Polcirkelns mobilblogg


Motigt, men det bättrar sig.
06 februari 2010, 19:38
Filed under: Okategoriserade

Tja, att skotta lite räcker inte – bara att konstatera.

Hundar lastade och en liten svag solstråle bättre humör.

Då kör jag ohjälpligt fast utanför carporten. Tjugo minuter (minst) senare är bilen loss, matten dyblöt och solen i moln. Så någon storkamera blev det icke på den annars rätt bra hundturen.

Nu får hon stå så här, Gullkian, vänd utåt vägen och utan värmande tak. Tills jag skottat klart i alla fall och det dröjer…

Idag (dagen efter, alltså) kom en ny liten solstråle in i det djupt nedisade mattehjärtat i alla fall. Grundad genom en bra dag på Spånga, god matlåda där jag lockade på våren med grillat (dock inte hemkört, lite avigt med utegrillen på i 70 cm snö, ha ha) och en egenhändigt komponerad coleslaw till. Min goda, utan sött som morötter i, eller ananas eller socker eller vad man nu kan hitta för recept. Bara fint riven vitkål, snabbt doppad i kokande vatten och sköljd i iskallt dito, finhackad röd paprika och tomat, majonäs och crème fraîche, salt och svartpeppar efter behag. I kylen över natten. Mmmah! Sommarmat, men jag jobbar till stor del i ett tropikhus…

Bilden ovan visar sen eftermiddagens långtur.

Eftersom den senaste plogaren inte gjort fickor vid skogsvägarna, gick jag hemifrån. Visserligen är vägen liten och smal, men bilar KAN dyka upp, så det fick bli koppel och lina.

Sen tror jag nog att skidåkare och ryttare och liknande underliga ting, skulle få en Anka lite ur balans…

Spårlinan var utmärkt: Ankan rasade av sig ordentligt. Enda kraven var att den inte fick vara sträckt, att hon skulle komma på inkallning samt hålla sig vid sidan vid skymd sikt. Hon klarade av allt detta så bra att jag blev rörd. Röstkommunikationen blir A och O eftersom linan alltid är lös, till skillnad från kopplet, som så lätt talar utan att man vill.

Två linor är dock en för mycket, så de fick turas om. Fast Embla är mest intresserad av att se till att de skendräktiga tuttarna inte blir kalla och snöiga…

Att Arkitekten får sina morgontidningar år efter år, är bara att förundras över. Aldrig någonsin skottar han vid lådorna. Hade jag varit tidningsbudet hade sagde arkitekt hamnat med huvudet före i närmaste snödriva.

Annonser
Kommentarer inaktiverade för Motigt, men det bättrar sig.