Polcirkelns mobilblogg


Vicken Embla IV
22 februari 2013, 10:08
Filed under: Embla

Vicken Embla! IV

eller

En stackars schnauzers
öden och äventyr

 

 


 

 

Fredag 24/2 2006

 

Den du, Märta!Nu, när en stackars schnauzrar hunnit bli närmare fyra år och därmed anses som vuxen och rätt så klok på allehanda sätt – ja, då går samma schnauzer och förstör allt på kortare tid en en gris blinkar!

En rolig dag var detta, den dagen schnauzercybervännen Märta besöktes igen, hon som ju bor däruppe mellan hav och sjö i nordligaste Uppland. En rolig dag annars, alltså.

Embla och hennes kumpan, den rödpälsade Ädla Hunden af Flera Raser, invaderade det lilla gula huset och lade genast beslag på godisgeneratorn därinne (pseudonym för Märtahusse). Han skulle också kunna kallas ”Mannen med Guldbyxorna”, för de fickorna var visst outtömliga. Medan Rödpälsen uppfordrande skällde ”Mera!” ”Hit, me’t!” så nöjde sig Embla med att gapa stort. Rätt så övertydligt det också. Då och då blev hon ju tvungen att stänga käften för att kunna tugga och svälja och passade samtidigt på att listigt spana in var på bänkarna annat ätbart stod uppställt. När generatorn så stoppade in godis i Trojagapet (för att han därmed skulle slippa framtida men i form av tinnitus) skyndade sig Skägget att göra snabba tvåbenta raider och skanna av kakfat, Märtamat och köttgryta. Inte för att hon kom åt så mycket och kaka med schnauzernosavtryck är verkligen fortfarande god, liksom peppar och salt absolut behövs i varje gryta om än kanske inte i form av schnauzerskägghår…

Mannen med Guldbyxorna hade emellertid också guld på hjärnan och förväntade sig storverk från de skidande damerna i OS-pisterna. Mitt emellan Anna Ottosson och Anja Pärsson var allas vår uppmärksamhet fästad på TV-rutan tills… tja … en somlig stackars schnauzer överraskades UPPE PÅ KÖKSBORDET I HEMMET DIT HON SÅ VÄNLIGT BLIVIT INBJUDEN! Så oerhört!

Oberördast av det hela var den skäggiga schnauzern, som inte bevärdigade oss och våra häpna utrop med en enda vindögd blick, utan lugnt slafsade i sig de sista kaksmulorna på fatet. Schnauzermattens tillbakahållna ilska imploderade i vågor som spreds över jordklotet i ultraljudshastighet.

Så gick det som det gick för Anja också.

Nedan några bilder från dagen, som med undantag från ovanstående.. hm… lilla bagatell… var mycket lyckad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jag har väl aldrig sett på maken!” 


 

 

Fredag 18/11 2005

Vinterförberedelsedagen har nu ägt rum färdigt. Mycket blev gjort – äntligen – men inte utan visst besvär. Somligt kunde göras på hemmaplan, som att kräla in i kolstybben under husgrunden och stänga av vattnet till stallet. In kröp matte och silvergrå schnauzer – för allt spännande måste utforskas enligt schnauzerlagen – men ut kröp matte och sotsvart schnauzer. Den färgvarianten är bättre när den är vattenfast, konstaterade matte som sen fick tillbringa en bra stund med att torka schnauzer, golv och sig själv.I pumphuset proppades kontakten till frostskyddselementet in i uttaget och fungerade gjorde det också. Såna enkla men uppenbart framgångsrika företag tilltalar schnauzerstugans matte alldeles särskilt mycket.

Annat måste göras någon annanstans. Schnauzerbilen skulle ikläs vintersulor för att någorlunda garantera folks, reflexpinnars och dikens säkerhet. Iväg för bytet kom vi, men inte utan visst besvär. Förloppet var ungefär som följer.

Troja klappades om, gavs godbit och lämnades sen hemma med sin mest bedrövade martyrmin påkopplad. (Utan att för den skull vilja följa med det allra minsta.) Ytterdörren låstes och nyckeln stoppades undan. Däck och schnauzer stuvades in i bilen; schnauzern i framsätet eftersom däcken hade tagit upp allt utrymme bak. Matte stuvade så slutligen in sig själv och satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Javisst, ja – motorvärmaren var igång. Matte krängde sig ur bilen, drog ut motorvärmarsladden, stuvade in sig i bilen igen och vred om tändningnyckeln. Javisst, ja – kameran skulle ju med. Matte krängde ur bilen, rotade rätt på husnyckeln, låste upp och hämtade kameran, klappade om Troja, gav godbit en gång till, låste stugan och stuvade in sig bilen igen, vred om tändningsnyckeln och backade ut ur carporten. Javisst ja. Plånboken låg i ryggsäcken som låg i köket. Matte slog av motorn, krängde ur bilen, rotade fram nyckeln, låste upp, hämtade plånboken, klappade om Troja, gav en godbit till, låste stugan och stuvade in sig i bilen, vred om tändningsnyckeln och … åkte iväg. Halleluja.

Schnauzerbilen råkar visserligen gå ton i ton med schnauzerpälsen, men var ännu smutsigare än den schnauzer som nyss krälat runt i kolstybb. Det blev tvättomat på väg till däckbytarverkstaden vilket resulterade i en skinande ren Nissan.

De utlovade vinterdäcken i bra skick visade sig bestå av tre högerdäck och ett vänsterdäck i halvdåligt skick. Efter att ett av högerdäcken vänts rätt och allt monterats på färdigt – allt med en förvånad schnauzer upphissad i domkraften – styrdes kosan till bilhandlarstället. En rätt bra deal gjordes och fyra sprillans nya sommarsandaler kommer att pryda Nissan till våren.

Under böket och stöket med allt detta hade himlen varit mulen och dyster, men lagom till utflykten i Hågadalen ändrades humöret och solen skrattade mot klarblå bakgrund.

Allt vad en glad schnauzer kunde önska sig uppfylldes där i dalen. Spår – både mattelagt och harskuttat. Uppletande – både av trossar, vanliga bollar och andra slags… doftande… bollar. Lydnadspass – med inslag av både imponerande lydnad och förfärande ohörsamhet, särskilt när en överraskad anka flaxade upp mellan vassruggarna i Hågaån. Matsäcksdags – en massa goda foderkulor utpridda över ett stort område och så mattes smörgås när hon vände ryggen till.

I sanning en mycket lyckad vinterförberedelsedag.

 


Måtte nu matte glömma sin briljanta idé att köra även schnauzern i biltvättomaten…
 


 

 

Söndag 15/5 2005

Så har då den här stackars schnauzern uppnått den magiska åldern av tre år – den ålder då allt ska vara färdigt. Sitta som ett skägg och varken schnauzer eller schnauzermatte ska ha något mer att bekymra sig över.Kan den här stackars matten hoppas på att ett under sker före midnatt? Därefter är nämligen tidsfristen helt ute. Då har alla i M-kullen fyllt tre år.

Men mirakel har väl skett förr?

Somliga schnauzrar är färdigmiraklade redan från början närapå. Den här schnauzerns matte känner till två. Den ena är en femårig svart schnauzer som heterWilma och bor i Spånga. En makalöst söt och duktig och lydig en. Det andra miraklet är en femårig peppar och salt schnauzer som heter Wilma och bor i Spå… nä, Köping. En makalöst söt och duktig och lydig en. Upprepning är all inlärnings moder.

Månntro att miraklen beror lite på respektive schnauzersambor också? Pyttsan! Som om inte den här schnauzermatten också skulle kunna hävda sig! Hon må vara lite virrig, kanske. Något glömsk. Måhända uthålligheten brister en aning. Fokuseringen mot delmål och slutmål kunde eventuellt stärkas en smula. Tävlingsinstinkten kunde säkert – med lite sparkar – väckas upp från hängmattan.

Men i övrigt så…

Än är det åtminstone sex timmar kvar tills klockan slår sina tunga sanningar i huvudet på en blåögd schnauzermatte.

Och vet ni, hoppet lever!

 


Vett och etikett? Jag är en schnauzer, för tusan!
 


 

 

Söndag 13/2 2005

Så blev det år 2005 och snöstorm råder utomhus; kanske bäst att spika ner några minnesvärda rader innan strömmen får dåndimpen som den titt som tätt brukar här ute i skogen.

Den stackars schnauzerns stackars matte har balanserat fram på det ostadiga stuggolvet de senaste dagarna (lite överdrivet, men det låter bättre, annars blir ju inte orden oförglömliga…) men magsjukeriet ger sig allt mer och minsann gick det inte att trycka ner lite extra fin choklad alldeles nyss!

Den stackars schnauzerns år inleddes inte så tokigt alls häromsistens på jobbet – eller vad sägs om det skojiga baguettepartyt som Skäggfjantan, corson canen Athena och den halvfeta rödpälsade blandrasen Troja ordnade helt på egna tassar. Den halvfeta blev tillfälligt väldigt helfet och även de två större kumpanerna hade magarna i varje hörn.

Helt i sin ordning, för enligt den här stackars schnauzerns sätt att se på saker och ting är en fet skäggmage ack så mycket trevligare än en alldeles platt och tom sådan. Från mattanke till mathandling råder överljudshastighet i Schnauzerstugan och ett rasslande mitt i natten avslöjade häromnyss en mycket glad rumpa som stack upp ur fodertunnan. Den runda magen var ett faktum liksom de många uppfriskande promenaderna i det iskallt kolsvarta vintermörkret.

Schnauzerjobbet på Spångas Djurgymnasium ger många trevliga bekantskaper. Senaste mötet var med en förrymd syrsa som visst inte alls hade lust att bli bister agapaddas middag utan i stället snabbt skuttade in i vildvuxet schnauzerskägg. Där satt hon sen och knirpade och sjöng av hjärtans lust medan den stackars schnauzern aldrig förr sett så skelande vildögd ut i sina försök att hälsa lite artigt.

Med en stackars schnauzer i familjen tränas det förstås på allehanda trick. Embla kan, förutom sitt kaffebordsdukande, läskhämtande, skräpslängande, tvätt-i-maskinstoppande, lamptändande och sånt liknande även numera vinka. Ha, så imponerande invänder vän av ironi. Men si, det är det, för det är nämligen nyss inlärt av eleverna på Spånga och är en av de konster som just är sparad för såna tillfällen av klickerträningsintroduktion.

Sen modifierade Skäggfjantematten det hela genom att – från tips av släktingen Isas matte Cecilia – säga ”Vem vill ha glass?” – och det ser genast kolossalt mycket roligare ut! Övningen är numera anpassad till kommandot ”vem vill ha…. – upp med en tass!” och det är ju bara att lägga till lämplig läckerhet.

Urax, charmtrollet från Luleå, har mycket insiktsfullt just också tillägnat sig den konsten. Popcornen knastrar ju dessutom lika trevligt som näverskorna! :o)

 


Jag, jaaaaaaaaaaaaaaaaag vill ha glass! (Hm, ska man tro på det – jodå, detta är Emblas vanliga surbulekameramin – hon brås på sin matte!)

 

På samma sätt snurrar Embla två gånger i rad på kommandot: ”Visst är matte bra snurrig, va!” och nu senast har Astons puckotrick tränats in med stor framgång. Då säger matte ”Visst är —— pucko va!” och Embla slår sig med den andra tassen – inte vinktassen – över pannan. Eftersom min rektor inte läser detta kan jag avslöja att det är han som döljer sig bakom strecken just nu! Han får nämligen rynkor i hårbottnen av allt tal om rättmätig löneförhöjning och vid nästa löneförhandling tror jag minsann att en stackars schnauzer ska få följa med! 


Käre rektor, kanske du ändå borde kolla in detta!
 

 


 

Annonser

Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s