligt läckra för en hönsgom) när en höna plötsligt ser lite ängslig ut. Hon avbryter ätandet, samlar ihop fjäderkjolarna, sträcker fram halsen och skubbar i full fart åt hönshuset till. Halvvägs har hon totalt glömt bort varför hon hade så bråttom. Hon tvärstannar, ser sig förvirrat om, ruskar på sig och rusar tillbaka till de övriga. Det här upprepas ett par gånger, med allt gällare klagande kacklanden från både hönan och från den hjälpsamme tuppen. Galne Gaston förstår nämligen mycket väl att det är värpdags och uppmuntrar hönan på alla vis. Han hittar både två och tre olika Perfekta Platser För En Höna Att Lägga Ägg På: under sågbocken är det finfint eller varför inte bakom skottkärran? Dit kliver han i egen hög person, makar in sig och kuttrar lockande och försöker på alla sätt få hönan att inse att just där och ingen annanstans tycker han att hon ska värpa sitt dyrbara ägg.

    Hönan håller inte med utan beger sig resolut (så resolut en höna nu kan, vill säga) in i dunklet i hönshuset. Där äntrar hon en foderkrubba som numera fungerar som rede (eftersom somliga schnauzrar upptäckt glädjen med redet vid golvet…) och skuffar runt halm och kutterspån tills en alldeles lagom äggläggningsfördjupning bildas. Hon intar rätt position, blundar och – sätter igång! (se bild)

    En stund senare utbryter ett förfärligt oväsen. Hönan skränar öronbedövande och tuppen, som växelvis tålmodigt struttat fram och tillbaka utanför hönshusdörren och vaktat den övriga flocken borta vid vinbären, svarar på precis samma sätt, fast ännu gällare. För den oinvigde verkar det allra minst som om räven (eller somliga schnauzrar) är i full färd med hönsjakt. Men icke, då! Skriken från hönan betyder fritt översatt ”Oj, oj, oj! Färdig! Kom och titta!” medan tuppen ivrigt svarar ”Oj, oj, oj! Strålande! Alldeles fenomenalt!”

    Synbart stolt hoppar den lilla hönan ner från sitt rede och springer ut. Väl utanför glömmer hon alldeles bort varför hon befinner sig just där. Hon kacklar högt i panik, flaxar hysteriskt med vingarna och rusar till resten av hönsflocken med Galne Gaston beskäftigt hack i häl. Där återgår alla till det lättjefulla pingpong-studsandet efter vinbär och friden är återställd. Tills det är dags för nästa höna att börja se upprörd och orolig ut, vill säga…

    Med tanke på allt detta samt att hönorna faktiskt är sju till antalet, tycker därför en stackars schnauzer att det är helt i sin ordning att delegera tuppansvaret för hönsen – ibland.


    Tisdag 24/6 2003

    Vilken absolut urtråååkig dag det har varit! Rena rama schnauzerplågeriet, faktiskt. Och ändå började det inte så illa. Matte skulle stänka alla gardinerna som tvättats och sen torkats ute i den härliga sommarvinden. Den vinden var igår. Idag var det regn på väg och då passar det ju bra att stryka, sa matte.

    Matte, som tycker om att göra saker så lätt för sig som möjligt, tröttnade snabbt på att trycka på stänkflaskan och kom på att man kunde gå ut och använda vattenslangen istället. Det var riktigt kul! Där stod matte utanför hönshuset och sprutade ömsom gardinlängder och schnauzermage! Iiiiih, vad det kittlade härligt!

    När matte tyckte att gardinerna legat till sig tillräckligt i sina påsar satte hon igång att stryka. Hon strök och hon strök och hon strök och det var inget roligt alls för en stackars schnauzer. Det hjälpte inte mycket att försöka avleda matte med bollen – visst kastade hon den ett par gånger och sen gömde hon den så att jag fick leta, men strax var det roliga slut. Måste stryka färdigt, sa matte och skickade upp mig på övervåningen att leta godis. Däruppe är det rätt spännande, nästan som en vind och det är fyllt med grejor. Det var kul att leta godis där – en stund i alla fall. Men så blev allt så tråååkigt igen…

    Då vankade jag bara runt tills jag kom på att jag kunde använda mig av schnauzer-suckar. Det är något som bara vi stackars schnauzrar kan och oj, vad vi kan det bra! Det går till så här: man gapar så stort man kan, nästan som när man gäspar, och sen andas man in tills man nästan spricker och det är när man andas ut igen som det fiffiga händer… då låter det dovt och hemskt, ungefär som om ett sjuhundraårigt spöke suckar och stönar över seklers orättvisor. Mycket effektivt! Ja, i vanliga fall åtminstone, men inte den här eländigt trista dagen. Matte sa bara att jag inte skulle vara fånig utan gå och sova en stund.

    Sova hade jag verkligen ingen lust med, så i brist på bättre letade jag reda på mitt ”Den Som Spar Han Har – tuggben” och la mig på soffan för en tuggstund. Då kom Troja och sa att det hette ”Den Som Tar han Har – tuggben” och norpade det!

    Till slut var alla fjorton våderna färdigstrukna och upphängda och matte pustade och sa ”aldrig mer att jag tar allihopa på en gång” – fast det kommer hon visst att göra, hoppas bara att det dröjer länge, länge – och så gick vi äntligen ut på långpromenad! Matte sa att jag på det hela taget hade varit en tålmodig schnauzer. Tss, som om jag har klagat ett endaste dugg!


    Tisdag 17/6 2003

    Så har man träffat släkten igen då! Åkt och åkt och åkt – ända ner till Skåne. Denna gång for vi ner till sydkusten och den här schnauzern räknas nu till Spanarna på Smygehuk. Oljan från fartygskrocken slapp vi, den slabbade in stränderna dagen efter vår tur på Österlen. Ledsna blev vi dock – så in i Norden – över de allt hemskare rapporterna på radio och TV därifrån…

    Efter släktträffen mitt i Skånes bokskogar for vi till Öland – precis som jag blivit lovad. Matte visade alla ställen där hon och Troja och Kim traskat fram: Seby, Sandby, ”Ingalunda” Ekelunda, ”Vackra hagen” i norra Kvinneby, Lundarna i Ottenby och längs med Karl X mur. Vi bodde på fågelskådarcampingen i Ås och bättre och mer välskött enkel camping har matte då aldrig upplevt maken till, sa hon.

    På det privata planet står det till rätt bra, ifall nån undrar. Min bortavaro berodde ingalunda på en stackars schnauzers sorgliga frånfälle, utan snarare på ohyfsad åskas dundrande skrällhosta!

    Halvsyrran Isa i Skåne kan spela stendöd och det tänker jag också lära mig. Men än så länge ser jag så kolossalt glad ut där jag ligger, klagar matte och undrar också vilka döingar som ligger och vevar med benen som om det vore fråga om Kung Fu?

    Men annars kan den här schnauzern en del nytt: tända lampan i taket, öppna köksskåp och -lådor, ta ut grejer (och så stänga igen, förstås) hämta skorna åt matte och nu håller vi på att lära oss vrida på vattenkranen i badrummet – men det är svårt! Ovana besökare undrar också varför det hänger snören i alla skåpdörrar och vem som lagt blodpudding i handfatet…


    Tisdag 20/5 2003

    Stackars svulten schnauzer stucken och sövd!

    Sådan var min morgon! Allt började olycksbådande med en alldeles tom matskål och den förblev ödsligt renslickad trots mina uppfordrande blickar på både den och på matte.

    Sen bar det av till djursjukhuset och där stacks jag brutalt ner! Ur stånd att kunna göra motstånd placerades jag i en otäck trävagga * och någon drog i mina bakben i akt och mening att förvandla mig till en XXLSS (Extra Extra Large Sized Schnauzer).

    Och nu är jag plötsligt hemma igen och jag förstår inte hur det har gått till!!! Och det känns så väldigt snopet!

    Och jag har mer att klaga på! Härhemma välte matte ut en flaska pepparmyntsolja i kylskåpet. Allt luktar polkagris nu. Därinne finns t ex mina belöningsblodpuddingbitar! Mint-blodpudding! Ska det vara gott kanske? Enda trösten är väl att matte måste äta mint-filmjölk nu. Och mintägg! Och mint-ost!! Och mint-prickigkorv!!! Ha, ha – det var nog inte så dumt ändå!

    Så kan det gå när man sviker stackars svultna schnauzrar. Betänk det!

    * Embla höftledsröntgades!


    Torsdag 15/5 2003

    Idag och i morgon fyller jag 1 år! För såklart att man har två födelsedagar när man är en sån särskild schnauzer som jag! Fast i människornas värld var det helt enkelt så att tiden bytte dag innan vi hunnit ut, allihop. Men man vore ju inte schnauzer om man inte gjorde det bästa av en sån lyckosam tillfällighet!

    Jag måste säga att året har farit varsamt fram med mig. Visserligen är jag både gråhårig och skäggig, men flintskallig är jag tack och lov inte än. Men det är då inte mattes förtjänst. Hon har pillat och dragit och klippt och ryckt på det här stackars schnauzerhuvudet så att det faktiskt är ett rent under att ett enda hårstrå överlevt de massiva attackerna! Bara det faktum att jag plötsligt blev strimmig uppe på skulten fick henne att sluta. De få, ömkliga hårdunen längst ner visade sig vara tydligt olikfärgade, ljusare och mörkare om vartannat. Så nu är man randig om huvudet också. Först blev jag Embla Babianrumpa*, nu är man Embla Grävlingskalle också. Var ska detta sluta?

    Annars har födelseda’n varit bra! Jag fick en stor strut med två olika sorters glass i. Fast just när jag skulle ta en jätteslick hann Troja före – och vips var hela glassen försvunnen…

    Varsitt jättestort märgben fick vi också men Troja borde inte ha fått något alls, tycker jag för gissa vem som stal mitt ben och grävde ner det under tulpanerna?

    Annars har födelseda’n som sagt varit bra. Hm. Men i morgon fyller jag år en gång till! Då, du Troja!

    * se 12/5


    Onsdag 14/5 2003

    Håll i hatten för nu ska här skrävlas så det fladdrar i schnauzerskägget. Jantelagsanhängaren ombedes sluta läsa bums – chop, chop, stick nån annanstans, va – övrigt GOTT folk och fä, njut av mitt eget Ode till en schnauzer (till mig, alltså). Nåja, rättmätigt självberöm, åtminstone. Den här schnauzern (jag, alltså) deltog nämligen igår i kennelklubbens koppel- och ringträning.

    Utan att bli trälig och långrandig ser jag mig ändå nödd och tvungen att förklara den sanna schnauzerns natur. Den består i att dyrka marken matte och husse beträder. Då menar jag också bokstavligendyrka marken. Detta går till sålunda att nosen trycks hårt mot densamma marken och lyftes endast i undantagsfall – t ex för att äta en köttbulle, som i sin tur är beviset på att denna tillbedjan är uppskattad – för att sedan snabbt återta ursprunglig och korrekt nos-i-backen-position.

    Det aktuella förloppet inleddes med att alla vi hundar med vidhängande mattar och hussar placerades i en ring. Där skulle vi stå, inte sitta. Alltså: stå, inte sitta. För död och pina inte sitta. Så jag satt. Jag vet vad jag vet och jag kan vad jag kan. Jag kan sitta. Matte står – jag sitter. Busenkelt!

    Nästa sak vi hade att göra var att gå runt, runt i ringen. Det var synnerligen svårt att samtidigt blänga på hunden bakom och dyrka marken matte gick på och nosa på hunden framför – men med lite övning fick jag upp rotationshastigheten på huvudet till fullt acceptabel nivå.

    Så följde moment tandvisning. Denna innebar att ”domaren” närgånget försökte krafsa undan skägget (mitt, alltså) med dess barr och strån och löv och boss för att få en glimt av schnauzergarnityret. Han fick sin glutt till full belåtenhet, men kommenterade förvånat att han då aldrig varit med om en hund som så till den milda grad behärskade konsten att snegla vindögt längs med näsan för att inte missa någon endaste detalj i undersökningen.

    För att våra rörelser skulle komma bäst till sin rätt skulle vi gå en och en i en tänkt triangel vars spets låg mot domaren; först i långsammare takt, nästa varv i trav. Här slog jag alla med häpnad genom att jag lyckades – mot alla odds – ta mig runt nästan hela vägen på blott två ben, precis som matte!

    Slutligen tog vi oss ytterligare en svängom i ringen och nu var matte och alla andra så imponerade av mina prestationer att de såg mellan fingrarna med att jag denna gång fuskade grovt. Jag travade nämligen på alla fyra och jag bar dessutom huvudet högt och stolt i stället för att dyrka marken matte gick på…

    Trots denna lilla avslutande plump i ett annars så fläckfritt protokoll, känner den här schnauzern sig mycket belåten med sin insats. Med stor förväntan emotses nästa tillfälle för uppvisning. Ty sålunda lyder schnauzerns lag: ”Att vara hund är gott och väl, att vara schnauzer är bättre men att vara den här schnauzern (jag, alltså) är ju allra schnauzerbäst!


    Tisdag 13/5 2003

    *Trumpetfanfar!*

    Härmed kungöres att den här schnauzern har klarat slutprovet i grundkursen och erhållit diplom därför.

    *Trumpetfanfar en gång till!*

    Där fick du, matte!


    Måndag 12/5 2003

    Embla Babianrumpa – det är jag det. Och det är mattes fel helt och hållet. Där kommer hon med den eländiga klippmaskinen och ”ska bara snygga till det lite.” Och sen ”ska bara jämna till lite mer.” Och ” oj, det blev visst olika – kom så ska vi putsa på den här sidan också.” Och ”nämen, hoppsan, hur gick det här till?” För att slutligen klämma i med ”asch då, men det växer väl ut igen!”

    Vad kan en stackars schnauzer göra åt en sån förödelse? Inte ett endaste dugg. Hallå där – släng hit en banan till, tack!


    Fredag 9/5 2003

    Den här schnauzern kommer icke att bli fågelskådare. Inte nu, inte i morgon och aldrig någonsin. Den här schnauzern har nämligen mött en svan. Gnistrande vit, ljuvligt uppfluffad och graciöst glidandes fram på en spegelblank fågeldamm. Jag och matte stannade upp i stum beundran och betraktade underverket. Strax befann vi oss fågelöga mot schnauzeröga. Nyfiken, som en sann representant för min ras, stack jag in mitt söta huvud genom det låga smidesstaketet för att på lite närmare håll studera denna sägenomspunna fågel.

    Skulle ha låtit bli. Definitivt.

    Den ljuva varelsen förvandlades i ett till en rasande, näbbklapprande, vingvevande furie! Med knapp nöd undgick min stackars ädla schnauzernos att kuperas till en mopsnäsa!

    Nej, ornitologerna får kryssa arter bäst de vill. Min skådarinsats kommer fortsättningsvis att begränsas till ugnsbakad höna – men den kryssar jag desto hellre!


    Onsdag 7/5 2003

    Idag har jag, en alldeles ovanlig schnauzer på nästan ett år, blivit klappad på huvudet av – Marit Paulsen! Hon sa att jag var FIIIIN! Därnere i Belgien får man inte klappa hundar hur som helst, förklarade fru Paulsen och såg ut som om hon saknade det mycket. Tur är det väl då att en schnauzer kan finnas till hands just i rätt ögonblick!

    Vi mötte Marit Paulsen på Veterinärhögskolan där vi följde med som upplyftande sällskap till Troja. Rätt som det var när vi satt där alla tre och roade oss med man gör i väntrum – absolut ingenting – så kom hon förbi, Marit. Hon stannade upp och studerade mig noga och frågade med sitt oefterhärmeliga tonfall om hon fick klappa mig. Omhon fick!

    Det var allt. Ett kort möte innan hon försvann till något EU-föredragshållande. Nu kan vi alltså bocka av Marit Paulsen på Listan Över Kända Personer Den Här Schnauzern Har Träffat! Näste man på tur får nog bli – hm, låt oss tänka…javisst – Kungen, förstås! Och dit kan vi åka tåg!

    För, gott folk, detta lärde jag mig idag! Vi gjorde nämligen studiebesök på Järnvägsstationen. Det var hemskt! Tåget väste illasinnat och när matte tryckte på en knapp gled en förfärlig tunga ut och ett stort gap öppnade sig långsamt – för att sluka mig! Och dit in ville matte att jag skulle gå!

    Och – dit in har jag gått! Och – därifrån har jag kommit tillbaka! Kungen – vi är på väg!


    Tisdag 6/5 2003

    Jag är skoltrött – så in i baljan! Säg mig, någon, varför en stackars schnauzer ska behöva lufsa ”Avdelning Frrraamåt Maarrrrrsch!” ”Höger Om Maarrrsch!” ”Helt Om Maarrrsch!” för att slutligen dimpa ner snyggt på rumpan vid ”Avdelning Halt!” och dessutom se glatt upp på ”föraren” (tss – det är ju bara matte!) – hela tiden???

    Nixpix! Nu är det slut med sånt tjafs! Igår gjorde vi uppror, jag och två till likasinnade kumpaner. Vi röjde stället! Det var då bra mycket roligare än ”Stanna Kvar!” Tre gånger fick instruktören hojta ”hund på rymmen” – kan man tänka sig nå’t skojigare!

    ~Vi vill ha sommarlov NU! Vi vill ha sommarlov NU! Vi vill ha sommarlov NU!~Matte blev i hemlighet lite imponerad av hur otroligt snabbt jag kunde springa. Hon funderar på att plocka fram klippmaskinen och raka bort skägg och ögonbryn – då skulle jag nog kunna passera som greyhound!


    Söndag 4/5 2003

    Vad det regnar. Även en stackars schnauzer får nog till slut av att bara sitta där, med nostryffeln tryckt mot fönsterrutan, och stirra ut i en regnvåt trädgård…

    Men i förmiddags hände något uppiggande! Grannen bort i vägen – arkitekten med den silverfina bilen och snitsiga kostymen – stannade till för att vittja sin postlåda efter utlandssemestern. Det hör till saken att Posten (som ju alltid tänker ut så bra lösningar på alla sina problem) samlat ihop våra postlådor i vägkröken – precis just där det alltid bildas en stor, lerig pöl vid regnväder.

    Till all lycka befann jag mig just utomhus för att inspektera baksidan av ett träd när arkitekten steg ur bilen. O, så glad jag blev över att se honom! Äntligen lite omväxling! Glatt hojtandes rusade jag fram och skuttade rätt upp i hans famn. Vänligt klatschade jag till hans kinder med mitt blöta, leriga skägg – swisch, svosch – och visade sen min stora munterhet genom att studsa lite mot bilen också. Arkitekten blev alldeles till sig av förtjusning och tjöt högt av glädje – ja, han rent av applåderade! Tjoho! vad det var livat!

    Så kom matte kom utfarandes ur stugan och undrade vad som stod på. Och jag tycker – faktiskt – att hon tog det hela på alldeles fel sätt…


    Lördag 3/5 2003

    När man är en schnauzer finns det förstås oftast en schnauzer-kompanjon i form av en matte eller husse i bakgrunden. De där mattarna och hussarna försätter en ibland i smått pinsamma situationer. Ta det här med vår spökrädsla, tex. Den innebär av vi stackars schnauzrar och andra hundar också, för den delen, kan få syner av olika slag. En stubbe kan helt plötsligt förvandlas till en stor, läskig älg – jovisst, det är alldeles sant! Då måste vi skälla förfärligt en stund och sedan strutta förbi på stela ben. Det hjälper jättebra.

    När jag var i min värsta spökålder försökte min matte träna bort mina fasoner och det var då det kunde bli pinsamt ibland. Som den där dagen i stan då jag blev så rädd för sopbilen. Matte hade lärt sig på valpkursen att man skulle prata med sakerna som vi hundar blev rädda för. Följdaktligen såg sig matte noga omkring – ingen människa i sikte! – gick fram till sopbilen och klappade den vänligt: ”Dutti liten toopbil – tå töööt”! Jag stirrade alldeles häpet på matte och det gjorde också chauffören som naturligtvis dök upp bakom bilen i samma ögonblick. I stället för att veckla in sig i långa otroliga förklaringar fann matte det för gott att smita iväg genom den lilla men mycket intresserade folkmassa som hunnit samlas.

    En annan gång grävde en stor grävskopa ur vägrenarna utanför vår stuga. När chauffören försvann på lunchrast passade matte på att ta med mig till det ruskiga plåtmonstret. Och javisst, historien upprepade sig: ”Gose, gose skopan – tå fin tå”! Till slut vågade jag – eftersom jag egentligen är en mycket modig och morsk schnauzer – faktiskt nosa lite på yttersta kanten och fick en massa beröm och godis. Samtidigt såg matte i ögonvrån hur grannens dörr stängdes mycket, mycket sakta…

    Vid ett tredje tillfälle befann vi oss i ett sånt där litet samhälle där inget passerar oförmärkt. Ändå skulle matte tvunget gå fram till den där konstiga, runda busken som jag inte gillade, böja sig fram mot den och kuttra ”Halledulanes, en sån ullegulle liten buske vi har här då. Ot, tot, tot”! Och – fladdrade det inte till i de omkringliggande fönstrens spetsgardiner?

    Numera, för stolthetens och värdighetens skull, nöjer jag mig med att resa ragg lite grann när olika monster dyker upp. Jag menar – vem vill visa sig med en sån där pinsam matte!


    tisdag 29/4 2003

    Vilse i (skogs)pannkakan!

    Idag ställde hon till det, min matte. Jag och Troja tog ut henne på en tur i storskogen och allt var frid och fröjd tills jag och Troja hittade den mest underbara antika älgskånk! Doften – o, den var alldeles sagolik och båda vi hundar med sinne för det goda här i livet ansåg att där skulle vi stanna. Länge. Eftersom det så här års råder något som kallas för koppeltvång (vilket innebär att alla mattar och hussar skall hållas ordentligt fast medelst ett starkt snöre av t ex läder) så stretade matte emot väldeliga i sin ände av kopplet. Hon tyckte att den trevliga matbiten kunde lämnas till ”bättre behövande”. Själv har jag dock alltid hävdat att en stackars schnauzer hör just till dessa ”behövande”. Svälten ligger alltid på lur för hur man än räknar finns det en liten bottenskyla i matskålen endast två gånger varje dag och den är borta inom några sekunder. Godisträden icke medräknade, förstås…Och inte allt som kommer ur mattes ficka när jag inte jagar katt, inte jagar kattkorvar, inte sprätter iväg hönsen, inte skäller grannen i örat inte, inte…Ja, hm.

    Som vi stod där och dividerade så snurrade vi visst runt lite samtidigt. När matte till slut övertygat oss om att det faktiskt fanns väldigt goda märgben därhemma så gav vi med oss och traskade vidare. Och vi gick. Och vi klev. Och vi lunkade…Stigar breda som motorvägar smalnade till alldeles osynliga ministigar och det bar uppför stock och nerför sten. Rätt trevligt, för allan del, menmärgbenen, då! Och för min mattes skrytkunskaper om allt det här med att söder är åt det håll som myrstackarna är vända mot ger jag inte minsta köttbulle! Inte en myra så långt ögat skådade – de finns bara där man sätter sig för att äta matsäck och någon sådan hade vi inte med idag. Till slut fick matte en sån där väldigt sällsynt snilleblixt. Hon sa bara till gamla Troja: ”Gå hem!”. Så då gjorde vi det!


    Söndag 27/4 2003

    Kan nån förstå sig på mattar?!? Har hon inte gått här och gnölat över att allt är så torrt, torrt, torrt, kanske? Å så kommer det då äntligen regn och snö idag. Inte var det nå’t bra då! Nä – hu så kallt och BLÖTT, lät det nu! Stormade gjorde det nästan också och strömmen försvann så jag och matte fick laga mat på spritkök eftersom hon var för lat att tända i köksspisen. Å så detta muttrande…Ska en stackars schnauzer behöva stå ut med sånt? Nä, nä. Jag vet att det står i hundböckerna att min ras är en ALLVÄDERSHUND och då måste alla väder vara lika bra – eller hur? Så det var bara för min matte att linda in sig i mössa och vantar och stövlar och halsduk och regnjacka med huvan långt ner över näsan. Själv trippade jag ut ”naturelle” – man är väl ingen vekling, va! En och en halv timme senare kom vi in igen. Matte var glad och nöjd – vad HÄRLIGT det ändå var ute i blåsten och regnet, du Embla, fick man minsann höra nu! Och tänk – strömmen hade också kommit tillbaka. En lång och blöt promenad är lösningen på alla problem – det är ju det jag alltid har sagt!


    Långfredag 18/4 2003

    Vad matte var rolig idag! Först räfsade hon ihop många stora högar med löv och kvistar och sen sa hon – tror jag – att jag fick titta efter vad som låg underst i varje hög under tiden som hon kokade lite kaffe. Å, vad kul det var! Varenda hög sprätte jag runt och jag hittade MASSOR av spännande saker! Och sen, när matte kom ut igen började hon skutta och ropa heja, heja på – eller något ditåt – och då blev det ännu roligare! Kanske vi kan göra om den här skojiga leken i morgon igen?


    Fredag 11/4 2003

    Oj, i natt har det kommit ännu mera snö och matte har lagt ut en massa extra mat till fåglarna. Jag får varken röra dem eller maten fast jag så gärna vill. Ingen tänker på en stackars ynklig och alltid jättehungrig liten schnauzer…


    Torsdag 10/4 2003

    Idag skriver jag här för allra första gången! Det har snöat över en decimeter under förmiddagen och det tycker jag är jättekul. Jag och matte var ute och gick när det snöstormade som allra värst. Den där slöa Troja, däremot, låg kvar och snarkade i sin biabädd!

    Men på morgonpromenaden var Troja med och katten Tassel smög bakom oss hela tiden. Han trodde väl att jag inte skulle lägga märke till honom, men se där tog han fel! På fältet vid Kvarnmossen lade jag mig i ett listigt bakhåll, minsann! Åhej, vad Tassel hoppade högt av förskräckelse! Mycket lyckat, tyckte jag.



Trojas tirader
04 juli 2012, 10:13
Filed under: Troja

 

Tirad n:o 11

Igår rullade livet på som vanligt här i Schnauzerstugan. Med en stor skillnad. Matte klantande inte till precis allt. Endast några få saker inträffade, inte så mycket att bråka om.

Visserligen tappade hon ner hålslaget i golvet, så att innehållet av små cirkelrunda pappersbitar fyllde hela stuggolvet som sen såg ut som efter en bättre Riokarneval.

Och jo, sen fyllde hon trossbottnen med en kanna kaffe. Fast det var kanske mest kattskrällets fel som välte kannan i sitt försök att bryta sig in i torrfoderburken som stod bakom. Men burken kunde ju ha stått någon annanstans.

Det insåg matte också och flyttade in butten i det där djupa skåpet under bänken. Men först såg hon till att locket ramlade av så att alla två kilo torrfoderspullor rullade ut i skåpets djupaste innandöme.

Mer hände faktiskt inte. Och golvet blev dammsugat, kaffet upptorkat och skåpet, tja, där kan somliga Hundar af Flera Raser gärna offra sig och hjälpa till med städningen, värre är det inte! Det är nästan så att man kan ana en ljusning på mattes klantighetshimmel!

Hälsningar från en ständigt ordningsam blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 10

Hon har gjort det igen, matte. Glömt huvudet under armen. Minsann for hon inte till stan med en anka och nästan vita byxor. Det regnade. Ankan är en hovawart, en ras som med kolossal rätt också kallas hoppawart. Första jättetassavtrycket hamnade där det inte bör, där bak nånstans… och följdaktligen fick matte gå och dra i tröja och jacka och komma ihåg att inte böja sig framåt där intresserade åskådare kunde tänkas befinna sig. Efter ytterligare några rara kärleksfulla ankklappar spelade det inte så stor roll längre. Huka er i affärerna och fyll på lagren – snart dundrar matte in och ska ha brunfärgmelerade jeans i storparti!

Hälsningar från en ständigt skinande ren blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 9

Veckan har förlöpt utan större missöden. Förutom att den nästan gick åt helskotta. Precis som matte satte sig i bilen efter turen på Järvafältet på fredagseftermiddagen och nöjt konstaterade att hon inte tappat bort bilnyckeln under promenaderna en endaste gång så drämde hon igen bildörren. Pang!

Bilnyckeln hamnade emellan och befanns ha fått en intressant men mycket användarovänlig u-form…

Fast min matte tror att det mesta kan lösas med våld och ibland har hon faktiskt rätt. Efter att rasande ha studsat upp och ner på nyckeln där den placerats på en stenmur, så raknade den av förskräckelse och bestämde sig för att tjänstgöra en tid till.

Hälsningar från en ständigt tillplattad blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 8

Inför finbesök av Maria, Micke och Morris fick dammsugaren släpas fram. Det blev ett sedvanligt storgräl med detta hoovermonster som åt upp en karbinhake från ett koppel och absolut vägrade att släppa det innan särskilt grovt uppfostrande våld tillämpats. Därpå hämnades samma ärkefiende genom att platta till påsen så att allt hamnade vid sidan om påsen i uppsugningsfacket istället för inuti.

Men det gjorde inte så mycket. För matte var glad. Hon såg så bra, nämligen – utanlinser. Dom var inte nödvändiga att montera på inför städningen, hade matte tyckt och sen blev hon alltmer imponerad över att allt syntes så tydligt ändå. Både dekorationsdrivorna av det vackra röda blandrashåret och så de fula svartvita stråna från skäggmonstret gick att identifiera utan problem.

Efter den storslagna insatsen – som matte kallade runtvispandet med dammsugaren som slutligen funnit sig i sitt oblida öde – var det dags för dusch och så skulle plastmojängerna in i ögonen. Men – de var borta! Burken var tom!

Först hördes ett lågmält mutter från matte men snart övergick muttret till den enda äkta talang hon besitter – att vråla så att det skulle ha hörts från Falkenberg till Halmstad. (Vittnen finns till detta påstående!)

Först efter flera minuters intensivt krälande på badrumsgolvet uppenbarade sig den omöjliga möjligheten. Stelbent kravlade hon sig upp, stirrade vilt på sin spegelbild och.. javisst där satt dom ju.

När väl detta skrivits ner kom hon dessutom ihåg att detsamma hade hänt för ett par år sen. Till yttermera visso prydligt präntats ner i dåtidens Tyckt&Timat. Så nu har det bevisats också. Senil har hon blivit, min vrålapa till matte.

Hälsningar från en ständigt närsynt (men definitvt inte senil) blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 7

Min matte måste vara bland det mest inkonsekventa som finns. Minsann fick man inte höra att man var en svinig gris bara för att grannens sophög hade fått sig ett välbehövligt besök. Det var faktiskt väldigt länge sen sista gången och nu fanns där mycket gott som låg och väntade på en Extra Ädel Hund af Flera Raser.

Nå, efter väl förrättat ärende spreds den ljuva doften i små goda molnpuffar kring Schnauzerstugans väggar och livet kändes väldigt bra!

Men så till matte. Under en inköpstur föll hon för frestelsen att köpa fruktbakelser i dubbelpack – i sån där hård plastförpackning som inte ska smeta ner bakverken. Sen blev hon hungrig där på stört på parkeringen och öppnade girigt förpackningen, smakade lite på den ena av de gräddiga skapelserna och så lite till och lite till. Nu ska man ju inte tro att det går att komma undan med sånt utan en massa sylt och grädde på alldeles fel ställen: i bilkupén och på mattefingrarna snarare än i mattemagen. Så kan det bli när Schnauzerstugans städpatrull sitter bakom galler i skuffen…

Inte nog med detta. Bilen behövde tankas och med klibbiga händer trycktes slangmunstycket in i tanken. 650 kronor senare klickade automatstopppet till och matte skulle montera tillbaka slangen i hållaren. Nissan fick sig då en hostattack och spottade ut en våg av av bensin över mattes händer, skor och byxben.

Klibbig av sylt och stinkande av petroleum äntrades bilen för hemfärd. Straffet blev att hålla fingrarna borta från godispåsen hela vägen hem.

I köket ville matte, nu rentvättad och fin igen, bara provsmaka lite till på de läckra bakelserna. Men det tidigare frosseriet hade skapat obalans i förpackningen som inför mattes förfärat runda ögon gjorde en vådlig luftfärd och tömde ut ballasten på vägen. Upp och ner på köksmattan hamnade en och en tredjedels gräddbakelse. Fast där låg de kvar en mycket kort stund, kan sägas ;o)

Men nu frågar jag – den Extra Ädla Hunden af Flera Raser: Vem i Schnauzerstugan är det som är en svinig gris egentligen???

Hälsningar från en ständigt nerspilld blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 6

Mattes gamla lagom stora solglasögon försvann för gott och jakten på nya började. Men hur ser de ut nu för tiden egentligen? Enorma saker som täcker halva huvudet. Rör det sig om à-la-prinsessan-Christina-på-sjuttiotalet-nostalgi, kanske? Eller är de tänkta att fungera som allt i ett? Solglasögon+skidglasögon+cyklop? Nå, det förenklar ju onekligen semesterplaneringen. Man behöver inte ens i förväg bestämma om målet blir en skidresa till Alperna, en ökentur på kamel i Sahara eller dykning vid Stora Barriärrevet. Man är alltid rätt utrustad.

Fast matte har kommit på vad hon ska ha sina till. De ska fungera som skyddsglasögon när hon kör med gräsröjaren.

Hälsningar från en ständigt bländad blandras.* * * * *Tirad n:o 5

Tänka sig, ibland kan man nästan bli stolt över sin matte. Klädkroken bakom en av dörrarna trillade ner, så matte letade rätt på en längre skruv. Förutseende nog måttade hon på dörren så att spetsen inte skulle gå igenom och satte sen glatt igång med skruvmejseln så att det knakade och stod härliga till. Hupp, så förvånad hon sen blev när hon tittade på andra sidan dörren och ett par cm skruv käckt kikade fram där ändå! Hon hade nämligen måttat på dörrgaveln och alldeles tanklöst glömt att spegeln ju är mycket tunnare. Så vad göra? Skruva ut skruven och spackla igen hålet och måla nytt? Aldrig på tiden – så ansträngade! Nähä, tro’t den som vill, men hon kan vara bra fiffig, min matte. Särskilt om det spar arbete. Så därför letade hon upp en skåpdörrknopp, trädde på en Pettsonkalender på den utstickande skruven och rattade in knoppen. Tre flugor i en smäll blev resultatet: en fungerande klädkrok, en krok även på motsatta sidan och en bra plats för den större av Schnauzerstugans två pettsonkalendrar.

Hälsningar från en för en gångs skull imponerad blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 4

Mattes jobb måste i sanning vara underbart. Med en sån iver skuttar hon ur sängen om morgnarna, buntar ihop oss och flänger iväg i mörkret, att såna petitesser som omaka skor tydligen inte anses så viktiga. Så här klampade hon omkring en torsdag…

Hälsningar från en ständigt utskämd blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 3

Jag vet ingen annan matte än min matte som jämt och ständigt fastnar. Hon fastnar i allt möjligt omöjligt. Som den gången hon skulle nollställa trippmätaren i bilen och samtidigt vred på ratten. Satt hon inte ohjälpligt fast då? Precis som i ett skruvstäd! Dikeskörning blev det ju förstås, fast bara i 3 km i timmen eller så…så vi överlevde mot alla odds, Embla och jag.

Häromsistens, jo, det var den gången hon skulle lära sig äta kräftor, la min matte upp fötterna på den lediga stolen bredvid. Strax kom där någon och drog ut samma stol. Matte fastnade förstås med benen under bordskanten och fick böka länge för att ta sig loss. Är det riktigt normalt, kanske?

Senast hon fastnade så där konstigt och dumt, var efter storhandlandet i köpcentrumet. Av någon outgrundlig anledning tryckte hon in kundvagnen i vagnstallet med de fyllda kassarna fortfarande i. Sen försökte hon, för hon är min matte, att få ut samma kassar utan att lägga i myntet och ta loss kärran först. Av ren och skär lathet, alltså. Det gick ju inte så jättebra, precis. Då kapitulerade hon, rotade fram en femkrona och tryckte in den i myntspringan. Och så ryckte hon. Och ryckte. Och ryckte en gång till. Hela vagnsstallet skakade men vår vagn satt ohjälpligt fast. Orsaken? Matte hade stoppat in myntet i vagnlåset till kärran framför vår…

Hälsningar från en ständigt intrasslad blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 2

Mattes idåååler är Mattias Klum, Tina-Marie Qviberg och så Pettson & Findus. Pettsonkalendern är därför självskriven i schnauzerstugköket och hej hopp så glad hon blev, matte, när den bara kostade 39,90 på Kvantum. Upp på väggen kom den med en gång, fast det är långt till 2005.

Dagen därpå åkte vi till hästridarstället för att matte skulle lära sig äta kräftor. Där fick hon till sin stora förtrytelse reda på att kalendern bara skulle ha kostat 19,90 om hon dragit ICA-kortet i en pelare utanför kassorna. Den tjuga hon betalt för mycket grämer henne oändligt mycket mer än några tusen hit eller dit i restskatt.

Jag grämer mig väldigt också. Tänk bara på vilka saftiga märgben jag kunde ha fått för dom tjugo kronorna.

Hälsningar från en ständigt hungrig blandras.

 

* * * * *Tirad n:o 1

Häromdagen städade min matte i det lilla förrummet. Där är alltid proppfullt av allt som inte behövs och fullkomligt tomt på det nödvändigaste. Det nödvändiga denna dag var kupévärmaren som matte ville provköra inför iskalla vintermånader.

Solen sken så allt det obehövliga kunde lyftas ut på trappen och gräsmattan. Skedde alltså. En sekund senare kom sommarens kraftigaste åskskur. Jag är tretton år på det fjortonde. Sett allt, hört allt. Men det lät en del om matte, det gjorde det.

Efter viss sortering kunde matte konstatera – inte det minsta oväntat, om jag får säga min mening – att det nödvändiga fortfarande befann sig på vift och att förrummet hade återtagit sitt normala kaotiska utseende. Väl så.

Tre dagar senare hittade matte faktiskt kupévärmaren. Uppe i den oanvända övervåningen där allt annat som inte behövs proppas in och allt nödvändigt inte finns ett enda dugg. Prydligt nerstoppad i kylväskan låg den, värmaren.

Hälsningar från en ständigt borttappad blandras.



Nyfånekameran
15 maj 2011, 12:43
Filed under: Uncategorized

 Mobilsidan används inte längre. Får dock ligga kvar.

20110515-124226.jpg

20110515-124255.jpg