Polcirkelns mobilblogg


Vicken Embla III
22 februari 2013, 9:46
Filed under: Embla
En stackars schnauzers
öden och äventyr III

 

 


 

 

Söndag 5/12 2004

Det blev höst! Det blev bister vinter! Och inte ett ord, ett ljud, ett pip i den här stackars schnauzerns egen lilla noteringshörna. Alldeles tyst, ungefär som om schnauzerbus och schnauzertemperament hörde till flydda fornstora dagar.

Äh, såklart inte! This dog = bad dog! Särskilt i löptider. Den kolossalt viktiga ego-perioden hade denna gång en mycket lång inledning där all påsminkad hyfs liksom bara rann bort och kvar i pölen befanns ett raggigt urtidsmonster. Glatt flinande, visserligen, men… puh!

Långsamt börjar emellertid en skenbart lydig hund framträda igen (jo, vi vet numera att allt är en illusion, men vi låter oss gärna förföras). De långa kvällspromenaderna i becksvart mörker kryddas med diverse aktiviteter som stenrammelklättring, agilityträning på snödolda hinder, uppletande av föremål och så förstås stadsträning både i Uppsala och i Spånga. I Spånga gick vi förresten vilse häromkvällen och det blev en tvåtimmarstur i saltlake – roligare kan man ha!

I Spånga har den här schnauzern även fått träffa Ladan-djuren nu – utan att få smaka på ett enda. Stackars Embla! Stint utblängd av de fyra katterna blev hon däremot och slutsatsen verkade bli att hundmaten hemma väl fick duga ett tag till.

Ett nytt, särskilt schnauserovänligt tilltag har matte i stugan börjat med: närmligen att stoppa in sin julgranspumla till schnauzer i duschen efter snöpromenaderna. Maken till otrevligt ovänligt sätt mot en glad schnauzer! Svansen intar maximalt nerfällt läge ihop med öronen som verkar börja vid mungiporna. Eftersom rygg och huvud lämnas ifred från sånt där otrevligt blött har det efterhand ändå gått allt smidigare och enduropassen på stuggolven uteblir faktiskt.

Det är 2:a Advent idag och Embla håller som bäst på att lära sig att slänga skräp i hinken under diskbänken. Hon kan nu, med några extra delkommandon, göra allt i ett svep, så snart kan jag sitta här vid datorn och knattra medan hon sköter sitt jobb. Men… än så länge kommer hon med skräpet till mig om jag befinner mig i ett annat rum… som om jag liknar slaskhinken – va!

 


Äsch, hink som hink, det kan väl inte vara så noga…
 

 


 

 

Lördag 18/9 2004

Ahhhhh, vilket ställe den här schnauzern har hamnat på! Tänk er själva att varje morgon få traska med sin matte genom regnskogen! Kliva över sköldpaddorna som strosar runt därinne, försöka fånga sig en av dvärgvaktlarna – fast det har tyvärr inte lyckats än… och sedan kika uppåt och gapa stort – kanske någon av de många småfåglarna trillar ner! För att inte tala om det porlande vattnet, alldeles fullproppat med den allra läckraste småfisk och som gjort för att släcka både törst och hunger samtidigt. Men… inte heller det är tillåtet, så en alltid utsvulten schnauzer får finurla till det litet en trappa upp.

Uppe i vårt rum finns det flera bord. De är inte tomma! Både efter frukosten och lunchen står det tallrikar kvar och bara väntar på expressdiskerskan. Är man född med diskborste kring munnen så är man – vilken tur de har! Allt putsas mycket noggrant och då särskilt sånt som det finns en hel del kvar av, större ostar, t ex – tänk vilken plats allt sånt tog innan den här schnauzern blev anställd!

Matte är glad över sitt roliga jobb, Troja är också nöjd och belåten att få vara med och den här schnauzern, tja… den har nog landat i självaste paradiset!

 


 

 

Tisdag 10/8 2004

En ö är en ö är en ö till skillnad mot en udde, som bara är… just en udde. Så intill den lilla ön vi ser från vårt ställe vid havet ligger det oftast en eller två båtar och guppar. De som ankrat där är på semesterutflykt i skärgården och då ingår landstigning på en ö, för annars vore det ju inte lika fullkomligt somrigt.

Men nu är det augusti och för att kunna hålla en båt så att man kan åka till en sådan där ö och landstiga så måste man nog ha ett arbete som genererar pengar. En vardag i augusti är inte högsemestersäsong längre och se – igår var ön ledig!

Den ligger nära vår udde, ön, bara sådär 100-150 meter därifrån och denna dag då havet låg nästan spegelblankt med bara några små krusningsstråk så simmade vi dit, jag och min schnauzer.

Det var första gången vi simmande någonstans. Att bara hållas en bit ut från stranden och simma lite fram och tillbaka är ju en sak. Det här var något nytt! Illa hade det förresten inte kunnat gå eftersom den lilla ön ligger nära stranden dit vi hade kunnat ta oss om det nu hade behövts.

En enveten schnauzer ville först livrädda matte som vanligt, men jag provade mina landkommandon ”höger”, ”vänster” och ”framåt” och tänk, de fungerade lika bra där i böljan. Likaså ”häråt” när Embla ville vända efter två tredjedelar av sträckan, osäker på om det verkligen var meningen att vi skulle simma jorden runt sådär.

Matsäcken och övriga pinaler vaktades under tiden av Troja som belåtet sov bakom sitt solskydd, mycket tacksam över att inte behöva delta i vådliga expeditioner.

Och en riktig upptäcktsfärd blev det! Det lilla skogspartiet mitt på ön (nåja, kobben, då) hade dolt stora röda och lena hällar. Höga klippor sluttade långsamt ner mot vattnet som kunde nås genom avsatser och naturliga trappsteg. På toppen av den högsta klippan hukade en nästan nedvittrad utkiksstuga med ett underbart panorama över havet. Vår udde har fri havsutsikt men härifrån hade man dessutom ett stråk med öar och skär att vila blicken på. Vidunderligt vackert!

Att vara upptäckare är helt i en schnauzers smak och hon gick in för det med liv och lust, Embla. Skälla ut ett betongfundament, smyga på storskraken där i kanten, tugga på underbara fiskskelett (på tillräckligt säkerhetsavstånd från en matte som muttrade något om vasst och fastna) skutta fram över branter, höjder och över breda och djupa sprickbildningar (så att samma matte fick hjärtat i halsgropen flera gånger). Men Embla var stengetssäker på benen och inte helt dumdristig utan stannade upp och undersökte först och hoppade sedan.

När vi hade expeditionerat färdigt gick det lika fint att simma tillbaka och Emblas iver när hon ”berättade” om allt spännade hon hade varit med om för Troja var ett skådespel i sig. För det stämmer, det där. En udde är bara en udde. En ö är en ö är en ö. Upptäckar-Embla var namnet!

 


…och så…och sen…och då…!
 

 


Vad du pladdrar!
 

 


 

 

Måndag 9/8 2004

Det är så olika det där. Somliga jublar och säger ääääntligen….uuuunderbart! Andra, som visserligen också längtat förfärligt, trumpnar till: ”jaha, det är så dags nu. Semestern som är slut och allting…” Det finns ytterligare en kategori. Det är dom som borde ”skämmes” för att dom pustar och stönar istället för att le saligt.Det handlar om värmen förstås. Och till ”skämmeskategorin” hör Schnauzerstugans alla två- och fyrbenta invånare utom hönsen. (De befjädrade, då alltså.) De pilar runt som vanligt eller sprider rent av ut vingarna i solfjäderform mitt i solgasset och plirar njutningsfullt.

Fast vi övriga skäms föralldel inte så värst. Lider bara alldeles förskräckligt.

Utan att för den skull dra några paralleller till höns och så, såg vi ett grannpar neromvägen som även de spritt ut sig, men i sina Baden-Baden. I solen. Mot stugväggen. Häpnadsväckande och imponerande!

På vägen till havet möter vi ibland en och annan joggare. Eldröda i ansiktena pressar de sig framåt steg för steg och man undrar lite varför och om det verkligen kan vara riktigt nyttigt.

Schnauzerbilen har ingen klimatanläggning men med nervevade rutor och fläkten på fullt pådrag är det rätt uthärdligt ändå. Ända fram till färjan. Stå i kö kan man vara utan. Solen lockar också fram lite mindre trevliga sidor hos somt folk. De som harkylmöjlighet i kupéerna. Fast då måste motorn vara igång. Fast den inte får.

Snart är vi framme ändå. Allt blir bra igen för här, vid våra egna klippor dit andra sällan hittar, där fläktar det skönt från det glittrande vattnet. Ett och annat segel syns vid horisonten och det känns som om man var en av invånarna på Saltkråkan. Jag vill vara Malin! Fast en otursförföjd tantform av farbror Melker ligger nog lite närmare till hands…

En skrakfamilj med nästan vuxna ungar simmar lojt förbi och med ens förflyttas man till Bertil Danielssons helt underbara filmer från början av 60-talet: Året på ön ochViggen Viggo. Svartvita, men med så mycket känsla som saknas i tevens moderna reality-naturscener. Jan Lindblads filmer var också såna: fyllda av fascination över det levande istället för att redovisa störst, närmast och mest tekniksmockat.

Allt är så perfekt här. Den blötare juni och juli har gjort allt så frodigt och vackert – än har inget hunnit brännas sönder. Bladen glänser, blommorna knoppas och slår ut om och om igen och mossor och lavar är alldeles mjuka. En utskälld storskarv står på en sten bara en liten bit bort; vingarna är utspända som svarta segel och Embla förgås nästan av den outhärdligt oåtkomliga närheten.

Det händer annars inte så mycket: bada, livrädda, leta godis, sova, bada, leta saker, vakta matsäck, stjäla matsäck, vädra i luften, hitta måsfjädrar, sova igen…men åh, så skönt!

 

Härute har även vi i ”skämmeskategorin” bara gott att säga om solen, vinden och havet.

 


Troja har full koll på matsäcken även på andra sidan solskyddet…passa dig, Embla!
 

 


Vem bryr sig väl om gamla matsäckar när det finns matskarvar!
 


 

 

Torsdag 22/7 2004

Silverkattsmysteriet är löst! Tänka sig, jag har ju länge förundrat mig över hur Silverkatten kommer hem rund och glad efter perioder av bortavaro. Sen stannar han hemma några dagar eller kommer hem till måltiderna men så är han rätt vad det är borta igen.Oftast möter han upp på kvällpromenaderna och hänger då envist på, även när vi först går åt ”fel” håll.

Lite orolig har jag varit att han olovligen försett sig med mat hos någon granne eller rotat i någon sophög (åh, han älskar sopor, gurka och tomater!) men tack och lov – så var det inte.

Istället fanns lösningen hos arkitekten bortivägen! Han med den silverfina bilen som Embla gärna springer efter…. Någon med en silverfin bil behöver också en silvervacker katt som matchar! En tjock och rund och mäkta belåten kisse har blivit resultatet av dubbelspelet. Delsbo kan han väl kallas numera, då. Fast arkitekten har ju tills nu trott att han var ensam underhållare…

I stället för delad vårdnad har vi kommit överens om att mat får katten hemma i Schnauzerstugan fast hälsa på därborta i arkitektvillan – det går för sig även i fortsättningen.

En intressant detalj i sammanhanget – katten är ingen katt! Åtminstone inte i Emblas ögon. När vi träffas där längs vägen och jag hälsar med ”heeeej, kissekatten min”, så ägnar inte Embla Silverkatten det minsta intresse, utan spänner upp sig och tittar ivrigt runt åt alla håll: ”Var? Var? Vaaaar är katten, matte??? Hit me´ han så ska jag äta upp han!” När ingen katt syns till, tja, då kan det gå för sig att hälsa på Okatten…

 


Men vaaar är katten, då?

 

 


Hej, du. Kan du se nån katt nånstans?
 

 


Gurkmonstret själv.
 

 


 

 

Måndag 19/7 2004

Borstar du tänderna på din hund? Det gör jag! (En mäkta självbelåten ton ska klinga mellan raderna!). Då och då tas ämnet hundtandvård upp i artiklar och i tv-program. Inte så sällan framförs åsikten att torrfoder och tuggben råder bot på problemet. Till och med en och annan veterinär har jag hört säga så! Men, då!!! När jag har gnagt på en fårskank, knaprat kotlettben eller tuggat mig till träningsvärk i käkarna med det hårdaste roslagsknäckebrödet – inte sjutton känner jag mig det allra minsta borstad om tänderna då! Visst, jag har använt mina tänder till den syssla de är gjorda för och dessutom stimulerat blodgenomströmning och salivproduktion och allt annat som ingår i processen, men borstar tänderna innan jag lägger mig gör jag nog helst i alla fall!Om vargarna hade kommit på det finurliga med tandborstning, skulle det allt blivit slagsmål i kön på apoteket, det lovar jag! Vilket konkurrensverktyg – fräscha, starka tänder – en ännu livskraftigare varg! Alfa-titeln inom räckhåll! Njähä, okej då, men å andra sidan äter vargar inte så mycket sånt ”vid sidan om” som slinker in i de bepälsade dammsugarna vi har som golvmattor i köken…

Här är ett par garnityr från mina hundar. Det första bilden visar trettonåriga Trojas tänder (åter ska här vibrera av självberöm!). Visserligen har hon med ålderns rätt inte så kritvita tänder längre. Men beläggningar och tandsten? Icke. Rött tandkött? Näpp. (Den mörkare randen är pigment). Embla å sin sida kan ståta med väldigt vita tänder dessutom.

 


Trojagarnityr

 

 


Embladito
Visst kan man låta bli att borsta tänderna på hunden. Men följden blir nog oftast tandsten och eftersom den går upp även innanför tandköttsranden blir det besvärligare att sanera och måste man till veterinär sövs hunden ner. Då blir man i sanning pank och fågelfri!

Nähej, nu får det räcka med odräglig självbelåtenhet så raskt över till nästa ämne!

Den här grunkemojen är jättebra!

 


”Vädringskrok”

Den sätter man in i bakluckelåset, stänger och låser. En luftspalt på någon dm får i kombination med lite nervevade rutor luftcirkulationen att funka finemang inne i en parkerad bil. Det var Morris-Maria som visade mig den och de flesta känner kanske till den, men för mig var den en nyhet. En bra-pryl, är den! Perfekt när hundarna måste sitta i bilen en stund (naturligtvis i skuggan ändå!). Jag använder den även när jag parkerar i gassande solsken och lämnar bilen utan hundar i – då är den inte alls lika outhärdligt het när vi kommer tillbaka som annars. Fast försäkringen gäller nog inte med kroken i, tyvärr. 


Lagom frisk-luft-springa.
Jaha, mer då? Tja, kycklingarna får numera springa fritt mellan sin bur och de stora hönsens utrymme. Den brune, (Sånt Trams!, alltså) är en tupp. De två övriga höna (Titt-Ut!) respektive osäker. (Kolla-Mig-Va!)

 


Kycklingarna på upptäcktsfärd i stora världen.
Idag har vi turistat i Uppsala och gu´ bevare mig vilken dålig imasch stan bjuder oss! De vackra kvarteren kring domkyrkan är täckta med nät och arbetsställningar, gågatan är en byggarbetsplats, Stora Torget är förstört och återuppbyggnaden avKöttbasilikan, dvs Saluhallen, blev så ful utifrån. Brun tråkig färg istället för det röda och väldigt lite vita dekorationer i målade och dessutom har de satt dit jättestora, hemska aluminiumfärgade ventilationsrör på taket i silhuett mot domkyrkan…

 


Titta bara!
 

 


Hu!
Mutter, mutter…men för att återgå till början: Alla hundar tycker ju faktiskt inte om att borsta tänderna! Vad gör man då? Ja lite ihärdig får man nog vara! Muta lite också och varför inte, om nu hunden absolut säger ifrån, smeta in tandborsten med nåt gott de första gångerna, leverpastej eller så! Och man behöver inte kräva att hunden ska se överlycklig ut!

 


Himla på du bara!
 


 

 

Tisdag 6/7 2004

Det är fullt skägg de här dagarna så en stackars schnauzer ges ynkligast möjliga utrymme på sin egen sida. Matte har ett tillfälligt konstigt jobb som gör att hon knappt är hemma ett dugg. Fast det betyder inte att livet är särskilt tråkigt i schnauzervärlden ändå. För det där andra tillvarostället är nämligen smockfullt med hundar, eller rättare sagt fyra salukis och två dvärgschnauzrar. Tja, egentligen kan man väl säga fem hundar, då – två såna där minimackapärer kan väl tilllsammans räknas som en fuller hel hund ;oP!Å andra sidan är de nog två egna individer ändå, för hörs gör de mycket bra. Mest lilla Ebba som blev överlycklig att helt plötsligt inte står lägst i rang, för det – spärra upp ögonen nu bara – det gör den här schnauzern! I det här hundgänget råder vargflockens djupa instinkter och det var inga problem för Troja. Hennes naturliga auktoritet och säkerhet gav henne snabbt hedersgästtiteln. Embla, däremot, måste jobba sig uppåt. Och det går faktiskt. Den vackra salukin Pantra har blivit en kompis till Embla (som i sanningens har lite svårt att hänga med i den undersköna vinthundens virvelsnabba tempo) och Pytte-Ebba har återgått till att bli Pantras leksakshare, någon att hysta runt i luften, sätta sprätt på och jaga ifatt!

Just därför blev Pytte-Ebba så lycklig när Embla kom. Oj, vad hon skällde (fast egentligen heter det väl bjäbba, det där minimackapärer gör ;oP) och genom sitt skall (ja, bjäbb, då) fick hon med sig hela det övriga gänget. En stackars cyberschnauzer fann det hela rätt otrevligt och grävde ner sig under den gamla trädgårdsboden – voilà – skyddsrum à la Embla! Sanden från skyddsgrottan återfinns till stor del i bilen….

Men genom Pantra tedde sig schnauzerlivsutsikterna lite ljusare och numera är bunkern glömd.

Nähej, nu blir det dags att åka tillbaka till vargarna. Kameran ska få följa med och därmed kommer snart också några bildbevis på Vicken Emblas rangklättring att kunna presenteras. Vi ses! Gläfs och bjäbb på er så länge!

 


 

 

Tisdag 22/6 2004

Alltid när något ätbart ordats till inne i köket får sig schnauzerstugan en tvåbent hund. Köksbänk, diskbänk, spis, köksbord, vedspis – ja, alla ytor över egentligschnauzerhöjd skannas minutiöst. Somliga ställen är i högsta laget även för en stor hund, men Embla tycks ha förlängningsfjädrar iskruvade i bakbenen. Man riktig hör hur de gnisslar när de tänjs ut för att alla skrymseln ska bli åtkomliga för en omåttligt glupsk schnauzer.Lite mallig är hon också, Embla, för Troja når ju inte ens halvvägs. Hon sitter där på golvet nedanför och kan endast innerligt hoppas att någon smula förirrar sig förbi schnauzersopkvasten.

Troja har anledning att se martyrlikt lidande ut för det är ytterst sällan hennes trogna sittningar ger resultat. Annat är det när katterna kör sitt bänksvep – de missar mycket och dessutom leker ju katter som bekant med maten och då kan utdelningen bli desto större!

Det är dock inte ofta katterna hinner före schnauzern och en massa knep måste tas till för att det dagliga brödet ska räcka även till äkta tvåbeningar. En kompis fick alldeles runda ögon av häpnad häromdagen, när hon fick se hur allt i matväg stuvades in på en massa fiffiga ställen, i ugnen, ovanpå kylskåpet, in i skåpet med snören och ljussstumpar, in i tallriksskåpet. Bara hatthyllan skonades denna gång…

Man kanske kan tycka att viss uppfostran vore något att fundera lite på. Men tänk så bekvämt det är när man tappar något i golvet – det hinner knappt ens nudda mark förrän det är borttrollat!

 


Hund? Nä, men schnauzer…
 


 

 

Tisdag 8/6 2004

Förunderligt, är vad det är. Det här med tillvarons totala genomtänkthet, alltså.Tänk till exempel bara hur fantastiskt väl tillverkarna har hundanpassat bilarna! Heltäckningsmattorna får en självisolerande extrafunktion genom den tjocka päls av hundhår som täcker varje kvadratcentimeter. Varmt, mjukt och mysigt! Håren är så djupt rotade att de personer som ombesörjer hårtransplantationer på mindre hårbemängt folk har en massa att lära! Dammsugare, tejp, trasa, karda, besvärjelser – allt hjälper till att ytterligare stärka hårsvallets motståndskraft därinne i bilen.

Schnauzerhushållets bilhårfärg är mest röd, men med ett pikant inslag av svartvitt. Schnauzern fäller visserligen inte päls på samma sätt som blandrasen – utom i bilen. Det verkar som om somliga liksom passar på just då och just där. Förunderligt!

Dammsugaren hör också till det genomtänkta i tillvaron. Röret har ju en sån där krök där viktiga saker hejdas i sin framfart. Det är praktiskt och bra, för inte vill man av misstag få påsen fylld av sånt som inte är skräp! Det genomtänkta ligger däri att man sen slipper dammuga både länge och väl, eftersom det som hejdats där i rörkröken gärna vill stanna kvar för all framtid och verkligen inte tvingas ut till en osäkrare tillvaro.

Hunden själv är förresten ett fint exempel på en förunderligt genomtänkt konstruktion. En genomblöt hund väntar noga med att ruska sig tills den kommer utanför duschen eller in i bilen efter promenaden. För varför tillföra extra vatten där det redan finns?

Man ska dela med sig till dem som inget har. Delad glädje är alltid dubbel glädje, det vet varenda hund!

 


Hundar, hundhår och skräp…
 


 

Måndag 24/5 2004

Jaha! Då var det den här schnauzerns tur att vältra sig. I gränslöst självmedlidande. Och det bara för att den där halvfeta gamla blandrasen vältrat sig. Fast i nåt värre. I sånt där outhärdligt gräsligt hemskt som somliga människor lämnar efter sig utan att gräva ner eller täcka över. Sånt där vedervärdigt som flugor och…hundar älskar. Och då alldeles särskilt halvfeta blandraser.Platsen för brottet: Hågadalen i Uppsala. Naturskönt strövområde alldeles inpå staden. Man står på en gata ena sekunden och så vips befinner man sig mitt bland de skönaste ängar, kullar och skogar. Och komockor, hästbollar och harpluttar. Och några ”glömda” hundhögar. Allt fullkomligt möjligt att stå ut med. Men inte …sånt där annat.

Troja försvann bara en sekund i det höga gräset där i kanten. Den här schnauzermatten som gick där och pladdrade med en annan schnauzermattte, Morris-Maria, hade ändå falkögonen iskruvade och kunde yla stopp och belägg rätt kvickt. Men skett var skett och en flinande (jodå, fråga Maria!), halvfet blandras kom glatt lullandes med nåt smetigt ljusbrunt runt halsband, hals och öron.

Den här matten hyste en vild förhoppning att det nog var hundexkrementer. ”Nääää”, sa Morris-Maria med båda fötterna på jorden, ”sånt rullar dom sig inte i.”

Så rätt. Närmaste bäck fick tjänstgöra som förtvätt där smörjan visserligen späddes ut lite, men samtidigt fördelades på en större yta.

Hem måste man ju så småningom. Att sitta instängd i en bil tillsammans med en insmetad blandras är en prövning. Lite grann hjälper ilskan till, förstås, annars skulle man väl fortfarande ha varit kvar där längs nån vägkant och ulkat.

Hund i duschkabin en gång och så ut för luktprov. Hund i duschkabin en gång till. Ut för luktprov. Hund i duschkabin för tredje gången. Nja. Hund i duschkabin för fjärde och äntligen sista gången.

Alla inblandade textilier genomgick samma procedur fast i tvättmaskinen.

Åter till inledningen och den här schnauzern. Den alldeles oskyldiga men ack så drabbade. Den hade ju suttit där tätt intill den flinande blandrasen. Så den åkte ju på det, den också, det där duschandet. Fast då var varmvattnet förstås slut och det blev en iskall avrivning istället. Schnauzerryggen kröktes till bedlingtonterrierprofil. Ville hon haft en sån hund, matte, skulle hon ha tänkt till för två år sen. Så förfärligt hemskt orättvist. Inte undra på att den här stackars schnauzern vältrar sig i det allra djupaste självmedlidande.

Och du tvåbenting som ställde till allt det här – FY SKÄMS!

 


Vältra, vältra, vältra…

Ja, jag skäms då inte dugg. Letar bara efter kvardröjande härlig doft…förgäves, tyvärr.

 


 

Onsdag 19/5 2004

Nya tider, nya äventyr och snart sommar! Och en skruv lös. Jo, det är väl inte så konstigt i sig, det där med skruven, kanske. I ett hushåll där schnauzer ingår måste alla skruvar efterdras både ofta och hårt och då menar vi inte bara dem i möblerna…Fast den här gången satt skruven faktiskt fast först. Hårt och djupt satt den inkilad där i bildäcket och orsakade en sån där pyspunka som inte är helt bråttom att åtgärda om man snällt fyller på luft i däcket två,tre gånger i veckan. Så det har vi ju gjort, ända sen i höstas…

Under vintern, när hjulen var naturligt fyllda av spik, så hoppades vi så innerligt att hålet i sommardäcket liksom skulle laga sig själv därinne i boden. Och sen glömde vi bort det alldeles, förresten.

Men pös gjorde det fortfarande och efter ett par lufttankningar gav vi upp, iklädde vi oss korset och släpade bil, hundar och dåligt morgonhumör till däckfirman. Natten hade tillbringats på praktiken på Ultuna djursjukhus och då blir det just inte mycket sömn.

Men tänk, vad de var rara där på verkstaden! Snabbt och effektivt lokaliserades den fastkilade skruven som sen kunde återbördas till sin rätta uppgift – som en skruv lös i schnauzerhushållet.

Och tur var ju det, för därmed säkras även de fortsatta äventyren i Vicken Embla!

 


Embla balanserar vidare på livets äventyrsbana!
 


 

Annonser

Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s