Polcirkelns mobilblogg


Vicken Embla II
22 februari 2013, 9:40
Filed under: Embla

Vicken Embla! II

eller

En stackars schnauzers
öden och äventyr


 

 


 

 

Lördag 8/5 2004

Sådär! Då var det gjort. Ja, avbokning till tävlingen i Lydnad 1 hos SHK i morgon, alltså. Syns ett par hundringar flaxa runt däruppe i skyn så är det anmälningsavgiften som nu flyger sin kos.Det är så ställt nämligen med den här schnauzermatten: ska det tävlas så ska det vinnas. Visserligen hade vi tappert tänkt åka och skämmas (och samtidigt hoppats på dunder och mirakel) men det får ändå vara måtta på hur mycket medlidande som får väckas i hundförsamlingen…

Embla kan vinna om hon inte är skendräktig. Om det inte är 25 grader varmt i skuggan. Om hon vill. Embla är skendräktig. Det är 25 grader varmt i skuggan. Embla vill inte.

Vi åkte till Jällas träningshage för en generalrepetition och Embla var faktiskt duktig. På att stå kvar. Hela tiden. Möjligen svankade hon efterhand mer och mer med ryggen, men det var allt till rörelse som gick att locka fram.

Jo, förresten, rulla och bliga med ögonen, det kunde hon också. Det är inte för inte hon har tränats bland korna på Jälla det senaste året…

 


Bligande ko, nej Embla, menar jag. Somliga schnauzrar har så mycket annat i huvudet dessa dagar…

 

 

Men… Embla är bäst och det ska hon få visa en annan dag :o) Då kommer anmälningsavgiften att stolt glida runt däruppe i sjunde skyn ett slag – fast då tillsammans med hund och matte.

 

 


 

 

Torsdag 29/4 2004

Upp som en sol – ner som en pannkaka! Så är det på Emblafronten nu. Tänk er ett skäggigt ansikte med två underbara och ovanligt vackra schnauzerögon och så en söt liten mun som skymtar inne i trasslet. Föreställ er sedan dessa ögon vidöppna av yttersta förvåning och söta lilla munnen förvandlad till en runt litet ”o”. ”Ska jag gå fot ? Vad är ”fot” för nåt?”Tom i kolan som ett urblåst ägg – det är Embla av dagens datum. Orsak: skendräktighet.

En ful ovana från förut kom åter till ytan igår. Embla har ju slutat jaga bilar om de inte saktar in utanför eller nån därinne i hytten ropar hej eller tutar (+ många fler eller) men igår morse for grannen bortivägen (arkitekten med silverfina bilen) förbi just som vi själva travade ut till vår bil. Gissa vad han gjorde? Gissa vad han gjorde fast han visste om hur Embla reagerar? Han TUTADE! Gissa vad Embla gjorde? Och gissa slutligen vad emblamatten tog sig för!

Såhär skulle hon naturligtvis ha gjort: vänt ryggen till och ignorerat och framförallt varit tyst. Istället gjorde hon såhär: tog sig för huvudet, hoppade jämfota, ylade så att hela Upplands befolkning yrvaket satte sig upp i sängarna och sen ljöd en mängd nya häpnadsväckande ord över nejden – tillsammans skulle de säkert kunna fylla en helRyslighetsordbok.

Och grannens lilla tanklösa hälsningstut – ja, det finns väl inget mer normalt och naturligt än det. Om det inte alltså handlade om hälsningstut till en viss schnauzer och hennes matte. Med detta enkla och självklara faktum har normen upphört att gälla – det borde väl var och en förstå!

 


 

 

Söndag 25/4 2004

Just nu är livet är fyllt av orättvisor enligt Embla. Dagarna tillbringas i den zooaffär matte gör praktik och kan någon förstå vad det innebär för en schnauzer att befinna sig så nära marsvin, möss, hamstrar, kaniner (ooooo, kaniner!!!)? Sköldpaddorna, leguanerna och fiskarna kan man möjligen ignorera – fast det är bra onödigt av matte att låta den där 1,5 meter långa leguanen klättra runt på sig…En annan sida av saken är att den här lantlollan Embla börjar bli en riktig stadshund eftersom luncherna ägnas åt spatserturer på gator, torg och i parker. Snart kan nog somliga schnauzerar till och med visa sig på gatorna med förnäme Morris utan att han ska behöva skämmas allt för mycket…

Hårdtränas görs det dessutom, inför slutprov i lydnad 2 och tävling i lydnad 1. Det blir fina tillfällen i olika miljöer – staden, skogen och träningsplaner.

Fast belöningen kunde väl ändå som omväxling bestå av ett litet marsvin, eller oooooo, en kanin!

 


Det är upp- och nervända världen, när man måste leva tätt inpå en massa GODA djur utan att få äta upp dem!

 

 


 

 

 

Tisdag 13/4 2004

När jag i morse öppnade kattmatsburken med hjälp av den schnauzersöndertuggade öppnaren, snubblade över de schnauzertillstökade trasmattorna, plockade morgonäggen i hönshuset och tappade hälften i golvet pga ett oväntat schnauzervrålskall (grannen hämtade tidningen) och sen gjorde en volt över ett bortglömt märgben i hallen, slog i huvudet spiselkransen så att skrytpokalerna från schnauzerlydnadsettan dråsade i golvet och fick sig en omgång nya bucklor, såg min schnauzer ta köket i ett enda gigantiskt språng och därpå hysteriskt ivrigt studsa upp och ner på stället helt fokuserad på maten i skålen på diskbänken för att så, helt plötsligt, när skålen placerats på golvet, sätta sig sig som ett tänt ljus och se sin matte oavvänt i ögonen: ”Nu? NU? NU???”, ja då insåg jag att en annan slags hund än Embla – det vore ju alldeles förskräckligt att ha! 

 

Vicken Embla! 


 

 

Tisdag 30/3 2004

Jahapp, då har man sig två schnauzrar då! Va?! Jovisst :o) Den ena schnauzern har den strävaste päls man kan tänka sig – en tuss av denna skulle kunna skrubba den mest brända kastrull skinande ren. Den schnauzern är dessutom en mycket lydig schnauzer. Åtminstone kommandot ”plats!” fungerar alldeles strålande! Lagd hund ligger – precis hur länge som helst. Nackdelen med denna schnauzer skulle kunna vara att den är tämligen substanslös.Den andra schnauzern är så mjuk och len, en riktig liten duntott. Man skulle kunna tro att den är lika ljuv rakt igenom. O, men då misstar man sig grovt! Denna schnauzer är inuti vad den andra är utanpå, så att säga. Rivig, minst sagt. Och platslagd hund ligger bara kvar om. Om varierar med situationen. Om det inte är för blött på marken om belöningen syns tillräckligt tydligt… och så där!

Tyvärr kan inte båda schnauzrar behållas. Men…oj, vilket svårt val… vem av dem ska slängas i sophinken?! Den substanslösa men mycket lydiga strävhåriga schnauzern eller den ljuvt dunpälsade men ack så rysliga illbattan?

 

 

Lydig strävhårig schnauzer 


Olydig duntottig schnauzer 


 

 

Torsdag 25/3 2004

Två väldigt goda men mycket struntförnäma vänner har den här schnauzern! Den ena är en cybervän, alldeles vit och väldigt söt. Flisa dvärgschnauzer heter hon och hon är så fin, så fin att hon bara kan tänka sig att äta i salongen!Den andre vännen är den salta schnauzern Morris och han är minsann den här schnauzerns alldeles egen morbror! Men…väldigt struntförnäm, han också!

Bevis för det fick vi under gårdagens promenad. Bäst vi gick vägen fram så tvärstannade Morris, sträckte ömkligt sitt bakben rakt bakåt och stod kvar så med djupt bedrövad min – ända tills matte skyndade fram och befriade sin gränslöst olycklige hund från … en pytteliten kvist som fastnat i benskägget! Om inte det är struntförnämhet, så vet då inte vi!

Flisa och Morris, ni skulle allt träffas, ni båda. Ni kunde sitta där i Flisas salong och kräset knapra på varsin liten bit trestjärnig hundkonfekt. Om den här schnauzern var med kunde hon gärna hållas i köket. Hellre käk i massor än i stjärnor!

Valde sedan paret att ta sig en liten spatsertur efter middagen kunde den här schnauzern tjänstvilligt springa lite i förväg och med skägg och benfladder beskäftigt sopa stigen ren från eventuella förargelseväckande småkvistar och barr. Sånt har då aldrig bekymrat den här schnauzern det allra minsta!

Är det inte konstigt, så säg, att en sån liten slarvmaja kan få ha så fina vänner!

 

 
Det är ju så att man måste gnugga sig i ögonen för att förstå att det är sant!
 

 


 

 

Söndag 21/3 2004

Tja, så skottfast är hon just inte den här schnauzern och vad kan då vara oturligare än att bo nästan granne med en fasanuppfödare som visst då och då (med början idag) tänkt sig att skjuta prick på rödfjädrarna…I morse drabbades vi under morgonpromenaden. Just som vi gick längs med vägen kom den första smällen. Till att börja med trodde den här dumma, om fasanjakt okunniga, schnauzermatten att det var klart med det där skottet och vi fortsatte att traska vägen fram. Jo, hejsan. Skott på skott följde och fast vi då vände om hann det nog bli så där en femton smällar innan vi var hemma igen. Vid det laget var Embla helt skräckslagen, gick med taxben och ville inget hellre än in, in, in i stugan.

Ute hade jag varit noga med att inte ömka på något sätt, låtsats om ingenting, pladdrat glatt rätt ut i luften som vanligt, provat att avleda med lekar och godis – fast inget hade jag för det, hon var förbi av rädsla, stackars lilla hund.

Nu sover hon – sömn är alltid en bra doktor. Och faktiskt, för en liten stund sedan kom hon med ut för att hämta havrekross till koltrastar och den nyanlända bofinken. Visserligen fortfarande med magen 2 decimeter över marken och vitögda blängar över skulderbladen, men hon följde med i alla fall.

Embla, Embla liten – världen är så stor och dum ibland.

 


Då kan Trynet tröstas av ett annat tryne!
På kvällen gick vi med flit samma sträcka och Embla var helt sitt vanliga jag igen. Jag blev nästan glad när hon fick för sig att hon skulle smita. Ännu gladare blev jag när hon tänkte om!

Som vanligt möttes vi av silverkatten Trotte och hemma kunde den stora utfodringen äga rum:

 


Katterna håller noga på den här ordningsföljden!
 


Somliga var väldigt hungriga!
 


 

 

Lördag 13/3 2004

Av födsel och ohejdad vana handlas det mesta i foder- och ströväg på Lantmännen (även kallad Arosbygden, Odal och – ve och suck! – Granngården) men i veckan fick vi tips om ett annat plejs. Där skulle allt vara billigare och bättre. Jamen, finemang! Dit åkte vi såklart bums!Vi parkerade intill kontoret som ligger intryckt vid sidan om de stora silosarna, möttes av en stor mängd katter som smög på varandra – det är ju mars! – drog enligt instruktionerna ett djupt andetag och gläntade försiktigt på kontorsdörren.

Genom formidabla täta rökmoln skymtade en riktig flåbuse: tovskäggig, vilt stirrande: ”vem var det nu som vågade sig hit!” Nå, det var helt i sin ordning – precis detta skulle man mötas av, hade tipsaren sagt. Så vi hade med andra ord kommit alldeles rätt! Flåbusen visade sig dessutom vara en riktigt trevlig prick. Man ska inte döma hunden efter håren osv…

Fodret fanns också mycket riktigt om än av andra märken och i andra vikter. Havrekrossen i ynka säckar på 20 kg och hönsfodret i stället på hela 35 kg. Varorna lastades in i bilen och Embla klev sin vana trogen upp på säckarna – ju högre dess bätte utsikt! Av någon anledning verkade hon dock lite mer intresserad än vanligt där hon ålade sig runt på säcktraven.

Sådär tre sekunder efter avfärd uppdagades orsaken till hennes nosiga nyfikenhet! Säckarna luktade! Eller snarare: de stank! Fullkomligt inpyrda av alla marskatternas revirmarkeringar gjorde de hemresan mycket minnesvärd. Eftersom den här schnauzermatten är en fegis tordes hon inte vända tillbaka med lasten – vem vet, kanske flåbusen skulle uppföra sig enligt sitt utseende då? Så det var bara att härda ut. Nervevade bilrutor i isande mars är inte det allra mysigaste heller…

För att riktigt förstå graden av outhärdlighet på en tänkt stinkskala så passerade vi två fält med nyutspridd flytgödsel. I vanliga fall är den rötstanken den värsta lukt som finns. Nu drogs istället djupa andetag av tillfällig lättnad – kattkisslukten försvann verkligen för några ögonblick!

Nåväl. För att göra en oändligt lång resa lite kortare så kom vi hem. Då satte det stora skurandet in! Hundskurande, klädskurande, plädskurande, bilskurande: totalskurande!

Fodret hälldes över i nya säckar eftersom innehållet verkade ok. Men…de få ören som sparade på detta inköp förlorades snabbt i de mängder varmvatten som gick åt!

Lantmännen (även kallad Arosbygden, Odal och – ve och suck! – Granngården): förlåt snedsteget – det ska aldrig mera upprepas!

 

 


Inte var det Chanel N:o 5 vi doftade, precis…
 


 

 

Tisdag 9/3 2004

Nu vet vi äntligen hur lejonhundar blir till!Innan det blev bestämt att den nya rasen i huset skulle bli en schnauzer (ack! och ock! vilket kval – blev det rätt? ;op)- så var intresset för en rhodesian ridgeback (kallas även afrikansk lejonhund) också ganska stort. Troja hade en sådan som bästa kompis hos dåvarande dagmatten. Enlugnare, trevligare och lydigare hund kunde man inte tänka sig! (suck…..) På skolan finns också en väldigt fin och trevlig lejonhund men inte bara det – där finns ett lejonockså!

Och då är ju saken klar, liksom. Lejon + hund (visserligen schnauzer, men det är ju också en slags hund?) = lejonhund. Eller hur? Se bara här:

 

 


Jomän. Så tillverkas dom, lejonhundarna! Kolla glasartade blicken och lystna tungan – åhhhhhh, vad allt får man som schnauzermatte inte stå ut med! Ridå!

 


 

 

Fredag 5/3 2004

Nu sällar sig den här schnauzern till skottkärreåkarligan. Men det var svårt att fånga på bild! Rådjuren som stod och glodde förundrat i skogsbrynet var tusen gånger skojigare än gamla rassliga skottkärrar som bara ramlade omkull hela tiden. Motljus var det också, så därför blev inte bilderna så värst skarpa. Och det var ju i och för sig bra, för då syns ju inte den här schnauzermatten så bra. Kurragömma, fast fullt synlig, liksom ;o) 


Åååååå-hopp! (Åååååå-dyk?)

Sitt! Jamen sitt, då! SITT, sa jag ju! 

Så där, ja. Du kan ju! Mattes lilla smultrongris! 

Samma smultrongris fast på eftermiddagen! 


 

 

Fredag 27/2 2004

Här i Schnauzerskogen finns det numera både innehönor och en utehöna. Innehönerna kikar visserligen ut genom stalldörren då och då, men bestämmer sig kvickt (mycket kvickt för att vara hönor!) för att vintern ännu är bister och hård.Utehönan heter Embla och emellanåt syns hon krafsandes och sprättandes ute i hönsgården. Jodå. Den har staket, nämligen, till skillnad mot trädgårdstomten som för tillfället förlorat sin klara gräns mot omvärlden. Ja, för Embla, alltså, som tycker att hon kan ta sig små rundturer på egen hand i världen utanför.

Schnauzermatte håller inte med utan erbjuder hönsgården som alternativ. Rätt kul i fem sekunder sådär eller kanske lite längre om man får sprätta efter torrfoder. Annars är det nog trevligare att vara med. Får se om inte tomtgränsen rent av blir synlig snart igen. Även för en höna vid namn Embla.

Eller så kanske hon börjar värpa. Med en schnauzer kan man aldrig veta så noga!

 

Ruvande Embla?
 


 

 

Måndag 23/2 2004

Mattes lilla fegfjanta – det är Embla det. De där rådjuren som är så spännande ute i skogen – huuuu vad läskiga de är inne trädgården. Knappt att en stackars schnauzer tordes kika ut genom fönstret där råbocken och hans donna stod och tuggade havrekross alldeles nyss.Stackarna – i år har de det svårt, rådjuren – mycket snö, ett hårt islager och så ofta kallt. Nu kom det ju mer snö i natt och neråt 10 grader minus kommer det minst att bli. Imorgon blir det varmt igen och mera snö…

När Embla var liten och spökrädd fanns det bara stora älgar och små älgar. Små älgar, det var hararna. De, däremot, får gärna komma och hälsa på numera, tycker en väldans modig schnauzer!

 

 


 

 

Onsdag 18/2 2004

En gåta: Vad för något i schnauzerstugan har fler fötter än en tusenfoting? Svaret finns längst ner i dagens bokstavsradda.Annars är det väl bara bra! Skridskoprinsessan Embla har glitschat sig fram över hala, närapå sjöislika ängar och hagar och åkrar. Fast med fyra ben går det lite lättare än med mattes två klumpiga…

Att lydnaden sitter väldigt långt inne demonstrerades under mitt-på-dan-promenaden med berner sennen Largo. Oj, så spännande allt var – ingen tid att lyssna alls! Largo, däremot, är minsann lydnaden själv: ska börja lydnadsklass 3 och gick ut som Lyd2-etta i höstas. Dessutom är han så godmodig och lugn att man som schnauzermatte kan börja snyfta av avundsjuka. Duktig på konster är han också – att snurra runt högt upp på en spetsig sten är ingen match för denne jätte och att få plats med 46-orna på tunna trästammar som bågnar av tyngden – det fixar Largo hur lätt som helst. Bara parasollet fattas! Senaste projektet är tidningen Canis nya utmaning: att hoppa upp och åka med i skottkärran. Han är visst en bra bit på väg. Embla har också börjat med den träningen – men fy, vad skottkärror skramlar!

 

Fotot är taget av Largos ägare
En ivrig schnauzer tolerades mycket bra, men då och då slängde björnen lite otåligt med ramen och helt paff fick liten schnauzer nyttig insikt i att inte alla dansar efter hennes pipa.

Efter promenaden trakterades matte med kaffe och Embla gjorde sitt bästa för att stjäla allt ätbart. Tji fick hon, för det hade Troja ordnat redan före promenaden då hon passade på att smita in i Largohuset för en dammsugarrunda.

Svaret på gåtan, då. Vad som har fler fötter än en tusenfoting, alltså. Nänä – det är inte en loppig schnauzer vid namn Embla – hur kunde ni gissa så??? Det är koppel!Tänkte på det idag, när jag såg den överfyllda kroken med alla sorters koppel i Largohallen. Så många har vi också. Men var? Var???

Psst! Vill ni se vem som redan kan åka skottkärra? Kolla hos Morris under filmer!

 


 

 

Fredag 13/2 2004

Tiddelipom tiddelipej – schnauzerstugan har städats! Vilken skillnad! Inga märgpipor att göra ofrivilliga skridskopiruetter med, inga vedträn att snubbla över, inga bollar att baklängesvolta på! Snyggt blev det!Tänk, varje gång vi har varit hemma hos Emblas morbror Morris med husfolk har vi blivit kolossalt imponerade av Morris leksakslåda. Embla också. Så snart hon kommit in i deras fina lägenhet har hon gjort ett snabbröj runt, lokaliserat lådan och sen stått huvudstupa i den lådan under resten av besöket.

Vartenda tuggben har hon fiskat upp och ätit lagom mycket av för att Morris ska bli så där riktigt sårad som bara schnauzrar kan. Till vardags ger han blanka den i sina tuggben – men de är ju ändå hans om ni förstår…

Hur som helst så tyckte den här schnauzermatten att en sån låda måste lilla stugan också ha. Frankt tömdes de sista hundkexen ur sin kartong (till stor glädje för katter och övriga fyrfotingar)och samma kartong blev nuBenlådan.

 

Så här väl fungerade den strålande idén: 

 

Av skyldig schnauzer syntes förstås inte ett spår. Nåja, detvar snyggt och städat i 5 minuter i alla fall! 


 

 

Tisdag 10/2 2004

HO! Nu har den här schnauzern varit med om äventyr, ska ni veta! Rediga såna och så spännande att raggen nog forfarande står på skaft!Ska vi ta det från början så grundades dagen ungefär som vanligt. Frukosten bestod av lika delar stulet och fått. Det stulna utgjordes av innehållet i hel tub mjukgörande Idominsalva. Följden blev rätt omgående ett rejält illamående. Trasmattan det hände på behöver inte bekymra sig om narig yta den närmaste framtiden…

När den som det var mest synd om – schnauzermatten – insett att hon nog skulle få behålla sin snuz en tid till, så ringde telefonen. Kompisen hade sett lodjursspår under fullmånsskenet natten innan och tänkte följa upp dem nu i dagsljus. Ville vi hänga på?

Om vi ville! In i bilen med hund och skidor och så iväg. På gårdsplanen välkomnades vi av två glada grisar. De bollade en vattenkanna mellan sig medan deras box halmades inne i stallet.

I nära-stallet-hagen myste de fyra hästarna, två fjordingar, en skäck och så lilla Mulle, shettisen. Mellan deras ben sprang den lilla likaså skäckiga kaninhonan som inte trivdes med ett instängt liv utan en dag tog saken i egna grävtassar.

   

De tre katterna mufflade upp sina pälsar och svansar och uttryckte därmed en tydlig åsikt om somliga hundar.

   

När stallet var klart for vi iväg och för första gången fick den här schnauzern och hennes matte se ett alldeles äkta lodjursspår. Det har liksom inte hänt tidgare, även om ett och annat tofsdjur säkert glott ner på en från en trädgren någonstans…

De runda jättestora avtrycken knatade lugnt på längs en smal skogsväg. Då och då gjordes en avstickare för att urinmarkera en lämplig utstickande buske och vid ett tillfälle en myrstack.

   

Efter att ha korsat en öppen hage blev det besvärligare eftersom djuret hade gått in i ett backigt och snårigt skogsparti. Det blev många av och på med skidorna! Men så spännade att följa spåren, ibland tappa bort dem och så hitta dem igen!

Efter ett extra besvärlig parti på ett hygge, där vi fick kliva över grenar från nyligen fällda aspar, fann vi så ett slaget rådjur! Det var knappt rört alls och framför allt hade det inte varit fråga om någon jakt eller utdragen död för det stackars djuret. Kvickt som ögat hade det gått. Rådjuret hade överraskats, fällts till marken och dödats med ett strupbett. Embla blev mycket skärrad, hon kunde ju med sin nos ”se” mycket mer än vi.

Så fortsatte spårandet. Lodjuret hade makligt gått vidare, hoppat över ett dike och tagit sig uppför en snårig sluttning. Inte helt lätt att följa efter! På och av med skidorna, trassla ur långkopplet var femte sekund. När vi kom fram till en stor äng försvann spåren upp i kantskogen. Vi var rätt möra vid det laget och det blev en kaffepaus i sol som värmde härligt. Jättegoda mackor och en hembakt chokladmuffin till oss och spaghetti med lite keso till hänsyn för en tidigare magsjuk schnauzer smakade underbart! Embla kunde sen rumla runt lös i närheten, men hon höll kontakten bra.

    
Embla och kompisen Dessie.                     Stoooor tass!

Styrkta chansade vi på att spåren skulle komma fram i slutet av ängen igen och det gjorde de mycket riktigt. Sån tur! Skogen vi tog oss in i nu var mer lättåkt och så småningom kom vi fram till ett lite bergigare område med mycket blåbärs- och lingonris. Här korsade lospåret sig själv och vi hade att göra ett tag innan vi fann på åt vilket håll de ”rätta” försvann. Plötsligt blev Embla väldigt orolig igen och mycket riktigt hittade vi ännu ett slaget rådjur. Åter hade ingen jakt eller kamp ägt rum. Strax därpå kom vi på ett tredje djur (det var min vän som gjorde fynden, själv hade jag fullt göra med att hålla reda på Embla och missade både spåravvikelser och slagna djur). Här var huvudet borta, annars var det liksom de två tidgare nästan orörda.

Ingenstans på berget syntes flyktspår, försök att hinna undan och liknande. Lodjuret är en suverän jägare.

Visst kändes det ändå, detta att hitta tre stackars rådjur som inte heller ätits något vidare på. Men…sån är lodjurets instinkt – döda när det finns tillfälle, man vet aldrig hur länge nästa möjlighet dröjer. Mycket mat för andra skogens djur blir det ett tag framöver i alla fall.

Kanske är det med lodjuret som med katten – att de inte tål svält. Tamkatten lagrar inte kväve som t ex hundar utan är beroende av ständig proteintillförsel för att bygga upp sina kroppsegna proteiner.

Jag läste i Jägarens uppslagsbok att det är vanligt att just huvudet bärs med för att ätas upp, precis som med det sista rådjuret här.

Efter att ha följt spåren en liten bit till försvann de (fortfarande lika makligt) in i närliggande skog och vi bestämde oss för att åka hemåt. Lagom till solens varma eftermiddagsstrålar kom vi efter fyra timmars spårande tillbaka till hagen nära det första slagna rådjuret och upplevelserna börja de sjunka in. Det hade varit en enorm och mycket omvälvande upplevelse.

Till och med den här schnauzern var för en gångs skull fullständigt nöjd, trött och belåten med sin dag!

 

 


 

 

Torsdag 5/2 2004

Åh, idag var det vår! Långhagen på Jälla kunde schnauzerutforskas på nytt, fåren kikade fram ur fårhuset, hästarna stod och solade sig…   

Förr – i förrgår och så långt bakåt en schnauzer kan minnas – var det massor av härlig vit snö överallt – men idag var det fullt med hål i raklöddret! Ur hålen stack ljuvliga, nästan glömda sommardofter upp och kittlade nyfikna nosen. Stenarna gick att klättra på utan att det blev stopp halvvägs i drivorna, pinnarna var inte fullt så isande kalla innanför skägget och vad många harpluttar det tinade fram!

Hemma fick t om Troja komma ut på en första liten promenad efter operationen – så underbart skönt det var att få rulla sig lite på isen och stappla fram sådär precis lagom fort för att reta gallfeber på ivrig schnauzer!

   

Och matte ville ha våren här för gott. Som ett omen fylldes plötsligt luften av ett underbart ljud – kacklande grågäss! Tills det uppdagades att det var granngårdens höns som jublade lite extra inne i lagården…

Till helgen kommer vintern igen hörde vi nyss på radion. Åtminstone en schnauzer tycker att det är helt okej!

 


 

 

Lördag 31/1 2004

Och så stånkar vintern vidare. Vi är rätt trötta på den nu, faktiskt. Ja, alla utom en viss schnauzer förstås. Hon njuter av varenda sekund, fast hon nästan försvinner i drivorna. Faktum är att hon njuter så till den milda grad att varje onödig sekund inomhus betraktas som raffinerad schnauzertortyr.Detta resulterar i viss demonstrationslusta. Till exempel måste liten lampa med glaskupa göras om till liten lampa med plåthink eftersom somliga schnauzrar ”bara flyttade på den en liten aning för att kunna se ut genom fönstret lite bättre!”

    Plåthinken får bli permanent lampskärm. Det är säkrast så…

Demonstrera kan man också göra genom att tugga på saker och tuggeri är dessutom så rogivande! Matte tyckte visserligen att det var onödigt att tugga sönder handtaget till konservöppnaren…men mattar tycker ju å andra sidan så konstiga saker.

Hon tycker också att det måste städas alldeles för ofta. Som alldeles precis nu, t ex. Förstår inte alls vad det ska vara bra för!

   

För det kan ju vem som helst se att det inte behövs det allra minsta!

 


 

 

Torsdag 22/1 2004

Asch, då! Det verkar som om den här schnauzern inte får ta över styr- och ställverksamheten här i stugan än på ett bra tag, för Troja är inte så där värst sjuk ändå. Lite karvande på operationsbordet och så kommer det att bli bra.I ärlighetens namn är det en lättnad för kronprinsessan också, för tänk att behöva bestämma över allt helt själv! När man ska hälsa snällt på katterna och när man ska jagadem lite lagom, när man ska äta upp sitt märgben tyst ochdiskret och när man ska stå och slafsäta rakt över sin kompanjon.

Diskret ska det vara när benet är orättfärdigt upphittat – ja, hm, stulet då, och slafsigt när det egna benet sparats och Troja hunnit äta upp sitt. Svårigheten ligger i att komma ihåg vilket som är vilket – inte så lätt för en stackars glömsk liten schnauzer.

Påminnelsen brukar både höras och kännas ordentligt. Och hur ska det gå med den saken sen , när ingen kan säga till på vilket vis allting ska vara? Nä, drottningsysslorna kan gärna få vänta ett slag.

Under hela sjukhusbesöket fanns den här schnauzern med som sött blandrasdrottningsbihang. En annan gång träffade vi ju Marit Paulsen i samma väntrum och hon höll helt med om ovanstående! Idag syntes inte en skymt av henne hur söt den här schnauzern än gjorde sig.

Dök upp för rolig promenad på Uppsalaåsen gjorde däremot en annan kändis – Morris! Och det var ju mycket bättre! För inte var han nåt intresserad av en gammal diktatorisk drottning, när det fanns en ljuv och glad liten prinsessa alldeles bredvid!

 


 

 

Lördag 17/1 2004

VRRRROOOOOMMMMMM!!!!! Den här schnauzern ska bli racerförare när hon blir stor. Och chaufför åt matte dessutom. Det är nämligen säkrast så, med tanke på dagens lilla utflykt i dike och åker…”Kast med bilen på grund av en isvalk”, ursäktades det från mattehåll. Låtom oss flina! Nä, hade den här schnauzern suttit där bakom ratten då skulle det ha blivit riktigt köra av. Visst hade färden gått över stock och sten då med – det är ju ändå en terrängbil hon har, matte, menvi (vi överhögheter, alltså) hade då rakt inte blivit snöpligt stående med två hjul spinnande i luften.

Nej, vi hade kört ner huvudet och gasat på: vrrrrrrroooooom!!!!

Schnauzeråkning, kallas det för!

 

 

 


 

 

Onsdag 13/1 2004

Trebent schnauzermatte har fullt sjå med alla skor, kängor och stövlar nuförtiden. Först ska de två egna, stora knytas på, besvärligt bara det med minnet av all julefröjd i vägen där på mitten, stånk och stön och pust…och så den tredje skon då, som ska fästas snillrikt på stackars liten schnauzertass.Fast, så synd är det nog inte om schnauzern ifråga. Inte om ser till det jämfotahopp upp på köksbordet som inleder det hela. Väl däruppe stoppas nyfiket skägg ner i lådan med alla bandagerullar, kompresser, bomull, jodopax och sulfapuder. För dagen väljs en ask småplåster ut, vänds kvickt upp och ner och strös ut som konfetti över bord, matte och golvet. Katterna blir glada över det spännande jaktbytet och jagar både plåster och varandras svansar ett tag. Detta kan ju inte motstås av en barfotaschnauzer som elegant (nåja) dråsar ner på golvet och deltar i leken med liv och lust.

Så småningom är även den tredje ”kängan” på plats, plåstren upplockade, katterna utsläppta och hundar och matte redo för promenad.

Kvar på golvet finns två pölar efter mattekängorna som tinat upp under tiden den tredje skon skulle lirkas på.

Ska göra tvärtom nästa gång. Ska börja med det tredje benet. Och det är ju logiskt, när man tänker efter. En schnauzer vore inte en schnauzer om den inte alltid ville vara steget före!

 


 

 

Torsdag 8/1 2004

Någon som vill ha en bättre begagnad schnauzer? Extraprima kvalitet utlovas, särskilt när det handlar om hastighetsrekord i bortsmitning.Det är nämligen extrasprätt i schnauzerkroppen just nu, i synnerhet som att det inte får vara det. Ja, med tanke på den där skadade tassen, alltså. Stillhet och eftertanke vore mer önskvärt, enligt schnauzermatten.

Till-Salu-För-En-Femma-Embla håller förstås inte med. Under en vanlig släppa-ut-i-trädgården-rast smet den extraglada schnauzern kvickt iväg på egna äventyr, vari ingick yster dans kring en ruggigt stor bärgningsbil som transporterade en skogsmaskin. Vänliga, förstående leenden från förarhytten – javisst, om man leker tvärt-emot-leken, alltså. Tid för långa invecklade matteförklaringar fanns ju förstås (vi leker fortfarande den där leken).

Alltså, ni får’na för extrapriset en krona! Ja, prutmånen är faktiskt 50 öre. Det är ju ändå mellandagsrea.

Ångervecka/minut/sekund ingår. För matte.

 


 

 

Söndag 4/1 2004

Härmed inbjudes till vasaloppsåkning inne i schnauzerstugan!Joho, då! Inte behöver ni vänta till mars heller, utan det går bra varje dag det ligger snö ute och är minusgrader.

Jamen inne i stugan, stod det ju…

Precis så ja. Startskottet smäller direkt när den här schnauzern befriats från all snö i pälsen efter sin egenskidtur (ja, lufs och lek runt omkring skidorna då) ute i skogarna med matte. Då är stuggolvet täckt av ett präktigt snötäcke – utmärkt för ett litet Vasalopp. Sälen ligger i köket och Mora i vardagsrummet. Pang!

Blåbärssoppan medtages av de tävlande själva!

 


 

 

Måndag 29/12 2003

De första raderna från förra måndagen passar in precis här också. Ute yr en snöstorm och strömmen försvann som vanligt, fast bara under några timmar den här gången. Får väl se om det klarar sig under resten av dagen – det blåser hårt. Tyvärr var datorn uppkopplad just när strömmen gick och därför måste alla bilder laddas upp på nytt. F’låt alla med modem! (Något senare insågs att det nog bara drabbade schnauzerdatorn härhemma. Och vi som trodde att världens medelpunkt fanns HÄR!!!) Nåväl. En stor bit av Embla noterar är nu överflyttad till gamla dagboken, den tog sån tid på sig att komma fram.Schnauzerstugan var väl förberedd inför strömavbrottet: matteförtjusningen över fotogenlampor belönas då! Över köksbordet hänger en enkel torparfotogenlampa av Emil i Lönneberga-stuk – en sån med en behållare i en välvd ram och med ”plåttallrik” ovanpå. I rummen finns diverse lampor, en fin en, med vit kupa går bra att läsa morgontidningen vid (jo, den kom i morse!) och på väggen hänger ytterligare en lampa. Sen finns ett gäng lyktor också – en kommer alltid väl till pass för pumphuset – brinner stilla och fint under många timmar.

Med en välfylld vedbärare var det bara att tända i köksspisen. Så på med batteriradion.

Bilen har handskfacket fullproppat med stearinljus och och tändstickor ifall man skulle bli stående. Förhoppningsvis blir det inte så, eftersom både fyrhjulsdrift och lågväxel finns. De två sistnämda har gjort att den här schnauzermatten blivit synnerligen lat med att skotta ut till vägen, man kommer alltid fram ändå! Detta brukar betalas dyrt senare genom att halkig is finns kvar mycket länge på vårkanten. Fast…någon gång ska ju den fina sparken komma till användning också!

Jaha. Intressant, men…när börjar kåseriet, då?

Nja, det bidde inget den här gången – men GOTT NYTT ÅR önskas ändå!

 


 

 

Måndag 22/12 2003

O, du tindrande, glittrande, vita värld!Eller: Förbaskade, lynniga, piskande snöstorm som gav strömavbrott, kyla och mängder av snö att skotta.

För mattar fattar ju aldrig nåt! Äntligen har det kommit sån där härlig vit glasyr att vältra sig runt i och då vill man vara ute hela långa dagen! Men nähä, då är det kallt och ”elden kommer att slockna i köksspisen” och: ”nej, du får inte vara själv ute, tänk om du hamnar under snöplogen” och andra bortförklaringar.

Fast vi var ute rätt mycket i alla fall och nästan roligast var det nu på kvällen. Alldeles gnistrande stjärnklart var det och minus 12 grader, sa matte. Massor av skarpa skuggor lekte kommandosoldater med den här schnauzern. Fast nu har ju somliga blivit härdade militärhundar så skuggorna fnös vi bara åt. En halvfet, rödpälsad blandras, som ju bara hade några centimeter tillgodo ner till kalla marken, bestämde att den skulle hem efter en liten bit, så det var ju bara att lyda. Sen fortsatte matte och schnauzer på egna tassar. Trodde vi alltså, tills vi upptäckte att silverkatten Trotte skuggade oss. Han kom som vanligt från tillhållet bortivägen och med tanke på att trivselvikten numera blivit väldigt extratrivsam misstänker vi att måltider serveras eller – o, hemska tanke – stjäls nånstans därborta. (Bara matte tycker att det är en obehaglig tanke. Den här schnauzern vill veta var käket finns, nu på momangen!)

För övrigt har det slirats iväg på isiga vägar också. Solrosfrön fanns hemma, men nu har vi bunkrat upp med massor av talgbollar, jordnötter och så havrekross förstås.

Allt ska vara till fåglarna, påstås det. Tss! Som om inte den här schnauzern känner igen äkta schnauzerdelikatesser när den ser såna. Va!

 


 

 

Måndag 15/12 2003

Flera läsare av Emblas sida har önskat sig bilder av den här schnauzerns vidare servitrisfasoner och nu är korten knäppta! Som vanligt dröjer det en vecka eller två tills de syns här på sidan, förstås.Men det kan villigt intygas, både av schnauzer, schnauzermatte och schnauzermoster Troja, att det var tusen gånger svårare att ordna bilder än att duka bordet. Puh!

Först letades vackraste röda sidenbandet fram och knöts med rar rosett runt schnauzerhalsen. Rödpälsad, halvfet, avundsjuk blandras drog omedelbart i den tåt som fick rosetten att falla ihop. Rosett knöts igen, blandras knöt upp – igen. När detta hade upprepats lagom antal gånger förpassades tråkig Troja till rummet bredvid.

Så fick köksbordet julduken på sig, ett stämningsfullt ljus i en hög, rankig smidesljusstake tändes och servisen ställdes på diskbänken. Där ställde sig också två förväntansfulla katter med siktet inställt på tappade köttebullesmulor: ”man har väl vatt med förut”.

Trots trampande kattassar hämtade duktig schnauzer kaffekoppsfatet, ställde det på bordet och glodde förväntansfullt upp på matte. Fast, äsch, hon stod ju inte på samma ställe som vanligt (det var för nära för kameran) och då måste ju något vara fel, varpå fatet genast slängdes ner på golvet istället.

Den här schnauzerns matte är nu en gång en ärlig (rätt så i alla fall) matte och hon menade att hela dukningen skulle ske i en och samma sekvens. Så det var bara att börja om igen.

Kan tala att det blev ganska många ”börja om”! God hjälp fick servitrisen av katterna som omväxlande slog en stackars schnauzer på nosen när ett nytt mystiskt föremål dök upp på bordskanten och omväxlande välte det brinnande ljuset med en snitsig svanssläng.

Till doften av bränt katthår, ljudet av ivrigt dörrkrafsande halvfet blandras i rummet bredvid, ohjälpsamma katter och knepiga kameravinklar samt sist, men inte minst, en helt utmattad stackars schnauzer, lyckades dukningen äntligen. Då hade visserligen rosetten gått upp helt på egen hand, ljuset nästan brunnit ner och katternas svansar blivit betänkligt svartkrulliga, men nu var det äntligen gjort!

Skulle det nu visa sig att bilderna misslyckats, tja, då får väl ni komma och knäppa korten istället. Påtår ingår!

Nu finns det bilder: Välj Embla dukar på bildsidan.

 

 


 

 

Torsdag 11/12 2003

När matte upplever nya, spännande äventyr varenda dag hos den där Försvarsmakten, så får en stackars, stackars liten schnauzer vänta väldigt mycket igen. Inte för att det gör så mycket egentligen, för det händer mycket spännande att titta på och dessutom är lunchen en timme lång och då hinner vi en massa kul. En ny lek matte har lärt sig är att ”fysa” den här schnauzern upp- och nerför en jättebrant backe. En boll eller pinne skickas nerför branten och sen ska den hämtas i full fart, tjoho vad roligt och fy(s) så jobbigt!Där finns också en jättestor inomhushall där minhundarna tränas när det är djupaste vinter med mycket snö. Massormed spännande saker finns det att prova på där: skakiga lådor att balansera på, skramlande hinkar att inte bli rädd för, ruskiga gallertrappor att våga sig nerför på darriga schnauzerben och läskiga träfigurer på slädar som man ska skälla på och så skojiga mattor att leta bollar under. Många av sakerna används till L-tester. Det är lämplighetsprov som hundarna måste gå igenom innan de kan antas av FHTE. Många klarar inte allt som testas och då blir det ingen affär av, minsann.

Den här schnauzern skulle ha klarat en del och lite till omde inte hade råkat spränga i närheten samtidigt – det blev en ruskig skrälldus och plötsligt var det inte riktigt lika skoj att leka minhund längre. Nä, ska nog fundera på en annan schnauzerkarriär.

En alternativ sån livsbana vore som ”baglady”. I Uppsala lägger snälla kattvänner ut mat här och var i små trevliga högar och det är något som passar en schnauzer alldeles utmärkt. Gratiskäk! Va! Vem behöver hem och äta då! Visserligen muttrar matte att lösträning i stan och utlagd mat inte funkar så bra ihop, men det tycker den här schnauzern visst det!

För övrigt är den här schnauzern skendräktig och tillbringar nätterna med att bädda runt i sina olika korgar. När alla har blivit tillräckligt knöliga för att omöjligt kunna sovas i så blir det till att schnauzersucka nedanför mattes säng så att hon kan bädda fint igen. Sen är det bara att knöla på igen. Ja, så står det till med den här stackars schnauzerns liv och leverne för närvarande…

På lördag är det Lucia, förresten, och då ska bordet dukas, med bullkorg och allt…av den här schnauzern. Hupp, det blir till att hårdträna dygnet runt nu!

 


 

 

Lördag 6/12 2003

Då var det snaggat och klart, då! Nåja, mer eller mindre färdigt i alla fall. Äntligen fick den här schnauzerns matte tummen ur för att ordna till den vildvuxna hippiefrisyren på ett stackars gråskägg. En del jobb återstår, som mage och ben, för att inte tala om bogen, som fortfarande ser ut som en ogräsdjungel.Så där väldigt förtjust i skönhetsbehandlingar är nu inte den här levnadsglada bohemen och när det blev lite väl tråkigt ett slag så bestämdes det mycket snabbt att klippmaskinen (för hals, öron och rumpa) skulle puttas ner på golvet. Skäret åkte lite snett och en stackars matte fick rynka ihop sin otekniska panna och med tungspetsen utstickande i mungipan (för att hålla styr på alla smådelar både i tankar och klippmaskiner – det hjälper ju så bra!) skruva dit allt på rätt plats igen.

Ommonteringen gav tydligen maskinen ökad klippeffekt. Ja, alldeles oväntat mycket ökad, faktiskt, och därför blev det återigen en favorit i repris: Embla Babianrumpa – here she comes!

Lite lättare på handen utfördes övriga klippsysslor och själva raggen repades av för hand förstås.

Dessutom sparade en medkännande matte tillräckligt mycket päls för att en stackars liten schnauzer inte ska behöva frysa för mycket i snön som just nu faller utanför fönstret. Ja, utom där vid bakändan, då…

Nån därute som har idé om designen på en termorumpbyxa åt en stackars schnauzerbabian? :o)

 


 

 

Söndag 30/11 2003

Nu börjar all härlig väntan! För en schnauzermatte innebär första advent stora pepparkakor med kristyr. Pepparkakorna ska vara såna där extra goda: hårda, med mycket smak och så en sån där liten knäckseg kärna i …mmmmm! Inte ett dugg hembakade ska de vara heller. Sån där pepparkaksdeg tar ju aldrig slut, det kavlas och kavlas och trycks ut mått efter mått av allt mjöligare papparkakor som går sönder i alla fall och sen bränns de bara vid och förresten är degen alldeles för god…För en schnauzer innebär första advent finslipning av tiggarteknikerna – tillfällena blir ju så många!

För en silverkatt innebär första advent ett riktigt skrovmål på russinen avsedda för första glöggen – tokiga katt!

Och så har vi stränga tant Troja som har fullt upp med att dammsuga huset efter pepparkakssmulor, sockermolekyler och, ja hon också, russin som tappats av silverkatten som envisas att hålla vart och ett i tassarna, precis som en lemur…

Och så stearinljuset. Det allra första och allra finaste! Stjärnorna i fönstren tänds en stund på morgonen och sedan i skymningen varje dag fram till den 6:e januari – för på trettondagen har de hittat fram, de där tre konungarna…

Ute kikar hönsen ut genom stalldörren, åhå, ingen snö – då törs vi! Se upp för Tupp-Embla, bara!

Sjön fick sig en novemberpåhälsning häromdagen. Eller rättare sagt det som borde ha varit sjön. Den syntes nämligen inte alls, så tjock var dimman. Alldeles i strandkanten anades ett tunt istäcke och dumdristig schnauzer fick lära sig att sånt golv inte är så stadigt!

Fint ris hittade vi där och en nerblåst tall bidrog med täta, glänsande kvistknippen. Men rönnbären, var är de? Inte ett endaste ett blev det här i våra trakter. Inte ett enda för flockar av sidensvans eller ovanliga tallbitar att kalasa på. Inte ett enda för räven att sura över.

Sån tur då att det blev desto mer äpplen. Och sån tur att schnauzrar gillar pepparkakor mycket bättre!

 


 

 

Tisdag 25/11 2003

Åh, snart är det första advent! Fejas och pyntas (och borstas och kammas) ska det och tändas en massa ljus (och svedas en massa schnauzerskägg) och ätas gott också (väldigt mycket extra schnauzergott). Så kommer den mörka november att kunna förpassas till .För rätt dystert har det faktiskt varit den här månaden, även om solskensögonblick också förekommit (som förstapriser och blänkande pokaler och underbara utflykter och ovanligt goda märgben).

Lite grann trevligt är det också att rulla ihop sig och ta en tupplur emellanåt. Uppvaknandet kan däremot bli lite raspigt och strävt när två av rödtoppskatterna envisas med att tvätta en stackars schnauzer i ansiktet. Det uppskattas inte! Fast det har katterna lite svårt att fatta, så de tvättar oförtröttligt vidare trots att schnauzergapet öppnas på vid gavel…grrrr…och omvandlas till en gäspning. Den här schnauzern är trots allt en fredlig hund. Kattmat kan man tänka sig nån annan dag.

Den här schnauzerns matte har varit på kurs med Barbro Börjesson. Hon berättade hur hon lärt en av sina schäfrar att duka kaffebordet, med kopp och tallrik på rätt ställe. Det ska även schnauzrar lära sig nu, för som matte säger:
”Det vore väl något att stila med på första advent!” 

 


 

 

Torsdag 20/11 2003

Gräslig, ryslig, förskräcklig…allt har en stackars schnauzer blivit kallad de senaste två dagarna. Orsak? Jo, den här schnauzern, som ordnat hem husprydnader i form av blanka pokaler, den här schnauzern som kör igenom lydnadsmomenten i klass 1 under klang och jubel, den här schnauzern som redan nosar på en del moment i högre klasser, DEN HÄR SCHNAUZERN SOM AVGUDAR SIN MATTE, just den schnauzern blir kallad för skräphund!Och anledningen till detta? Tss…ingen alls! En liten harrumpa och ett och annat rådjur som känner för några extraskutt och då får hjälp av en generös och hjärtegod schnauzer, vad är väl det att bråka om?

Fast hon ser så strängsorgsen ut (liksom) och muttrar: ”Du som har blivit så duktig på precis allt och t om får springa lös på grönytorna i stan och som inte springer fram till andra hundar och som…och så där!”

Det där med lös på grönområdena i stan är faktiskt en ny merit. Matte, som bor i skogen (precis som alla rådjur och roliga harar, alltså), hon är lite feg av sig i stan och har hittills trott att den här superschnauzern skulle ge sig till att spatsera bland bilar och hälsa schnauzeröversvallande på mötande folk och vara allmänt lantlollig. Så fel! Exemplarisk, var ordet! Där dög den här schnauzern minsann!

Och nu? Vad kan schnauzerkorv vara för nåt? För så säger hon, matte: ”Åh, du din..din …din… schnauzerkorv skulle man göra av dig!”

Fast korv är ju faktiskt jättegott, så hon kanske menade att det var fantastiskt bra gjort…ja, så måste det ju förstås vara, tror en gräslig, ryslig, förskräcklig men alltid lika glad och optimistisk liten Korv-Embla!

 


 

 

Söndag 16/11 2003

Idag fyller den här schnauzern ett och ett halvt år. Det har firats genom en härlig utehelg i sällskap med schäfermaffian.Gårdagen blev en heldag ute vid Dalälven, just där man kan se både Dalarna och Gästrikland blåna bort i fjärran. Fast just igår var det så disigt att det blå blev lite merlatte, liksom…

Matsäcken bestod av marinerat kött som grillades över en eld som tillåtits brinna ner, emmentalerost i stora bitar som smälte på pinnar till gudomlig konsistens, stora champinjoner, paprikabitar och så en creme fraiche-baserad sås som pricken över i. Till detta hembakat bröd. Mer än gott, kan både folk och fä intyga och dessutom mycket trevligare än den vanliga grillkorven…

Innan maten hade vi lagt några spår i skogen, svåra åt schäfrar, lätt åt schnauzer. Lustiga skogar, däruppe förresten, raka, jämngamla träd på sandig mark, täckt av lavar, lingonris och kråkris. Man kan ofta se långt in i skogen, så stamkvistad är den.

Ett av de svåra schäferspåren låg lite för nära inpå schnauzerspåret och somliga schnauzrar gick därför in på det och VARFÖR fanns det då inget godis under apporterna??? Matte fick skamset förklara att det brukade göra det i de hemknåpade spåren bakom stugan…varpå en lång föreläsning om spårmotivation och och spårfasthet följde. Fast, det måste den här schnauzern erkänna, mattemetoden är i alla fall mycket godare.

Dagen idag blev också en utedag, fast på närmare håll. Målet var Florarna, Upplands största myrområde. Det ligger bara 2.5 mil från mattestugan och är ett underbart naturreservat. Däremot gällde det att hålla ordning på fötterna, de många spängerna var såphala i novemberdimman.

Nu är schäfermaffian borta igen. Det känns extra tungt den här gången, eftersom husse troligen får ett ledsamt besked av veterinären i veckan. Gammelschäfern har opererats för godartade juvertumörer två gånger. Den här gången misstänker man elakartade tumörer. Uttrycket i husseögonen var hjärtslitande.

Schnauzrar begriper sig inte så mycket på sorg och bedrövelse, särskilt inte när det är ettochetthalvtårsfödelsedag. Så det blev goda märgben på rutiga filten medan matte muntrade upp sig med en musikmix av tyska ölstugevisor, Bachs H-mollsmässa (för att få lite balans i det hela, liksom :o) och slutligen lite skotsk folkmusik som avrundning.

Den här schnauzern, däremot, behövde ingen tröst och har fullt nöjd och belåten med sin spännande helg sträckt ut sig i sin fulla längd på mattesängen. Den osannolika musikblandningen tonade därför ut tillsammans med synnerligen omusikaliska schnauzersnarkningar…

 


 

 

Tisdag 11/11 2003

Nu har vi minsann solat oss i Embla-glans! Alla som velat har fått sig berättat vilken strålande liten schnauzerstjärna som sitter och blinkar i skyn. Även alla som inte har velat höra om fenomenet är numera väldigt välinformerade. Sånt folk, de hundlösa, vad allt går de inte miste om! Det har minsann den här schnauzermatten talat om och om och om för dem! Tittar man efter känns dessa människor igen på sina av trötthet slokande vädursöron och en rätt stel blick.Föremålet för all beundran, den här schnauzern, alltså, är ganska obekymrad över uppmärksamheten. En seger här och en seger där, vad är väl det i ett schnauzerliv!

Riktigt lustigt hur man kan blanda ihop det där med lydnad och lydighet! För den som trodde att det är en liten mönsterhund som bor här i schnauzerstugan har då väldigt fel! Lydnad som att ranta runt ”fot” och dimpa ner i backen emellanåt, det är väl ingen konst! Får man dessutom en köttbulle för besväret så är det ju bara att ösa på!

Lydighet, däremot, är något helt annat! Det är att inte gå in hönshuset utan lov, att inte gyttjebrottas med grannen, att inte frestas att rusa efter vackert hoppande rådjur. Kort sagt, lydighet har uppnåtts när en schnauzermatte slipper att få hjärtat i halsgropen flera gånger om dagen.

Skulle tävlingar i lydighet införas skulle inga slokande vädursöron eller stela blickar bli följden av glädjestrålande matteskryt – så mycket är då alldeles tvärsäkert!

 


 

 

Fredag 07/11 2003

Så har den här schnauzern åkt raket till månen för en köttbulle då! Ja, närapå, iallafall, för det kan väl inte räknas som mycket sämre att bli kursetta på lydnad 1 hos SHK!Momenten är ju visserligen lite begränsande, det måste erkännas. Till exempel ingår inte momentet ”hälsa på syokonsulenten på Jälla utan att möblera om både henne och omgivningen”. Någon 10:a hade det inte blivit där, så mycket är säkert. För hur det nu är med det ena eller andra – hälsa hyfsat på sånt trevligt folk, det bara går inte alls det.

Segerns sötma är verkligen ljuv – det kan inte förnekas. Här ska skyltas och skrytas och flaggas och firas bra länge än. Går det sen helt åt skogen i Eskilstuna så räknas det inte ett dugg. En gång vinnare – alltid vinnare. Eventuella förluster sopar vi under mattan eller skyller på syokonsulenter. För såna finns det väl därborta också, kantro.

Hälsningar från The winner takes it all!

 


 

 

Söndag 02/11 2003

Dy! Dy! DYYYYYYYYYYYYYYYY!!! får man väl ändra till nu. Den vita världen och den konstiga brevlådan med huva – bara minnena är kvar! Så nu är allt som vanligt igen: morgonpromenaden avlutades med att matte fick kolla extra noga om det verkligen var en Embla hon fått med sig tillbaka hem och inte ET som gjort en come back från rymden i en av de här solexplosionerna… …och det varverkligen en stackars schnauzer där under lerlagret – en sån tur då!Med risk för att bli väldigt tjatig måste det skrytas med att trattkantarellförrådet fyllts på ännu mera. Är inte det ett under, så säg, att de tappra små svamparna fortfarande kikar upp genom mossan fast det varit -15 grader kallt och 30 cm snö. Beror nog på solexplosionerna det också ;o)

Från det ena till det andra så har det tränats lite extra inför slutprovet i Lydnad 1. Ambitiös, som den här schnauzerns matte är, packades häromdagen bilen full med däck och hundar. Däcken fick sitta bak och för att en stackars schnauzer inte skulle bli mer manglad än vanligt, fick hundarna tryckas in där framme.

Däcken skulle väl inte träna så mycket, däremot peppas för lite vintertjänstgöring. När den bytesleken var avklarad (inklusive momentet förvånat schnauzeransikte tittar ut genom fönstret från en upphissad bil) fortsatte vi till träningsbanan. Nåja, en avstickare till affären hanns också med, något som skulle visa sig vara fatalt…

Väl framme i Moralund lossades lasten på hundar, matte, apport, leksaker och så satte vi igång under tant Trojas stränga överinseende. Det blev en högst egendomlig session. I stället för att glatt gå fot vaggade den här stackars schnauzern högst makligt i mattes kölvatten. Plats under marsch gick så fall betydligt bättre – eller skulle ha gjort – om momentet hade kombinerats med: ”stanna kvar i all oändlighet!” Matte såg väldigt häpen ut och föreslog hopp över hinder i stället. Jomenvisst: skumpa, skumpa och kliiiiiiivva över – stånk och stön. Och så där fortsatte det till Trojas odelade förtjusning – hon fick alla de belöningarna som den här schnauzern ratade.

Ja! Ni hörde rätt. Den här stackars schnauzern som skulle åka raket till månen om det så bara fanns en endaste köttbulle där – den schnauzern skelade vindögt ointresseratpå alla läckra mutor.

Orsaken? Solexplosioner? Inte då. Men under bilens framsäte fanns en stor påse hundgodis före träningstrippen. Men så gjordes alltså den här avstickaren till affären. Schnauzer och godispåse på samma ställe…

Så fanns var verkligen rätta ordet.

 


 

 

Torsdag 23/10 2003

Snö! Snö! SNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!! Glömda är sommarens alla havsdopp med magplask och mattelivräddningar och höstens lerpölsdykningar och slipperklippshalkande – för nu är den här – äntligen – VINTERN!Igår morse när den knirkande stugdörren öppnades låg den där, den alldeles nya vita världen. Den här stackars schnauzern hade helt hunnit glömma bort allt det där underbara…och konstiga. Brevlådans existensberättigande måste tvunget ifrågasättas både länge och väl, för vem kunde väl känna igen den där underliga figuren i hög vit huva…

Korna plirade förvånat på andra sidan staketet – en sån dum-dum hund, känner inte igen brevlådan!

Inte behövde det skottas heller! En överlycklig schnauzer plöjde gångar kors och tvärs i hela trädgården – kanske inte just åt de håll matte hade tänkt sig, men ändå! Med alla kullerbyttor som blev följden av framfarten kunde matte konstatera att det var riktig tur att stugan inte låg i en sluttning: då hade nog den där jättesnöbollen med en schnauzer inuti snabbt blivit en kolossal lavin!

”Det enda tråkiga” sa matte senare dystert inne i stugan efter all snölek, ”är att försäkringsbolaget nog inte ersätter översvämningsskadorna efter en tinande snöbollsschnauzer…”

 


 

 

Lördag 18/10 2003

Ur djupet av ett schnauzerhjärta kommer den innerligaste av kärleksförklaringar: ”Åh, matte…du är som en…köttbulle!” 



Annonser

Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s