Polcirkelns mobilblogg


Vicken Embla! I
22 februari 2013, 9:29
Filed under: Embla

Vicken Embla! I

eller

En stackars schnauzers öden och äventyr

 


Torsdag 16/10 2003

En höstutflykt ser så olika ut ur schnauzerperspektiv och mattedito.Vi tog oss nyss en eftermiddagstur till vår lilla sjö i höstlig praktdräkt. Mattemotivering: undvika alla älgjägare som just nu hukar bakom varenda buske. Schnauzerperspektiv: avstå glada hälsningsceremonier med roliga, grönklädda gubbar!

Sjön låg alldeles stilla och spegelblank. Färggnistrande löv dansade runt efter nattens köldknäpp och de lätta molnen i blått, violett och purpur visade upp sig både på himlen och i vattnet. Matte såg helt hänförd ut. Den här schnauzern, däremot, gav blankaste den i naturscenerierna men tjöt högt av glädje när sommarens finaste fynd, den döda måsen, fortfarande fanns kvar! Åtminstone lite grand av den!

Matteåsikten att det var för kallt för ett schnauzerdopp förkastades föraktfullt av ett hurtbulligt skäggprytt glädjeyrväder. Att en skock stackars ankor plötsligt fann sig vilt flaxades för att nå säkert schnauzeravstånd – vilken kolossalt trevlig bonusöverraskning!

Vi traskade runt vår egen lilla sjörunda och matte hittade kvällsmåltidens svamp och gladdes åt de små miniatyrlandskapen kring gamla stubbar, där lingonris lyste rödflammande, björklöv låg strödda som Pippis gullpengar och björnmossan bäddande in allt så avundsvärt mjukt och grönglimrande. Schnauzer och blandras upptäckte mycket skojigare grejer – bortglömda badbyxor: ”slabbiga trasor är mycket trevligare än torra” och maskburkar med ett fantastiskt intressant innehåll: ”kolla vad döa maskar!”

Vet ni, sa matte uppgivet, i morgon blir det nog ändå så att de stackars jägarna får dras med oss igen…


Torsdag 16/10 2003

Igår hade min matte namnsdag, så då vankades det godare mat förstås. Och gott var det, det som låg där på köksbordet. Undrar varför matte såg så bister ut då?


Söndag 12/10 2003

Sådär! Då ska det väl vara slutstånkat från mattehållet nu. Den uttjatade ladugårdsveckan är över och äntligen är livets viktigaste innehåll i form av en solstråle-Embla i centrum igen.

För strålar, det gör den här schnauzern och det ikapp med sin matte. Man har blivt duktig, påstås det, så där över en natt. Fattar liksom bättre, säger matte stolt.

Tss, fattat har man väl hela tiden, men allt handlar ju om avvägning. Lagårdveckan innebar en del tråkig väntan på matte och däremellan fick hon släpas runt på promenaderna. Det ska hända roligt hela tiden – inte suckas på det där sättet. Så det är därför man är lite extra inställsam just nu. Så matte också fattar att har man en schnauzer, då ska man inte ha lagårdsvecka sååå mycket. Tycker faktiskt att en stackars schnauzer kunde ha fått leka med kalvarna istället för att vänta sådär. Men det är klart, dom är ju inte ens rumsrena, dom dumhuvena.

Lite skönt var det ändå – att vänta, alltså – hade tid att fundera kring löpet och så där. Då vill man vara ifred…

Men för all del – visst kan vi väl stråla ikapp ett par dagar, den här schnauzern och hennes schnauzermatte. Snart nog kommer verklighetenikapp igen!


Söndag 5/10 2003

Gääääääääääääsp!

Imorgon börjar en särskild vecka. Då ska den här schnauzerns matte ha sin ladugårdsvecka. Inga vanliga lektioner, utan slit i lagår’n från bittida till sena kvällen. Nåja, från 06.00-17-00 och med två och en halv timmes paus mitt på dagen.

Hur som helst betyder det tidiga morgnar – upp härhemma halv fem…så därför tänkte matte passa på att sova lite extra den här natten mot idag, söndag.

Tyvärr hade inte fyrbeningarna samma syn på saken. Tvärtom! Sista rastningen på kvällen vägrades av två surtrynen som ogillade ridån av regn och katterna sa att lådan var mycket trevligare.

Tanklös matte hade givit tuggben av råhud under lördagen – bra terapi när datorn kräver sitt, men framkallar alltid gräsätarbehov senare. ”Senare” var i det här fallet sisådär vid tre-snåret i mörka natten…och då gjorde det minsann ingenting att regnet fortfarande vräkte ner.

Inne igen och med just omsomnad matte bestämde sig ett par av katterna att eftersom de nu ändå hade väckts så kunde de lika gärna leka tafatt i mörkret en stund – och med lagom långa mellanrum använda sin matte som fjädrande studs-hm…dyna. Och vilken schnauzer kan avstå sån rolig lek – tjoho, vad skojigt!

Så småningom kom allt till ro igen…tills en envetet pipande mobiltelefon ljudligt tillkännagav att batteriet minsann måste laddas – nu på momangen. Inte gav sig eländet heller, så det var bara att lydigt stiga upp och proppa i kontakten.

Sen var det inte tal om att skjuta upp någon frukost, heller. Det ska varalika alltid.

Så nu sitter hon här vid skärmen med tunga ögonlock, den här matten. Och på sängen, där snarkar en hel hög hundar och katter så fridfullt…


Onsdag 1/10 2003

Somliga dagar känner sig den här schnauzern mindre populär än andra dagar. Som när gräsmattan har fått sig några nya hål, inomhussaker bytt skepnad från en stor sak till flera mindre …och så där. Då är det inte så lätt att vara en stackars liten schnauzer. Allt utom en skäggig hund är bättre då, anser visst matte och beskriver målande alla trevliga djur hon träffar på i skolan.

Som den sanna schnauzer just den här schnauzern är, vill den förstås inte höra sådana förolämpningar och börjar därför gräva (grävning utgör ju inga hinder!) i filosofin för att hitta en blidkande lösning. Och visst! Ludde F:s ”Der Mensch ist was Er isst” har ju helt felaktigt – tycker den här schnauzern – översatts till svenska som ”Människan är vad hon äter”. Naturligvis är den korrekta översättningen ”Schnauzern är vad hon äter”. Såklart!

Tillfället yppade sig helt oväntat när några glömda muggar förevisningsfoder för olika djurslag råkade förvaras på samma plats i skolan som filosofiskt bevandrade schnauzrar.

Så då gjorde den här schnauzern det. Åt alltså. Först provades muggen som det stod fiskfoder på. Simmandets konst behärskades ju redan till fulländning. Fast vid närmare eftertanke, nja, det där med att hålla andan kunde ju bli lite knepigt och några gälar verkade visst inte växa fram…

Raskt över till nästa burk. Grodmat. Röda mygglarver, minsann. Skapligt goda också. Men livet som groda, skulle matte verkligen bli nöjd då? Hoppigt och dant. Nä. Tredje gången gillt då.

Sköldpaddsfoder. Långa färgade pellets. Mmmm…goda! Trevliga djur, har matte sagt någon gång. En sån kanske hon skulle bli nöjd med då – eller åtminstone hinna ifatt…

Oooooooooooooo.

Så fel han hade, Ludwig Feuerbach. Schnauzern blir inte alls vad hon äter. Hon får ont i magen.


Söndag 28/9 2003

God morgon!

Söndagsfrukost på sängen, åh mysigt… men är det möjligt med huset fullt av katter och hundar? Mnjaaaääee….det beror alldeles på vilka krav man har som matte till hela högen fyrbeningar.

Somliga säger stolt: ”Min hund tigger minsann inte!” Och visst, så trumpetade den här schnauzermatten också …förut. Men så anpassas efter hand idealtillvaron till verkligheten och numera går det till ungefär som följer.

Schnauzertaktiken är enkel. Stillsamt sitter man då vid sin mattes fötter och gapar stort när brödrostningen pågår, trippar efter när tallriken balanseras till sängen och väntar sedan tyst och vickar charmerande med huvudet – hela tiden med detta kanske-det-kommer-något-flygande-uppspärrade-gap…och tänk, vad konstigt – ibland kommer verkligen något farande!

Trojas strategi är annorlunda. Hon stirrar utsvultet. Den blicken önskar inte den här schnauzermatten någon – vän eller fiende – att utsättas för och den är …hm…effektiv…

Katterna har en mer jordnära hit-me’-käket-va!-anfallsplan och fiskar helt enkelt åt sig lagom stora bitar (=ofta hela mackor…) genom blixtsnabba utfall med tassarna.

Resultat av det hela blir alltså inte en lång, mysig frukoststund i sängen utan i stället en mycket snabb och ganska orättvis fördelning av smulorna.

Å andra sidan minskar risken påtagligt att den här schnauzermatten blir övermätt och smällfet och vad är väl inte det värt, så säg!


Torsdag 25/9 2003

Igår var det De Borttappade Sakerna Dag. Hört talas om den? Nej, kunde tro det. Den dagen är nämligen min mattes alldeles egen dag och ryktet har nog inte hunnit sprida sig så långt ännu…

För att ta saker och ting (eftersom det är sådana denna lilla epistel handlar om) i rätt ordning så fyllde den här schnauzerns mattes mamma en oherrrans massa jämna år just igår.

Födelsedagar innebär kalasande och många uppvaktande gäster. Matte var till ingen nytta alls utan hjälpen fanns hos vänner. Desto gladare blev hon då, matte, när hon kunde åka ner till det lilla samhället och inhandla ditt och datt som måste kompletteras. (I sanningens namn var hon också glad att slippa ståhejet en stund….)

Inköpen kombinerades med en hundpromenad i byn och det var vid återkomsten till bilen som Borttappandets Dag inleddes. Bilnycklarna!Putsväck!

Det blev att, efter en kortare letrunda, traska hem efter mattes mammas bil för att leta ordentligt och eventuellt åka många mil efter extranycklar. Gamla Troja fick vila sig i bilen medan schnauzer med matte började letandet. Och tänka sig, långt bort, längs med det nedlaga järnvägsspåret visade den här schnauzernosen vad den var värd! Där låg ju nyckeln, djupt bland snåriga grästuvor! Apport! och så var nyckeln i hamn! Puh!Guldnyckel-Embla var namnet!

Så hem i mattebilen, medan mammabilen fick stå kvar ett tag.

Snart nog blev det dags för en ny tur till affären…men var var nu plånboken? Ingenstans!

Till slut åkte matte ner och tittade i mammabilen – och där låg den! Helt öppet mellan sätena och var bilen låst? Nähä, det hade matte glömt! Somliga schnauzerkompanjoner har då mer tur än de förtjänar!

När firandet var över fick en stackars bensinkontoautomat pipa sig hesinnan matte upptäckte att kortet satt kvar i maskinen…

Hem, ljuva hem – men var var nu nyckeln in i huset! Borta! Här hjälpte inga insatser av någon Guldnyckel-Embla, utan hemliga nyckeln fick plockas fram. (De andra återfanns nästa morgon på bilgolvet…)

Idag är allt som vanligt igen. Närapå. Matteöronen ser olika ut.

Hallå, därute! Nån som sett ett borttappat örhänge!!!


Söndag 21/9 2003

Idag var hon då på ett osedvanligt grinigt humör, den här schnauzerns matte.

Allt var så fel. Det var ostädat: ”mattränderna syns ju inte genom lerlagret som somliga schnauzrar klafsar ut överallt…”

Det var fel på vädret: ”vad tråkigt varmt och småregnigt det var i dag, då. Igår som det var en sån härlig klar septemberdag, med röda löv och blå himmel. Nu blir ju höstfärgerna alldeles förstörda…”

Det var fel på maten: ”ingen balsamvinäger – vad ska jag dååååå ta…nu blev ju allt förstört

Det var fel på den här schnauzerns viktiga tillstånd i utvecklingen (löpet): ”sluta fjanta runt sådär, ut i trädgården med dig…”

Så var inte det bra heller: ”inte in i hönshuset, har jag ju sagt! Tuppstackaren har inte hämtat sig efter förra påhälsningen än…”

Fel på skogspromenaderna var det också: för lite svamp, för fel svamp, för kallt, för varmt, fel stövlar…näe, får det gå till så här, undrar en moloken stackars schnauzer.

Vad alla fel beror på? Åh, matteskolan förstås. Så rolig att gå i men att ha prov…näe usch…Flera skrivningar på lut i veckan och den här schnauzerns matte har rysligt svårt med självdiciplinen att sitta ner och läsa. Vilken tur att det även är rolig hundskola då – där är det inga prov på ett bra tag än!

Nä, nu ska den här schnauzern muntra upp sig med lite höstgrävning av rabatterna. Det kan väl i alla fall inte vara fel!


Onsdag 17/9 2003

Gissa vilken dum-dum och otroligt självisk silverkatt som just ätit upp mattes förvällda svamp som skulle ha ingått i de superbt delikata crêpesrullar som matte alldeles säkert hade bjudit en alltid hungrig stackars liten schnauzer på…

Något sånt tjuveri skulle skulle aldrig den här genomhederliga schnauzern nedlåta sig till…………..va, sa du nåt, matte?


Tisdag 16/9 2003

Kvillrade det till i kroppen så där vid pass två-tiden idag? Inte? Så märkligt! Det borde det ha gjort! Denna eftermiddag lät sig nämligen den här schnauzerns matte för första gången omslingras av en alldeles äkta 1.5 meter lång majsorm…och i henne kvillrade det då sannerligen så mycket att de vågorna borde ha fortplantat sig vidare genom resten av mänskligheten!

Fast vad är väl en orm…slank, vacker och alldeles…alldeles läskigt slingrande!

Den här schnauzern har annat kviller att tänka på än slinger-ormar. Den här schnauzern löper, nämligen. Inte är det första gången heller. Då blev man ”stora flickan”. Nu borde man ha blivit ”stora damen”, allraminst. Men som matte medlidsamt suckade: ”Så damig är du ju inte direkt, Embla, mer rivig i så fall…”

Både schnauzer och schnauzermatte behövde komma ut i friska luften efter skolan och matte tänkte också ta ett fint höstfotografi av sin…sitt …jarivjärn då, ute i svampskogen. Den härliga värmen hade fått Karl Johansvamparna att tacka för sig. Vackra på ett särskilt sätt var de ändå, inhöljda i sin vita, tjocka mögeldräkt. Sen hittade vi ett perfekt ställe för fotografering: en glänta med vackra färgade löv på den grönskimrande mossan och här och var stora grupper av röd- och vitprickiga flugsvampsfamiljer.

Japp! Fina foton hade det nog blivit om:

  • den här schnauzern inte hade rivit ner svampgrupperna i en yster höstdans
  • den här schnauzerns matte inte hade lagt kameran i den ryggsäck som blev kvar där hemma…

    Måndag 15/9 2003

    Ytterligare en liten ”klämmis”:Varför är det på det viset att matte, när hon med största ansträngning proppat tvättmaskinen full av våra väl använda hundfiltar, upptäcker att den där lilla bollen man häller tvättmedel i förstås ligger kvar i maskinen…allra längst in….


    Lördag 13/9 2003

    En kort kommentar så där in between:

    Som framgår av bilderna från Jälla är den här schnauzern rätt långhårig igen…och den här lördagen kändes lämplig för utomhusfrisering. Nu råkar det vara på det lilla viset att den här schnauzerns matte inte är av det uthålligare slaget, så därför är hela schnauzerstassen full av hål nu och här och var krönt med intressant utstickande tofsar…

    Och vad sa matte om det hela? ”Var inte så otacksam, Embla – passar det inte så lånar jag den stora klippmaskinen jag klippte kossor med på Jälla igår…”

    Det var väl ändå inte särskilt snällt sagt, tycker en stackars hunsad liten ynklig maläten schnauzer.


    Fredag 12/9 2003

    En stackars övergiven schnauzer…Att vara schnauzer är att vara med. Vara tillsammans med. Vara tillsammans med flocken. Vara tillsammans med flocken ALLTID.

    Då far matte till Kolmården. Utan den här schnauzern. En sån oerhörd fräckhet! Stackars övergiven schnauzer utan flockledare. Nåja, det sista är väl relativt. Troja är nog flockledare hon med. Delar ansvar med matte, liksom. Dessutom nyps hon och det gör inte matte. Trojor är det bäst att lyda. ALLTID.

    Så den här schnauzern överlevde faktiskt pärsen att ÖVERGES. Riktigt bra dessutom. Morbror Morris dagis var trevligt och spännande och hemma hos Morris var det toppenbra. Den här schnauzern blev omskött på bästa sätt och fick till och med kvarta i stora sängen! Så det röjdes inte runt, som matte hade befarat, nä tydligen hade den här schnauzern varit riktigt skötsam och matte hade oroat sig så förfärligt alldeles i onödan…

    Sen kom matte hem igen. Och som hon luktade! Den här schnauzern blev alldeles konfys av alla konstiga olika doftslöjor som pyste runt henne.

    Den mest spännande doften var av varg! Matte hade varit inne hos vargarna och hälsat både på vuxna djur och på 4 månaders valpar. Vargvalparna på Kolmården föds alltid kring den 20 maj. Vargtiken löper ju bara en gång om året, dessutom. Det var höjdpunkten för matte också – att jämföra varg och schnauzer, liksom.

    Fast en hel massa andra djur hanns också med och dessutom fick matte och de andra klassen göra en beteendestudie på antingen gorillor eller schimpanser. Varje minut under ungeför en halvtimme noterades en utvald individs beteende. Sedan utvärderades det hela, ritades diagram och kartor för att slutligen redovisas.

    Delfinerna var förstås underbara att se och de ”shapas” ju precis som den här schnauzern, fast matte använder klicker i stället för visselpipa. Det är ju från delfinträningen den metoden kommer, förresten.

    Sälarna – knubbsäl, gråsäl och öronsäl – hade en 9 m djup bassäng där man kunde se deras dykningar och lekar genom stora undervattensfönster.

    Lustiga djur, som kapybara eller vattensvin (de ser ut som gigantiska marsvin) och maror (de liknar en korsnng mellan hare och rådjur), beskådades också. Och så lejon, tigrar, isbjörnar, flamingos, pingviner, savanndjur, sengångare och sådär 90 arter till fick matte se, minsann. Däremellan hölls föreläsningar.

    På natten sov alla på forskningscentret som var utformat som ett vandrarhem. Ha! Den här schnauzern hade det då mycket bättre hos Morris än i en smal våningssäng med stenhård madrass – en liten tröst, i alla fall…

    Totalintrycket, sammanfattade matte, var att Kolmårdens djurpark var spännande för människor att gå omkring i. Ändå, trots allt arbete med att göra miljöerna så fina och anpassade till djuren som möjligt, så var hägnen ändå mycket mindre än matte trott och somliga djur, särskilt isbjörnarna vars liv egenligen består av oändliga vandringar över isarna, såg ut att ha förfärligt tråkigt. Man jobbar därför mycket med att aktivera dem på annat sätt. Maten, till exempel, fryses i stora block och slängs i vattnet – då har isbjörnarna att göra länge. Dessutom gömmer man mat och använder leksaker, typ aktiveringbollen Qulan. Men ändå…

    Nu är matte äääääntligen hemma igen och då ska ni veta att här ska aktiveras! Inte en lugn stund, ska hon få, min matte!

    Tillbaka till Jälla vecka 37


    Fredag 5/9 2003

    Kossor och frågelekTänk vad kossor kan vara skojiga! Igår satte bonden ut ett sånt där skjuthus (eller vad det kan heta där jägare gömmer sig för att passa på vilt) i kohagen. Det förra blåste ner i en storm i våras (vad glad den här matten blev då…) men nu är som sagt ett fint, nytt gömsle där. Det roliga i det hela var korna. Alla vet ju att såna djur är kolossalt nyfikna av sig, så väldigt snart efter att bonden hade stånkat iväg med traktorn så kom de där hela skocken. Och vad de glodde! Och vad de knäade runt där och råmade och brydde sina hjärnor. Ja, den här matten tror bestämt att de diskuterade huruvida stället verkligen var lämpligt som vinterbostad för huttrande kossor och att de också resonerade om hur många av dem som skulle kunna klämma ihop sig därinne samtidigt och så dryftades alldeles säkert den viktiga frågan om det möjligen serverades frukost på sängen därinne om söndagsmornarna.

    Minst under en timmes tid fortsatte korna att göra sig ärenden till det nya spännande inslaget i hagmiljön. Den här matten hoppades lite att den närgångna nyfikenheten skulle få det här gömslet att välta omkull det också…

    Från kossor till ägg är väl inte steget alltför långt (i alla fall inte om tänker sig korna ungefär som Pettsons höns) och ett väldigt ruttet sådant ägg hittade den här schnauzerns stränga tant Troja under lunchpausen på Jälla. Och vad gjorde den där tanten då, tror ni? Rätt svarat! Hon rullade sig mycket belåtet i geggan. Och hur tror ni det luktade om henne sen? Mm. Helt riktigt. Ja, om den här schnauzern och hennes matte ska vara ärliga så var det nog den värsta stank de någonsin råkat ut för.

    Fast nu är det så lyckligt att Jälla ståtar med ett hundtrimrum med ett jättefint högt badkar och allehanda tillbehör. Så det var bara att tvåla in eländeshyndan (tre gånger). För den här schnauzern blev detta en riktig högtidsstund – för sista frågan i denna lilla quiz är: Gissa vem som inte behövde badas!!!


    Onsdag 3/9 2003

    Katter och frustrationKatter, alltså…vilka konstiga figurer, egentligen! Vårt gurkätarmonster, silverkatten Trotte mötte oss långt bortivägen när vi gick på kvällspromenad. Han hade missat maten och var väl rädd att släppa oss ur sikte och därmed få svälta ända till morgonen därpå.

    Det påverkade ju den här schnauzern en hel del. Dels förbjöd sura matte roliga förföljelselekar och dels störde faktiskt katten vissa schnausrars ”hemlighussysselsättningar”. Sitta på dass borde alla få göra ifred, särskilt en schnauzer som kräver ett oändligt cirkulerande runt runt runt innan exakt position för att tänka högre syftande tankarinfinner sig – och det går ju inte med en katt som jämt och ständigt kommer och stryker sig emot en.

    Inte undra på att frustrationsbeteenden utvecklas. Ja, såna skyllde i allafall den här missförstådda schnauzern på lite senare härhemma – när en fin träslev och en praktisk brödpensel förvandlades till en alldeles oanvändbar hög stickor…


    Tisdag 2/9 2003

    Åhhhh, vad stolt den här matten blev idag! Denna andra dag i september invigde nämligen en stackars schnauzer sin nya karriär som…försökshund!Jojomen! Klämts på henne har det gjorts, lyfts här och buffats där, räknats tänder hit och svanskotor dit. Och vad som gjorde en schnauzermatte röd av stolthet var:

    1) att klasskamraterna klarade sig alldeles oskadda
    2) att inredningen såg i stort likadan ut efter som före

    Tänk att det finns såna mönsterhundar!!! Faktiskt gjordes inte ett enda röj. Nej, nej. I mattes skola är vi ordentliga. Annat var det innan.

    Nämligen igår, i den här schnauzerns eget ”klassrum”. Då invigdes minsann höstens första lydnadspass i Moralund rejält och storstilat genom ett fullständigt dövörat runtflängeri som nära nog satte eld på gräset…

    Och annat var det efter.

    För i kväll åkte vi till kennelklubbens koppel- och ringträning i Vasaparken. Hur det gick? Tja, hm. Har ni någon gång sett en schnauzer med fem ben? Inte det? Då har ni nog missat en eller annan lustig syn. Det femte benet, det är nämligen det i backen väldigt välplanterade emblahuvudet…

    Tänk så olika anledningar somliga schnauzermattar blir röda av!


    Lördag 30/8 2003

    LäskrampMatte har en massa skrivuppgifter för skolan som måste bli färdiga över helgen så därför skriver hon här nu istället. Det fungerar ungefär som att städa ur skåpen före en tenta. Och det är väl bra om skåpen blir städade och om Emblas noteringar fylls på? Nätter finns ju också :o)

    Den här stackars schnauzern tycker det är rätt bra, det där med ”överhängande” uppgifter. Det betydde också att morgonpromenaden blev jättelång, sådär en fyra timmar. Så skulle det vara jämt.

    För att jägarna inte ska tro att den här schnauzern är en rådjursbock – för visst, rätt rå är man väl… – så blir man iklädd ett lätt litet tygtäcke i lysande orange inför promenaderna. Det kan man också komma ur ifall det skulle gå illa någon dag och fastnas i en trädrot, eller så. Sen blir det ju älgjakt och då får den här schnauzern väl gå omkring med ett plakat också: ”Jag är ingen älg – det är alldeles säkert!”, för oj, vad mycket spring det är ute i min skog då.

    Fast, nä, de tar inte fel, jägarna, det gör de inte. Det är snarare matte det hänger på. Hon skulle nog helst vilja att älgarna själva fick en varsin sån där skylt…en inställning den här schnauzern ingalunda delar.

    För hur skulle väl det se ut? Glad hälg!


    Onsdag 27/8 2003

    Blötare än blöttÅhhh! Ledsen – det är vad den här schnauzern är. Eller i alla fall matte. Emblor är inte så insatta i planeringar om hunddagisplatser på skolor, så de ropar inte hej för tidigt heller…men det hade matte gjort – och bäcken var blöt. Andra köhundar stod helt enkelt före och då hjälper inte all världens schnauzercharm… Som tur är ju skolan inte antihundig i sig så det ordnar sig nog på något vis ändå.

    Vad som är mycket, mycket mera bedrövar ett stackars schnauzersinne är att det då var helt onödigt med hundskrubbandet häromdagen. Här skulle en stackars schnauzer blötläggas, tvättas och putsas för att visa sig från sin allra vackraste sida – och så behövdes det inte! Att matte fick duscha kallt är bara en liten, liten tröst.

    Sen finbadet har man förresten blivit uppblött flera gånger till, fast av himlaregn. Eller av himla regn, hur man nu ser på saken. Igårkväll gick vi nämligen på svampsök och matte hittade mycket svamp men inte hem… Eftersom det var genomgrått på himlen hade hon faktiskt förtänksamt tagit med en kompass. Efter ett par timmars irrande uppdagades den snurriga sanningen, eller snarare den snurrande kompassnålen. Den befann sig nämligen rakt ovanför mobiltelefonen…

    Regnandet började bara en liten stund efter att vi gått iväg och till slut gjorde det varken till eller från att vi halkade ner i vattenfyllda diken och banande oss genom mattehögt gräs. Plaskblötare än skurtrasor – det blev vi. Flera gånger om.

    Fast kantarellerna var goda.


    Söndag 24/8 2003

    Det är skillnad på att bada och på att badas, minsann! Det tycker i alla fall den här stackars schnauzern som gärna skulle vilja ha sin egen lilla schnauzerpool i trädgården, men sannerligen lika gärna avstår duschkabinen i badrummet till bättre behövande smutsgrisar!Tänk, en sån otrevlig början på en annars fridfull söndagsmorgon! Troja blev försten ut. Hon, med alla sina badår på nacken fann sig i det hela utan mer än en påklistrad skenhelig martyrmin. Mattes nyfikna Embla som tyckte att det såg mycket skojigt ut med en löddrig Troja, visste inte till sig i sina försök att retas.

    Det var innan det. Innan den här schnauzern själv utsattes för samma behandling. Nog att det hänt förut, men somliga saker förtränger man om det stackars schnauzerlivet ska kännas uthärdligt. Fast matte är en sån som tycker att inget ska tvingas på så hon MUTAR! (Åh, hon vet, somligt hundfolk svimmar väl…) Men japp, så gör hon! Där ställer hon sig med sitt kex i duschkabinen och till slut kan ju inte en riktigt funtad schnauzer låta bli att kliva dit och sen är det liksom kört.

    Matte har alltid mutat, förresten, när det gäller såna saker. Kloklippning och tandborstning har också mutats till och den här schnauzern kan stolt meddela (äh, egentligen är det ju matte som är stolt, förstås) att kloklippning är det roligaste som finns, därnäst kommer tandborstning. Så det så! Duschkabiner kommer dock något längre ner på tio i topp-listan…

    Medan nybadad, blöt schnauzer gjorde sina schnauzeråkningar ute på gräsmattan var det till slut mattes tur att duscha. I iskallt vatten eftersom allt hundskrubbande gjort slut på varmvattnet. Fast kallduschar ska visst vara nyttigt för blodcirkulationen, sägs det.

    Rätt åt’na, tycker den här schnauzern.


    Fredag 22/8 2003

    Alldeles UTSCHASAD – det är vad den här schnauzerns stackars matte är! Så kolossalt ansträngande var denna första vecka i nya skolan (med en ledig dag i mitten och dagens fria eftermiddag…) att matte nästan föll ihop av pur trötthet när vi kom hem. Svag och eländig som hon kände sig, drog hon undan sängöverkastet för att sussa bort en eller två minuter i Vilolandet Bortom Schnauzrar.Ha! Som om det är möjligt med en Embla i huset! Det gick nämligen inte att lägga sig alls, för under täcket dolde sig, förutom ungefär ett kilo sand och en hög vått gräsklipp, även ett söndertuggat filmjölkspaket där somligt av innehållet hade undgått en glupsk schnauzermage…

    Visst – allt hade ju sin absolut kristallklara förklaring: sanden och gräsklippet kom från den här schnauzerns tidiga morgonröj i trädgården – med dagg som bindemedel. Och filmjölkspaketet hade förstås någon förvirrad emblamatte glömt framme efter frukosten…och eftersom den här duktiga schnauzern har lärt sig bädda på någorlunda egen tass (eller åtminstone buffa till täcket så att det blir lagom platt att ligga på för nån som busat färdigt för ögonblicket) så märktes ingenting förrän SEN!

    Nåja, matte vaknade till åtminstone, städade bort eländet och satte sig här vid datorn i stället. Så vilosamt blev nu inte det det heller, för precis som stycket ovan knackades ner så kom det konstiga ljud från köket. Och javisst – dags för nästa städinsats: katten Trotte hade fått utlopp för sin besatthet i grönsaker och totalt massakrerat en nyinhandlad gurka som matte hade glömt att gömma i kaffeskåpet.

    ”Näe”, gnydde matte ”en galen katt och tokig schnauzer – ska man verkligen behöva stå ut med såna i huset! Ni ska veta, ni två, att idag hade matte ett alldeles förtjusande rart litet marsvin i famnen. Alldeles strävhårigt som du, Embla, var det. Och gillade gurka, som du, Trotte. ”Och”, avslutade hon bistert, ”alldeles normalt var det också!”


    Onsdag 20/8 2003

    Idag hade vi skollov! Redan! En hel dag! Vad ska man göra då…tja, vi åkte till vårt Öregrund. Vägen dit var så underbart augustivacker, tyckte matte som bryr sig om sånt, med guldgula halmåkrar och prunkande trädgårdar.Nu är turistsäsongen över och i den lilla staden fanns bara äldre folk, både infödingar och busslaster med pensionärer som guidades runt. En grupp stod utanför den Göranssonska villan vars övervåning på ett snillrikt sätt kan förvandlas till en hel massa små sovhytter genom att en mängd dörrar öppnas och på det viset ”rutar in” våningsplanet. Nedre våningen har en glasveranda som nästan går runt hela huset…fast allt sånt där intresserar inte den här schnauzern ett dugg.

    Det gör däremot det konditori som vi gick till! I trädgården som hör till har min matte ätit bakelser många, många somrar i rad. Så orättvist så! Idag vankades det i alla fall smakbitar, både till oss och till alla de gråsparvar som har sötebrödsdagar under sommarmånaderna. Matte hoppas (varför kan man verkligen undra!) att de hittar något hemtrevligt sädesmagasin att bo i under vintern.

    När matte gick för att hämta påtår var det allt tur att ett par av alla de där äldre människorna också drack sitt eftermiddagskaffe på kondiset. Då passade nämligen en hel gråsparvs-klan på att fixa egen bakelsefrossa på mattes tallrik. Men de snälla pensionärerna stod snällt och viftade bort fåglar en masse tills matte behagade återvända. Tack snälla tanten och farbrorn – nu räckte godsakerna till de här två stackars utsvultna hundarna också!

    Ett dopp i sprudlande havsvatten på Gräsö hanns också med, fast det blåste så att vågorna gick höga.

    Hemma igen rotade den här schnauzern genast rätt på mattes senaste gömställe för alla begagnade märgben. Nya märgben är så bra, tycker matte. Ungefär som Bollibompa måste vara för småbarnsföräldrar. En ledig andningspaus, liksom.

    Det är sen det blir kinkigare. Först ligger benen ivägen överallt, både inne och ute. Matte trillar på näsan minst en gång om dagen. Ingen av oss vovvar bryr oss om benen i den här mellanperioden. Det är först sen matte gör den där roliga leken. Hon tittar försiktigt runt omkring sig för att kolla att vi inte ser och så samlar hon ihop benen och försöker gömma på jätteroliga ställen! Jag hittar dem varenda gång! Och då smakar de minsann minst lika gott som den allra gräddigaste Öregrundsbakelse!


    Tisdag 19/8 2003

    Helt plötsligt har min värld ställts på ända! Varje dag kuskar vi iväg till ett ställe som dräller av hästar, kossor, grisar, får, hundar, katter, kaniner, råttor, hamstrar, marsvin…Det är bara en sak den här stackars schnauzern inte begriper: det är en naturbruksskola – så varför brukas inte alla dessa goda djur då? I drömmen om en perfekt schnauzervärld så vandrar inte kossorna omkring i hagarna som farliga hornförsedda råmande monster. Nej, istället är ängarna fyllda av de allra trevligaste fyllda oxrullader, detvore väl något! Och grisarna, sen, vilka ljuvliga kotletter de ju egentligen är… för att inte tala om belöningsblodpuddingbitar… Den allra läckraste lammfärsen bräker i fårkättarna och kaninragun då, som bara skuttar runt, runt i trekantsburarna på gräsmattorna. Pyttipanna på allt samtidigt – det skulle också gå an…

    Katterna däremot kan få förbli råa, de är roligare att bara jaga och sen smaka lite grann av och nån kannibal som äter hundar är jag ju ändå inte…

    De där stora, otäcka hästarna kan alltid behövas för att dra fram alla läckerheter till en alltid hungrig stackars schnauzer. Och marsvinen, hamstrarna och de andra råttorna, slutligen, kan katterna faktiskt få. Ju fetare katter desto långsammare om ni förstår hur jag menar ;o)

    ”HIIIT!”

    *DRÖM I KRAS*”Hej då, Embla! Nu går matte. Har du vuxit fast där vid staketet?”

    ”Nej! Stopp! Stanna kvar! Matte! Jag vill ha det där gamla tråkiga torra kexet ändå! Hallååååå…!!! Väntaaaaa, jag är ju redan på väg!”


    Söndag 17/8 2003

    God morgon!Som den morgontrötta schnauzer jag är, vill jag ändå vakna ett litet slag så där vid sex-tiden på morgonkvisten. Då känns det lite ensamt att vara den enda osovande i huset, så jag funderat ut ett litet system. (Min matte har noga sett till att jag inte kan väcka henne någon mer gång genom att hälla läsk på henne.)

    Till att börja med sätter jag mig rakt upp och ner och stírrar på matte. ”Sluta med ditt ap-bläng” väser hon då och drar täcket över huvudet.

    Då kör jag lite suckar, fast de fungerar inte så värst utan oftast får jag gräva djupare i vapenarsenalen. Jag river tidningstraven som matte, i väntan på vidare omvandlingöden, staplat under skrivbordet. Sen gör jag mitt bästa för att förvandla samma tidningar till en jättehög enskilda bokstäver i stället för prydliga artiklar.

    Det hjälper ibland. Annars brukar jag tömma vedhämtaren och knäcka vedträn mycket ljudligt.

    Fast vedträn och pinnar av alla slag är ju roligast när någon håller fast i andra änden – vilket jag försöker övertala matte till. Då blir det oftast fart på henne, för det finns faktiskt trevligare sätt att vistas i drömlandet på än via nedklubbning, klagar hon.

    Och sen, ja då har jag blivit så utmattad av mina uppväckelseansträngningar, så jag kryper upp i mattes säng och somnar om!


    Torsdag 14/8 2003

    En av min mattes allra hetaste önskningar är att jag ska få ett jättelångt skägg, mycket längre än vad jag har nu. Hela min schnauzersläkt har såna tomteskägg, medan mitt, tja, det är helt enkelt lite kortare. Men varje morgon rycker mig matte mig lätt under hakan och får rörande förhoppningsfullt för sig att skägget har vuxit en liten aning under natten. (Tss, i såna fall hade jag klivit omkring på mitt skägg vid det här laget…)Och varför vill hon ha det så långt? Jo, så hon kan klippa det! Kan någon förstå logiken där? Inte den här stackars schnauzern i alla fall. Jag bryr mig då inte om såna futiliteter, tycker faktiskt att det alldeles utmärkt lagom långt som det är. Grälad på blir jag ändå, så det räcker.

    Som igår till exempel. Då stod jag i godan ro och betade gräs ute i trädgården. Trodde matte alltså. Sen inne, på soffan – då kröp sanningen fram. Bokstavligen. Massor av sanningar, närmare bestämt. En hel armé illbattiga gula kissmyror i vars bo jag gjort studiebesök kilade fram ur schnauzerskägget och gick till samlad attack! (I största hemlighet måste den här schnauzern erkänna att det såg ganska roligt ut när min matte hoppade runt i rummet och tjöt och viftade med både armar och ben). Men jag säger bara det – hade det verkligen varit bättre med ett längre skägg?

    Och så idag då. Det bara låg, där, tuggummit. Ett jättestort ett, tillfälligt upptryckt på bordskanten. Ja, alltså, det bara väntade på att bli undersökt av den här schnauzern. Mycket grundligt dessutom. Det som inte fastnade i skägget, det kletades in på frambenen. Sen kom matte flygande och jag blev fråntagen mitt roliga fynd innan jag hunnit blåsa en endaste bubbla. Och nu är skägget ännu kortare. Se där, då fick hon ju klippa skägget i alla fall. Då borde hon ju vara nöjd?

    Såklart hon inte var. Onöjdare har hon inte varit sen… strax innan. När jag kom ut från hönshuset, alldeles insmord av hönsens värpfoder. Det är Troja som har lärt mig att det är gott. Fast hon äterfint. Själv tycker jag att den mjöliga konsistensen dammar i nosen och så blir det så torrt i halsen. Så jag kom på nåt bra! Först doppar man schnauzerskägget i hönsens vattenskål och sen möljer man runt i hönsfodret. Då blir det en kletig, smaskig gröt. Rekommenderas varmt!

    Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte alls är så särskilt praktiskt med väldigt långt skägg. Jag tycker att min matte borde vara lite nöjdare med sin Embla sån som hon är och jag har därför startat

    Lagom långskäggiga schnauzrars intresseföreningAlla schnauzrar – även de med tomteskägg – är välkomna att delta. Saxen för de sistnämnda tillhandahåller förstås jag!


    Måndag 11/8 2003

    ”Åh, din inpiskade lilla tjuv!” ylade matte igår.Enligt mitt sätt att se på saken så var det inte en särskilt rättvis beskyllning. Det enda jag hade hämtat var en griseknorr som låg framme i bilen. Jag visste att den fanns där – det hade jag sett när vi strax innan var ute och åkte…och jag skulle nog fått den senare i alla fall. ”Det är inte det saken gäller, Embla” grälade matte, ”man får inte ta saker utan lov bara så där.”

    Fast rösten hade redan förlorat det mesta av sin säkerhet, för ett genomhederligt schnauzeransikte kan få vem som helst på fall – t o m en luttrad schnauzermatte. Möjligen beror det på att vi schnauzrar har så mörka, runda och framåtriktade babianögon. Ja, så är det nog! Ap-Embla – det är jag det!

    I morse lämnade vi den griseknorrsbefriade bilen på verkstaden. Inte för att jag hade ställt till något allvarligt den här gången, nej, det berodde visst på att det fanns några slags spindlar bakom hjulen som satt där och glappade med varandra, trodde matte sig förstå. Dyrt blir det hursomhelst. Jätte-jättedyrt. Verkstaden ståtar med egen lånebil som vi puttrade hem med igen. ”Fast för den summan”, fnyste matte, ”borde man allra minst fått låna en limousin med privatchaufför.”

    På vägen hem handlade matte glass och lite annat men när hon väl betalt och packat färdigt kom hon på att hon skulle ha en sak till. Tillbaka vid kassan stod där då förstås en dam med en absolut smockfull kundvagn rågad med alla sorters småpryttlar. Tror ni att hon släppte förbi matte, som t o m hade jämna pengar framplockade? Icke, då! Med viss tillfredsställelse kunde matte dock konstatera att damens ryggtavla blev allt stelare och hennes uppackningsrörelser allt knyckigare med min mattes mördarbläng bakom sig…

    Resten av hemvägen muttrade matte ilsket om oförskämt själviska damer och tryckte i sig en hel påse karameller utan att ha en aning om hur de smakade.

    Det glömda, som matte sprang och hämtade, det var sån där vaniljvisp. För en favorit hemma just nu, det är nyplockade, söta blåbär som läggs i ett glas och så hälls vaniljvisp över. Att det är gott – det kan en genomhederlig Ap-Embla intyga! ;o)


    Lördag 9/8 2003

    Hollywood-Embla – det är jag det! Häromdagen provfilmade jag för huvudrollen i den romantiska komedin Ett sån’t vackert skägg du har, ljuva Carmencita! Motspelare var den tjusige Don Morris och som i alla riktiga filmer innehåller den här också en liten sängkammarscen (fast i all anständighet, förstås – det är ju ändå Hollywood vi pratar om).Vill ni se? Gå då till filmskaparens egen sida Morris och kika underFilmer och välj Morris och Embla busar.


    Fredag 8/8 2003

    En liten kort notering bara, för vi är på väg till Singö och vågskalp…Under morgonen har den här schnauzern hunnit med att hämta läsk ur kylskåpet – jodå, alldeles på eget bevåg – och skruva loss korken, leverera flaskan till matte som fortfarande trynade i sängen och avlämna läsken med flasköppningen åt fel håll om man så säger…

    Sen försvann den här schnauzern ut i trädgården för lite morgongymnastik. Efter några övningar med ”frambenen nedåt böj och krafsa vilt” och ”rumpan uppåt vift” återfanns ett länge saknat tuggben. Sen var det slutgymnastiserat för det verkade inte krävas någon större käftstyrka för att slurpa i sig det benet…


    Torsdag 7/8 2003

    Utan. Det lilla ordet säger mycket. Idag har hela dagen varit väldigt mycket utan.Utan prut packades den här schnauzern och Troja in i bilen för kantarelljakt i mattes barndomsskogar. Men inte bidde det några kantareller. Snustorrt var det och t o m de alldeles idiotsäkra kantarellställen befanns vara utan ens den ynkligaste lilla kantarellknopp.

    I det sammanhanget vill min matte förresten kungöra att det är Absolut Förbjudet att ens av en slump hitta något enda av hennes kantarellställen. De är mattes! Nu och för alltid. Hon tänker stulta dit med rullator också så – låt dem vara! Annars skickar matte sin schnauzer att…att…att – ja! – att sucka nedanför svamptjuvens sovrumsfönster en alldeles särskilt mörk och kuslig natt. Schnauzersuckar är gruvliga att höra. Vi har beskrivit dem tidigare, och senast idag höll den här stackars schnauzerns mattes moder på att spilla ut kaffet i knäet när en sån suck plötsligt kom underifrån bordet. Då var det inte fråga om någon hämnd, utan bara om ändrad sovställning, fast rysligt hemskt lät det ändå.

    Nåväl, nu var det utan det skulle handla om. Alla diken och kärr varutan vatten så den här schnauzern fick förbli utan bad. Då blev vi också utan nöjet att, som en gång tidigare, se solande vägrens-tanteriiiha av förskräckelse när schnauzerpälsen ruskades vattenfri – och tanter blev vi förresten också utanHemma igen hände något som fick matte att tjuta av lycka. Grannen cyklade förbi utan att den här schnauzern sprang ut för att skälla och hälsa! En stund senare cyklade grannen förbi en gång till och klarade sig åter utan överfall. Fast då undrade matte redan oroligt: ”Du är väl inte sjuk, Embla?”

    Fem minuter senare bevisade den här schnauzern att den var alldeles kärnfrisk genom att sätta i sig en hel vattenmelon utan det minsta besvär!


    Onsdag 6/8 2003

    Vi har cyklat till sjön nu under förmiddagen. Troja, latmasken, hon åker bakpå pakethållaren i en specialgjord låda. Den fick jag sitta i förra sommaren, när jag var liten. Men i år får den här stackars schnauzern vackert nöta asfalt i stället – inte tal om att åka snålskjuts här inte.Matte tycker att cykling är en sån bra motion – när vägen sluttar lite nedåt. ”Vad ska man med en schnauzer till i uppförsbackarna”, gnölar hon vid minsta motlut. ”Nej man skulle allt ha sig ett parmallamutter selade framför cykeln”. (Så kallar en uppfödare vi känner sin ras alaskan malamute) ”Och Troja, du är bara ballast – kanske man kunde hyra ut dig till något fartyg…” Sen planar vägen ut och då duger de här stackars hundarna ett tag igen.

    Vi såg spännande saker längs vägen. En rolig katt, alldeles prickig, fast med en vit trekant vid sidan av nosen – den ville matte ta med hem…och det ville jag med…mums! Längre fram stod ett rådjur mitt på vägen och kikade på oss och det hade jag gärna velat hälsa lite närmare på. Annat var det förra året, när den här stackars schnauzern var liten, då fanns det bara två sorters djur: stora älgar och små älgar. Stora älgar var älgarna själva, förstås, men också hjortar och rådjur. Små älgar var – ja, gissa…. – harar! Jätteläskiga!

    Sjön låg och väntade med sitt solglittrande vatten under blå, blå himmel och bara små vita ulltussar till moln… och på en sten låg en alldeles underbart död mås, nej, inget går upp mot den svenska sommaren…

    På hemvägen tyckte matte att vägen lutade åt fel håll alldeles för ofta. Benen blev till spaghetti och den TV-fåtöljsanpassade bakdelen led svåra kval.

    Fast den här schnauzern hade inga såna bekymmer – döda måsar gör under för ens kondition!


    Måndag 4/8 2003

    Jag har fått en räknare på sidan, jag! Lite spännande att se om någon kommer in här och tittar! Eftersom sidan fanns redan innan, så har min matte satt startsiffran till 100. Åtminstone hon själv har ju varit in här några gånger, urskuldar hon sig. Fast nu kan hon inte påverka något mer. Det går inte att gå in flera gånger i rad för att höja siffran. Nä, minsann – inget fusk här inte!Idag har vi varit på utflykt bara några kilometer från stugan. Där finns en jättetall – lika tjock som den bekanta Kungseken var före blixtnedslaget… och bildbevis kommer så småningom! Något annat har inte hänt idag. Får väl byta namn på dagboken till Tråk-Emblas träliga tirader – fast vem vet nåt om morgondagen. Bäst ni huker er gôbber och kärringer – kanske ho’ ladder ôm!


    Söndag 3/8 2003

    Huset har hemsökts av hundra hiskeliga hundar! Nej, inte då, men däremot av tre stycken trevliga schäfrar. Den yngsta var en liten schäferflicka på åtta månader som precis hade bestämt sig för att det nog ändå var kokettast med örat rakt upp och inte käckt på svaj. Den i vanliga fall långpälsade gammelschäfern var nerklippt pga av värmen och liknade mest en storvuxen kelpie. Mellantiken var på dagarna med husse på inofficiell tjänstehundsträning och -lek med andra polishussar och matte har alltså varit lite hundvakt åt vakthundarna under tiden.Den här stackars schnauzern borde ha varit till sig i trasorna av det roliga besöket, men dom var dötrista – hela högen! Gammaltanten låg och snarkade under trädgårdsbordet och Troja tjurade och vaktade – med livet som insats – över en hel hög gamla märgben som hon påpassligt samlat ihop. Samma ben hade redan ratats för länge sen – men icke att någon utböling skulle få komma ens i närheten! Mellantiken var borta mest hela dagarna och liten Tinja hade stukat benet och fick inte rusa runt med en glad schnauzerkompis ett endaste dugg…

    De tidiga morgonturerna med hallonplockning var inte så värst roliga heller. ”Du hjälper inte, Embla”, gnällde matte, ”du bara stjälper”, när jag råkade putta omkull hinken för tredje gången. Lite bättre kändes det när det vankades smakbitar av både hallontårta och glass med hallonsirap!

    Fast nu är det alldeles extra tråkigt, nu när de har åkt, alltså. Alldeles tomt blev det. Lärdomen en stackars schanuzer kan dra av detta är att tre tråkiga schäfrar på besök är bra mycket roligare än en enda tråkig, gammal, oäkta schäfer som dessutom jämt stjäl alla ens märgben!


    Onsdag 30/7 2003

    Tre saker: typsnitt, hallonsylt och fästingar. Och så två saker till, förresten.1: Typsnitt. Matte har, mot sin vilja egentligen, bytt från Times New Roman till Verdana på hemsidan. Orsak: Times syns inte så tydligt när man har skärmen inställd på ”visa mindre textstorlek”. Motviljan består i att matte tycker att bokstäver ska ha fötter – i böcker och tidningar har texten det alltid. Verdana känns en aning fyrkantig för den här matten med sitt franska påbrå – flaxfriheten naggas i kanten!

    2: Hallonsylt kan den här schnauzern göra alldeles själv. Igår var vi på ett hygge (det enda lite bra med annars ruskiga kalavverkningar) och plockade de goda bären. Den här stackars schnauzern tyckte inte riktigt om taggarna på buskarna och kom på att det gick mycket lättare att trycka ner nosen i hinken och äta. Kvar blev en sörja som, med lite god vilja åtminstone, kunde kallas för sylt…

    3: Igår var vi även på kortutflykt till Gimodammen. Det var härligt att bada och leka där, men längre in bland träden fanns det massor av fästingar – matte fick nog plocka bort ett femtiotal som krälade på oss allihop. Huga!

    4: Idag har vi varit i Stadsparken inne i Uppsala och där hittade vi ett pilträd som var det bästa klätterträd man kan tänka sig. Den här gången, till skillnad från i Vasaparken nyligen, kunde den här schnauzern klättra både upp och ned!

    5: För övrigt har inte bara schnauzrar klättrat idag; termometern klättrar uppåt och uppåt och uppåt…nu är det 30 grader…var finns stoppknappen…hjääälp…


    Tisdag 29/7 2003

    Så var det det här med fotografering, då. Varje gång en ny film lämnats in, rusar min matte förväntansfullt till utlämningsstället en vecka senare. För den här gången, då ska Bilden finnas där. Den som ska vara alldeles perfekt och sen få äran att pryda förstasidan av den här hemsidan.

    I stället visar sig fotokuvertet alltid vara fullproppat med snap-shots av mitt fladdrande schnauzeröra eller ett yvigt ögonbryn, en viftande svans som förvinner ut till vänster i bild, ett suddigt, skrattande schnauzergap eller, om vi har riktig tur, ett stycke platskommenderad stackars schnauzer som stirrar rätt in i kameran. Då är i stället det sura blänget den diskvalificerande faktorn, säger matte och blänger lika surt tillbaka. Och så blir guldet till sand – varenda gång.

    Se på den nya titelbilden där jag badar i sjön härhemma. Det fotot finns där enbart för att matte säger att hon var innerligt trött på det lilla skenheliga ansiktet (mattes högst orättvisa uttryck) som tidigare intog platsen. Där låg minsann en liten schnauzertonåring (jag!) så rart uppe på köksbordet och kikade blitt in i kameran med huvudet lite på sned. ”Inte speglade det fotot karaktären hos dig, Embla”, menade matte. ”Hjärtegod och rar, jadå, men på det det där väldigt översvallande sättet, om man vill uttrycka sig lite milt och försiktigt…och inte i onödan tänka på orkaner, tromber eller andra schnauzerliknande fenomen.”

    Så nu har vi en härlig sommarbild där i stället med en simmande schnauzer som njuter i fulla drag…och med ett stort sävstrå mitt i planeten…

    Men på nästa filmrulle – där finns nog Bilden!


    Söndag 27/7 2003

    En sån konstig dag! Luften står still och känns begagnad, ungefär som om den först gått genom en jättestor dammsugare. Träden har vänt ut undersidan av löven vilket får allt att se grådaskigt ut. Att en stackars schnauzer alltid är grå bidrar inte heller till en färgglad palett precis…

    För att pigga upp oss lite tränar vi in konster och matte funderar lite på hur olika fort myntet trillar ner. Spela död, t ex, fungerar fortfarande inte – ett flinande schnauzeransikte och viftande cancan-ben förstör intrycket alldeles, tycker matte…och vrida på kranen i badrummet går visserligen rätt bra nu, men har lite väl mycket av rörmokarfasoner över sig. Backa – tja, det satt där med en gång, liksom att tända ljuset. Men att sitta vackert – det tänker inte den här schnauzern lära sig nånsin! Vad ska det vara bra för och varför får man ingen smarrigare belöning?

    Bärglufsar-Embla var namnet för dagen! Det hönsen inte hunnit norpa av vinbären, det har jag nämligen proppat i mig idag! Och det fast det smakade surt och jag fick ont i magen!

    Nähäpp! Nu glömmer vi att det är en sån knepig dag idag. Vi far till sjön med nervevade bilfönster så att fartvinden får schnauzerskägget att flaxa, slänger oss i vattnet och sen känns nog allt allra schnauzerbäst igen!


    Torsdag 23/7 2003

    Matte vill ha en dekal på bilen – eller allra helst en stor skylt på biltaket. På dekalen eller skylten ska det stå: ”HÄR KOMMER MIN MATTE – LÄMNA FÖRETRÄDE!” För det är så purskans trångt i Öregrund, där på torget strax före färjan. Trafikreglerna har liksom smält bort i hettan och alla kör och går och vinglar och minglar precis hursomhelst. Så därför tycker matte att det kunde bli ett förenklat regelverk just på sommaren – en enda trafikregel för alla andra att hålla reda på, nämligen den att ha koll på var matte befinner sig och anpassa sitt körbeteende därefter!

    På Gräsö var det fint som vanligt; klipporna som fortsätter långt ut som undervattenskär gör att en schnauzer kan ”gå på vattnet” och matte kan ligga och plaska som vore hon i ett romerskt badhus…utom när hon då och då blir livräddad och ilandbogserad av den här schnauzern, förstås.

    Igår bogserades och kånkades det också när vi hämtade några jättestora tomatplantor hos kompisar med gröna fingrar och växthus. På den gården bor det hästar, katter, höns kaniner, grisar, får och en cementblandare. Det där sista djuret vrålade och rörde sig och var rätt läskigt, faktiskt…

    Vi överlevde hemfärden genom Öregrund idag också, utan skylt på taket. Kanske en sån inte behövs trots allt. Kanhända att alla viker undan när vi kommer ändå. Av ren självbevarelsedrift.


    Tisdag 22/7 2003

    Rötmånaden börjar idag eller hundmånaden som den visst också kallas. Fast det beror inte på att jag riskerar att mögla särskilt mycket just de här veckorna, tröstar matte. Har visst något med stjärnbilder i rymden att göra…

    Igår var vi på ”vår” strand på Gräsö igen och jag fortsatte mina idoga livräddarövningar. Matte tröttnade på att bli tillbakasläpad vareviga gång och sa åt mig att stanna kvar på land. Det är tacken det! Troja, som håller noga koll på matte när hon är i vattnet, skulle aldrig ge sig ut på livräddarstråt (om matte inte behagar försöka drunkna där det bara är en decimeter djupt, vill säga). Jag däremot, kastar mig ut i det svallande havet, riskerar mitt stackars schnauzerliv och så blir jag tillsagd att vänta på klippan!

    Som tur var fick jag syn på en annan hund, flera klippor bort. Då fick den här schnauzern fullt bestyr med att kontrollera matte i vattnet, Troja vid strandkanten och den där hunden långt borta. Livet kanske inte är helt förfelat ändå…

    Idag tar vi en vilodag från allt badande, sa matte i morse. Vilodag, jo pyttsan! Tråkdag, är vad det är. Jag tror jag möglar bort!


    Fredag 18/7 2003

    Baywatch-Embla – det är jag det! Livräddning genom bogsering – det kan den här schnauzern utan den minsta träning! Igår, vid havet, fann sig nämligen matte gång på gång bli hämtad från vågorna av en nitisk badvakt i schnauzerkostym. Försiktigt, försiktigt togs mattes hand i schnauzergapet och sedan, mycket målmedvetet och bestämt, styrdes kosan in mot land och trygga hälleberget. Budskapet kunde inte vara tydligare. Mattar ska inte bada. Det ska bara schnauzrar göra. Basta.

    Däremot får mattar lov att klättra omkring på klipporna. Men den här matten är ingen stenget precis, som somliga schnauzrar… Ingen benget heller, vad det beträffar. All glass som skyfflats in under dessa varma dagar lämnar sina tydliga spår!

    Matte blev av förklarliga skäl både imponerad och förvånad av sin Emblas livräddarkunskap och undrar om fler har såna badvakter i sin flock?


    Torsdag 17/7 2003

    Bada, bada, bada! Det är allt den här schnauzern vill göra när termometern nästan exploderar i hettan. Varannan dag havet, varannan dag sjön – så brukar det bli. Skönast är det vid havet: friska vindar och härligt kallt vatten. Men längre att åka… Så det får bli sjön somliga dagar. Vi har hittat en perfekt liten vik en bit vid sidan av badplatsen där hundar inte får vara. (Hmm!) Fast bottnen är ganska dyig så somliga schnauzrar doftar lite särskilt efteråt! Stigen dit går genom skogen och just nu finns det blåbär här och var. Mmmm, så gott, fast Troja är duktigare att plocka. Snusarskägget är i vägen, se…

    Framme vid vattnet är det bara att rusa ut, simma runt runt, rusa upp på land igen och så tillbaka. Om och om igen. Härligt avkylda går vi tillbaka mot bilen fast matte tycker att min flänga-runt-i-fasligt-tempo-uppvisning förstör hela tanken med svalkan. Hon förstår inte att man måste göra så när man är schnauzer. Livsglädje, kallas det visst!


    Tisdag 15/7 2003

    ”Idag är det alldeles olagom varmt”, pustar matte och en stackars överhettad schnauzer kan inte annat än att hålla med. Badturen till sjön i morse känns redan avlägsen och långt bort i fjärran är också mattes löfte om att vi ska åka i kväll igen. Jag vill åka nu. Precis nu. ”Det kommer inte på tal”, säger matte.”Fast kommer inte vi till sjön så får väl den komma till oss”, lägger hon till efter att ha brytt huvudet en stund. Ut ur boden dras den stora urgamla zinkbaljan och fylls med iskallt vatten. Fast först kommer det inget vatten alls ur slangen, inte förrän matte tittar efter noga. Då kommer det. Mycket. Joho, det är alldeles sant. Matte gör alltid såna saker. Det sitter i generna, skyller hon ifrån sig.

    I baljan hamnar bollar och hundkex och tomma små petflaskor och så är det bara att skvalpa på. De enda som tycker att vattenstänket är så lagom kul, det är katterna. De gör långa omväger kring baljan och sprätter ogillande med bakbenen. Fast blöta blir de ändå. Att undkomma en överlyckligt plaskande schnauzer en alldeles olagom varm dag – det går inte.


    Lördag 12/7 2003

    Ute är det lite regnigt och hundar och katter snarkar bort mycket av dagen: zzzz…

    Matte bakar bröd och funderar på om hon verkligen måste damma de där bokhyllorna medan katten Trotte är vaken och passar på att stjäla gurkan på köksbordet. I ett nafs är den uppglufsad! Smaskens!

    I en hus med en schnauzer är allt så upp och nervänt snurrigt så vad är väl för konstigt eller ovanligt med ett grönsaksfreak till katt? Nada!


    Fredag 11/7 2003

    Vill bara meddela att den här schnauzern är en förklädd utter som inte bara kan simma som en sån utan även kan dyka under vattnet!Matte häpnade idag när jag om och om igen försvann i ett moln av bubblor för att hämta en ny viktig vassrot eller för att försöka fånga nån av de retfulla småmörtarna. När vi var nere i Skåne badade jag knappt alls och matte trodde att jag hade glömt bort hur jag var en riktig Baywatch-Embla förra sommaren. Nej, då. Inte det minsta! Blurp!

    Gårdagens oro för eventuellt plurrande schnauzer var alltså troligen helt obefogad. Mattes mistake!


    Torsdag 10/7 2003

    Dagens planerade båttur omvandlades hastigt till en stadsvandring eftersom en illvillig vind nog annars med glädje hade blåst en inte riktigt sjöduglig schnauzer i plurret. För att slippa kalla in sjöräddningen bar det iväg till trädklättring i Vasaparken i stället. Där var det inte långt ifrån att brandkåren fick rycka ut med sin stege.

    För att riktigt bevisa att den här schnauzern nu är en minst lika god klättrare som både morbror Morris och syster Isa slank jag nämligen kvickt uppför en böjd trädstam – högt över huvudet på matte. Väl däruppe upptäckte jag den stora skillnaden på att klättra uppför och på att klättra nerför. Och nerför, det tänkte inte den här schnauzern klättra. Icke!

    Ut från dunklet i Biologiska Muséet kom just då en grupp engelskpratande turister. Häpna stannade de upp inför den lite ovanliga synen av hund högt upp i träd och började ivrigt diskutera alternativa räddningsmetoder. Ett förslag var att spänna upp en av sällskapets regnrockar så att jag skulle kunna studsa rakt ner med lite påputtninghjälp av en lång gren. Jovisst, va!

    Matte stod som vanligt och viftade med godis – som om mat vore lösningen i en sån här katastrofsituation…

    Det hela ordnade sig på ett oväntat sätt. Allmer skakig i benen, som jag blivit av att hålla balansen däruppe, så halkade jag plötsligt hela vägen ner! Trädstammen var alldeles glatt och len av flera generationers trädklättrande barn och med två ben på var sida om trädet for jag ner med en väldig skjuts. Tjoff! så var jag nere och hade inte gjort mig illa ett dugg. Åskådarna applåderade och skrattade lättat och jag kände mig nästan lite mallig.

    Fast klättra högt upp i träd – det får Morris och Isa syssla med på egen tass framöver.


    Onsdag 9/7 2003

    Åhhh, vad matte är arg på Galne Gaston – den fjäskige tuppen, ni vet. Gotlandstuppar har så långa ben så de kan spana bort i fjärran, ända till grannens blomrabatt… ”Vicket toppenställe!” gol den dumbommen Gaston åt sina fruar och så drog de iväg dit bort, hela gänget!

    Just den här grannen är mycket snäll och blev inte alls arg men vill nog inte att det upprepas alltför ofta, ändå… Matte tänker med saknad på den förre tuppen, en hedemoratupp som hade fel på ett öga. Han ståtade därför med namnet Närsynta Bofinken Knut. Han stack aldrig iväg med sina hönor på såna eskapader. Nä, en riktig fegis var han som snällt höll hov på ett par tre invanda favoritställen i trädgården.

    Fast på Knuts tid fanns inte den här schnauzern, förstås. Galne Gaston har ju, med min välvilliga hjälp, blivit en mycket vältränad tupp, särskilt i grenen kortdistanslöpning. För en stackars schnauzer är det ju så klart extra trevligt att inte alltid få skulden för precis allting. I fortsättningen vet jag minsann precis åt vilket håll den tuppen ska motioneras!

    Förresten – idag, när jag just fått min alldeles egen GÄSTBOK (skynda dit och hälsa på!), så är det precis ett år sedan jag kom till min matte! Sent på kvällen landade jag på Bromma flygplats. Hela resan från Skåne hade jag åkt i knäet på min halvsyster Isas husse och, sa matte efteråt och blängde menande åt mitt håll, då varit så lugn och snäll att det tydligen räckte för ett helt år…

    Som den tvättäkta schnauzer jag är, tar jag naturligtvis detta som en kolossalt stor komplimang!



    Lördag 6/7 2003

    Ho, ho, vilken busig schnauzer jag har varit idag!

    Matte och jag gick på en lång kantarelljakt utan att hitta mer än små pytteuschlingar. Matte får nog omvärdera det där att jag inte ska bli kantarellhund. Hon brukar säga att nåt roligt ska hon väl få ha för sig själv och att jag, om jag nu så gärna vill hjälpa till, kan bli kantarellrensare. Borsten har jag ju så att säga alltid tillreds under hakan…

    Idag blev det alltså varken plockat eller rensat, men varmt var det! Så därför hoppade jag in i alla diken, pölar och tjärnar jag fick syn på – ahhhh…härligt! Vi gick längs en idyllisk liten skogsväg, med massor av vilda blommor och smultron på väg att mogna – de är sena i år – när jag hittade ett särskilt stort vattenhål. Med ett jättemagplask slängde jag mig i, simmade runt lite och så for jag upp igen som, tja,gumman i lådan.

    Bäst jag fnattade runt och gjorde ”schnauzeråkningar” i vägkanten kom vi förbi en äldre dam, som – hör och häpna – skalat av sig blus och kjol och iförd bikini och solhatt lagt sig vid vägkanten (!!!) läsandes en bok och solandes sin ganska stinna vita buk! Jag menar, inte förväntar man sig väl att hitta en människa liggande vidvägkanten, bara sådär!

    Så nu kommer vi till första buset då! Jag var ju alldeles blöt se, och säg den hund som inte ruskar på sig då…oj då, tant i vägen…hoppsan! När matte och jag kommit i säkerhet på andra sidan ett berg satte matte igång att skratta så hon tjöt och jag förstod att buset var rätt så bra…

    Andra buset var mindre bra, tyckte matte. Det bestod i att jag i allra största hemlighet hann äta hälften av en jättemycket död ekorre, fast jag visste att jag inte fick röra den. Sen satt jag bak i bilen och flåsade matte i nacken hela vägen hem och det luktade så att man blev vindögd, sa matte surt.

    Alla goda bus är tre. Väl? Våndas månne omgivningen!

    Lite senare:

    Tredje buset klappat och klart! Jajamensan! Härlig kvällspromenad längs våra egna fridfulla småvägar, med fladdrande fjärilar, bräkande får och sjungande lärkor…

    Alldeles tomt på solande tanter i vägkanten var det också… men däremot, o stora lycka, fann jag ett underbart nedfallet fågelbo som jag apporterade till matte. Det var däremot inte det minsta tomt! Ja, alltså några fågelungar fanns då inte i, de hade hunnit bli flygfärdiga och lämnat hemmets vrå, men kvar lämnade de sina loppor ! Det blev buset! Matte är nämligen inte anti-lus- och -lopp- och -fästingbehandlad som Troja och jag, så nu får hon allt klia sig minsann!

    Matte kallade mig för ryslig hund och sa att jag borde låsas in i snickarboa. Där kunde jag sitta och rapa jättedöd ekorre och betänka mina synder.

    Inte mig emot! Tälja gubbar ska man visst göra då också. Eftersom jag är hund, täljer jag allra bäst i märgben! Eeeeeemmmmmmbla!!! Det är jag det!


    Söndag 28/6 2003

    Tidig sommarmorgon. Solen skiner och tuppen Galne Gaston gal och gastar inifrån hönshuset. ”Ut! Vi vill ut! Nu!” Hönsflocken håller med. Det kacklande oväsendet får en morgontrött stackars schnauzer att motvilligt inse att här börjar en ny dag.

    Annorlunda känns det om någon timme eller så. Då har frukosten slukats, träd och buskar omsorgsfullt inspekterats, katter förflyttats upp i björkarna och – sist men inte minst – tupp och höns fått veta sin plats i hierarkin. Jahapp! Här finns bara en tupp och hon heter Embla! Hönsen brukar komma ihåg det efter tredje varvet runt stugan ungefär.

    Somliga sysslor överlåter Tupp-Embla emellertid till Gaston. Däribland ingår hejarklacksarbetet inför äggläggandet. Tro nämligen inte att höna + lägga ägg = självklart och enkelt! Tvärtom är proceduren omständlig och för en ovan åskådare synnerligen förvirrande. Så här ungefär brukar det gå till:

    Hönsflocken står och studsar fridsamt upp och ner vid vinbärsbuskarna (bären, även karten, är oemotståndligt läckra för en hönsgom) när en höna plötsligt ser lite ängslig ut. Hon avbryter ätandet, samlar ihop fjäderkjolarna, sträcker fram halsen och skubbar i full fart åt hönshuset till. Halvvägs har hon totalt glömt bort varför hon hade så bråttom. Hon tvärstannar, ser sig förvirrat om, ruskar på sig och rusar tillbaka till de övriga. Det här upprepas ett par gånger, med allt gällare klagande kacklanden från både hönan och från den hjälpsamme tuppen. Galne Gaston förstår nämligen mycket väl att det är värpdags och uppmuntrar hönan på alla vis. Han hittar både två och tre olika Perfekta Platser För En Höna Att Lägga Ägg På: under sågbocken är det finfint eller varför inte bakom skottkärran? Dit kliver han i egen hög person, makar in sig och kuttrar lockande och försöker på alla sätt få hönan att inse att just där och ingen annanstans tycker han att hon ska värpa sitt dyrbara ägg.

    Hönan håller inte med utan beger sig resolut (så resolut en höna nu kan, vill säga) in i dunklet i hönshuset. Där äntrar hon en foderkrubba som numera fungerar som rede (eftersom somliga schnauzrar upptäckt glädjen med redet vid golvet…) och skuffar runt halm och kutterspån tills en alldeles lagom äggläggningsfördjupning bildas. Hon intar rätt position, blundar och – sätter igång! (se bild)

    En stund senare utbryter ett förfärligt oväsen. Hönan skränar öronbedövande och tuppen, som växelvis tålmodigt struttat fram och tillbaka utanför hönshusdörren och vaktat den övriga flocken borta vid vinbären, svarar på precis samma sätt, fast ännu gällare. För den oinvigde verkar det allra minst som om räven (eller somliga schnauzrar) är i full färd med hönsjakt. Men icke, då! Skriken från hönan betyder fritt översatt ”Oj, oj, oj! Färdig! Kom och titta!” medan tuppen ivrigt svarar ”Oj, oj, oj! Strålande! Alldeles fenomenalt!”

    Synbart stolt hoppar den lilla hönan ner från sitt rede och springer ut. Väl utanför glömmer hon alldeles bort varför hon befinner sig just där. Hon kacklar högt i panik, flaxar hysteriskt med vingarna och rusar till resten av hönsflocken med Galne Gaston beskäftigt hack i häl. Där återgår alla till det lättjefulla pingpong-studsandet efter vinbär och friden är återställd. Tills det är dags för nästa höna att börja se upprörd och orolig ut, vill säga…

    Med tanke på allt detta samt att hönorna faktiskt är sju till antalet, tycker därför en stackars schnauzer att det är helt i sin ordning att delegera tuppansvaret för hönsen – ibland.


    Tisdag 24/6 2003

    Vilken absolut urtråååkig dag det har varit! Rena rama schnauzerplågeriet, faktiskt. Och ändå började det inte så illa. Matte skulle stänka alla gardinerna som tvättats och sen torkats ute i den härliga sommarvinden. Den vinden var igår. Idag var det regn på väg och då passar det ju bra att stryka, sa matte.

    Matte, som tycker om att göra saker så lätt för sig som möjligt, tröttnade snabbt på att trycka på stänkflaskan och kom på att man kunde gå ut och använda vattenslangen istället. Det var riktigt kul! Där stod matte utanför hönshuset och sprutade ömsom gardinlängder och schnauzermage! Iiiiih, vad det kittlade härligt!

    När matte tyckte att gardinerna legat till sig tillräckligt i sina påsar satte hon igång att stryka. Hon strök och hon strök och hon strök och det var inget roligt alls för en stackars schnauzer. Det hjälpte inte mycket att försöka avleda matte med bollen – visst kastade hon den ett par gånger och sen gömde hon den så att jag fick leta, men strax var det roliga slut. Måste stryka färdigt, sa matte och skickade upp mig på övervåningen att leta godis. Däruppe är det rätt spännande, nästan som en vind och det är fyllt med grejor. Det var kul att leta godis där – en stund i alla fall. Men så blev allt så tråååkigt igen…

    Då vankade jag bara runt tills jag kom på att jag kunde använda mig av schnauzer-suckar. Det är något som bara vi stackars schnauzrar kan och oj, vad vi kan det bra! Det går till så här: man gapar så stort man kan, nästan som när man gäspar, och sen andas man in tills man nästan spricker och det är när man andas ut igen som det fiffiga händer… då låter det dovt och hemskt, ungefär som om ett sjuhundraårigt spöke suckar och stönar över seklers orättvisor. Mycket effektivt! Ja, i vanliga fall åtminstone, men inte den här eländigt trista dagen. Matte sa bara att jag inte skulle vara fånig utan gå och sova en stund.

    Sova hade jag verkligen ingen lust med, så i brist på bättre letade jag reda på mitt ”Den Som Spar Han Har – tuggben” och la mig på soffan för en tuggstund. Då kom Troja och sa att det hette ”Den Som Tar han Har – tuggben” och norpade det!

    Till slut var alla fjorton våderna färdigstrukna och upphängda och matte pustade och sa ”aldrig mer att jag tar allihopa på en gång” – fast det kommer hon visst att göra, hoppas bara att det dröjer länge, länge – och så gick vi äntligen ut på långpromenad! Matte sa att jag på det hela taget hade varit en tålmodig schnauzer. Tss, som om jag har klagat ett endaste dugg!


    Tisdag 17/6 2003

    Så har man träffat släkten igen då! Åkt och åkt och åkt – ända ner till Skåne. Denna gång for vi ner till sydkusten och den här schnauzern räknas nu till Spanarna på Smygehuk. Oljan från fartygskrocken slapp vi, den slabbade in stränderna dagen efter vår tur på Österlen. Ledsna blev vi dock – så in i Norden – över de allt hemskare rapporterna på radio och TV därifrån…

    Efter släktträffen mitt i Skånes bokskogar for vi till Öland – precis som jag blivit lovad. Matte visade alla ställen där hon och Troja och Kim traskat fram: Seby, Sandby, ”Ingalunda” Ekelunda, ”Vackra hagen” i norra Kvinneby, Lundarna i Ottenby och längs med Karl X mur. Vi bodde på fågelskådarcampingen i Ås och bättre och mer välskött enkel camping har matte då aldrig upplevt maken till, sa hon.

    På det privata planet står det till rätt bra, ifall nån undrar. Min bortavaro berodde ingalunda på en stackars schnauzers sorgliga frånfälle, utan snarare på ohyfsad åskas dundrande skrällhosta!

    Halvsyrran Isa i Skåne kan spela stendöd och det tänker jag också lära mig. Men än så länge ser jag så kolossalt glad ut där jag ligger, klagar matte och undrar också vilka döingar som ligger och vevar med benen som om det vore fråga om Kung Fu?

    Men annars kan den här schnauzern en del nytt: tända lampan i taket, öppna köksskåp och -lådor, ta ut grejer (och så stänga igen, förstås) hämta skorna åt matte och nu håller vi på att lära oss vrida på vattenkranen i badrummet – men det är svårt! Ovana besökare undrar också varför det hänger snören i alla skåpdörrar och vem som lagt blodpudding i handfatet…


    Tisdag 20/5 2003

    Stackars svulten schnauzer stucken och sövd!

    Sådan var min morgon! Allt började olycksbådande med en alldeles tom matskål och den förblev ödsligt renslickad trots mina uppfordrande blickar på både den och på matte.

    Sen bar det av till djursjukhuset och där stacks jag brutalt ner! Ur stånd att kunna göra motstånd placerades jag i en otäck trävagga * och någon drog i mina bakben i akt och mening att förvandla mig till en XXLSS (Extra Extra Large Sized Schnauzer).

    Och nu är jag plötsligt hemma igen och jag förstår inte hur det har gått till!!! Och det känns så väldigt snopet!

    Och jag har mer att klaga på! Härhemma välte matte ut en flaska pepparmyntsolja i kylskåpet. Allt luktar polkagris nu. Därinne finns t ex mina belöningsblodpuddingbitar! Mint-blodpudding! Ska det vara gott kanske? Enda trösten är väl att matte måste äta mint-filmjölk nu. Och mintägg! Och mint-ost!! Och mint-prickigkorv!!! Ha, ha – det var nog inte så dumt ändå!

    Så kan det gå när man sviker stackars svultna schnauzrar. Betänk det!

    * Embla höftledsröntgades!


    Torsdag 15/5 2003

    Idag och i morgon fyller jag 1 år! För såklart att man har två födelsedagar när man är en sån särskild schnauzer som jag! Fast i människornas värld var det helt enkelt så att tiden bytte dag innan vi hunnit ut, allihop. Men man vore ju inte schnauzer om man inte gjorde det bästa av en sån lyckosam tillfällighet!

    Jag måste säga att året har farit varsamt fram med mig. Visserligen är jag både gråhårig och skäggig, men flintskallig är jag tack och lov inte än. Men det är då inte mattes förtjänst. Hon har pillat och dragit och klippt och ryckt på det här stackars schnauzerhuvudet så att det faktiskt är ett rent under att ett enda hårstrå överlevt de massiva attackerna! Bara det faktum att jag plötsligt blev strimmig uppe på skulten fick henne att sluta. De få, ömkliga hårdunen längst ner visade sig vara tydligt olikfärgade, ljusare och mörkare om vartannat. Så nu är man randig om huvudet också. Först blev jag Embla Babianrumpa*, nu är man Embla Grävlingskalle också. Var ska detta sluta?

    Annars har födelseda’n varit bra! Jag fick en stor strut med två olika sorters glass i. Fast just när jag skulle ta en jätteslick hann Troja före – och vips var hela glassen försvunnen…

    Varsitt jättestort märgben fick vi också men Troja borde inte ha fått något alls, tycker jag för gissa vem som stal mitt ben och grävde ner det under tulpanerna?

    Annars har födelseda’n som sagt varit bra. Hm. Men i morgon fyller jag år en gång till! Då, du Troja!

    * se 12/5


    Onsdag 14/5 2003

    Håll i hatten för nu ska här skrävlas så det fladdrar i schnauzerskägget. Jantelagsanhängaren ombedes sluta läsa bums – chop, chop, stick nån annanstans, va – övrigt GOTT folk och fä, njut av mitt eget Ode till en schnauzer (till mig, alltså). Nåja, rättmätigt självberöm, åtminstone. Den här schnauzern (jag, alltså) deltog nämligen igår i kennelklubbens koppel- och ringträning.

    Utan att bli trälig och långrandig ser jag mig ändå nödd och tvungen att förklara den sanna schnauzerns natur. Den består i att dyrka marken matte och husse beträder. Då menar jag också bokstavligendyrka marken. Detta går till sålunda att nosen trycks hårt mot densamma marken och lyftes endast i undantagsfall – t ex för att äta en köttbulle, som i sin tur är beviset på att denna tillbedjan är uppskattad – för att sedan snabbt återta ursprunglig och korrekt nos-i-backen-position.

    Det aktuella förloppet inleddes med att alla vi hundar med vidhängande mattar och hussar placerades i en ring. Där skulle vi stå, inte sitta. Alltså: stå, inte sitta. För död och pina inte sitta. Så jag satt. Jag vet vad jag vet och jag kan vad jag kan. Jag kan sitta. Matte står – jag sitter. Busenkelt!

    Nästa sak vi hade att göra var att gå runt, runt i ringen. Det var synnerligen svårt att samtidigt blänga på hunden bakom och dyrka marken matte gick på och nosa på hunden framför – men med lite övning fick jag upp rotationshastigheten på huvudet till fullt acceptabel nivå.

    Så följde moment tandvisning. Denna innebar att ”domaren” närgånget försökte krafsa undan skägget (mitt, alltså) med dess barr och strån och löv och boss för att få en glimt av schnauzergarnityret. Han fick sin glutt till full belåtenhet, men kommenterade förvånat att han då aldrig varit med om en hund som så till den milda grad behärskade konsten att snegla vindögt längs med näsan för att inte missa någon endaste detalj i undersökningen.

    För att våra rörelser skulle komma bäst till sin rätt skulle vi gå en och en i en tänkt triangel vars spets låg mot domaren; först i långsammare takt, nästa varv i trav. Här slog jag alla med häpnad genom att jag lyckades – mot alla odds – ta mig runt nästan hela vägen på blott två ben, precis som matte!

    Slutligen tog vi oss ytterligare en svängom i ringen och nu var matte och alla andra så imponerade av mina prestationer att de såg mellan fingrarna med att jag denna gång fuskade grovt. Jag travade nämligen på alla fyra och jag bar dessutom huvudet högt och stolt i stället för att dyrka marken matte gick på…

    Trots denna lilla avslutande plump i ett annars så fläckfritt protokoll, känner den här schnauzern sig mycket belåten med sin insats. Med stor förväntan emotses nästa tillfälle för uppvisning. Ty sålunda lyder schnauzerns lag: ”Att vara hund är gott och väl, att vara schnauzer är bättre men att vara den här schnauzern (jag, alltså) är ju allra schnauzerbäst!


    Tisdag 13/5 2003

    *Trumpetfanfar!*

    Härmed kungöres att den här schnauzern har klarat slutprovet i grundkursen och erhållit diplom därför.

    *Trumpetfanfar en gång till!*

    Där fick du, matte!


    Måndag 12/5 2003

    Embla Babianrumpa – det är jag det. Och det är mattes fel helt och hållet. Där kommer hon med den eländiga klippmaskinen och ”ska bara snygga till det lite.” Och sen ”ska bara jämna till lite mer.” Och ” oj, det blev visst olika – kom så ska vi putsa på den här sidan också.” Och ”nämen, hoppsan, hur gick det här till?” För att slutligen klämma i med ”asch då, men det växer väl ut igen!”

    Vad kan en stackars schnauzer göra åt en sån förödelse? Inte ett endaste dugg. Hallå där – släng hit en banan till, tack!


    Fredag 9/5 2003

    Den här schnauzern kommer icke att bli fågelskådare. Inte nu, inte i morgon och aldrig någonsin. Den här schnauzern har nämligen mött en svan. Gnistrande vit, ljuvligt uppfluffad och graciöst glidandes fram på en spegelblank fågeldamm. Jag och matte stannade upp i stum beundran och betraktade underverket. Strax befann vi oss fågelöga mot schnauzeröga. Nyfiken, som en sann representant för min ras, stack jag in mitt söta huvud genom det låga smidesstaketet för att på lite närmare håll studera denna sägenomspunna fågel.

    Skulle ha låtit bli. Definitivt.

    Den ljuva varelsen förvandlades i ett till en rasande, näbbklapprande, vingvevande furie! Med knapp nöd undgick min stackars ädla schnauzernos att kuperas till en mopsnäsa!

    Nej, ornitologerna får kryssa arter bäst de vill. Min skådarinsats kommer fortsättningsvis att begränsas till ugnsbakad höna – men den kryssar jag desto hellre!


    Onsdag 7/5 2003

    Idag har jag, en alldeles ovanlig schnauzer på nästan ett år, blivit klappad på huvudet av – Marit Paulsen! Hon sa att jag var FIIIIN! Därnere i Belgien får man inte klappa hundar hur som helst, förklarade fru Paulsen och såg ut som om hon saknade det mycket. Tur är det väl då att en schnauzer kan finnas till hands just i rätt ögonblick!

    Vi mötte Marit Paulsen på Veterinärhögskolan där vi följde med som upplyftande sällskap till Troja. Rätt som det var när vi satt där alla tre och roade oss med man gör i väntrum – absolut ingenting – så kom hon förbi, Marit. Hon stannade upp och studerade mig noga och frågade med sitt oefterhärmeliga tonfall om hon fick klappa mig. Omhon fick!

    Det var allt. Ett kort möte innan hon försvann till något EU-föredragshållande. Nu kan vi alltså bocka av Marit Paulsen på Listan Över Kända Personer Den Här Schnauzern Har Träffat! Näste man på tur får nog bli – hm, låt oss tänka…javisst – Kungen, förstås! Och dit kan vi åka tåg!

    För, gott folk, detta lärde jag mig idag! Vi gjorde nämligen studiebesök på Järnvägsstationen. Det var hemskt! Tåget väste illasinnat och när matte tryckte på en knapp gled en förfärlig tunga ut och ett stort gap öppnade sig långsamt – för att sluka mig! Och dit in ville matte att jag skulle gå!

    Och – dit in har jag gått! Och – därifrån har jag kommit tillbaka! Kungen – vi är på väg!


    Tisdag 6/5 2003

    Jag är skoltrött – så in i baljan! Säg mig, någon, varför en stackars schnauzer ska behöva lufsa ”Avdelning Frrraamåt Maarrrrrsch!” ”Höger Om Maarrrsch!” ”Helt Om Maarrrsch!” för att slutligen dimpa ner snyggt på rumpan vid ”Avdelning Halt!” och dessutom se glatt upp på ”föraren” (tss – det är ju bara matte!) – hela tiden???

    Nixpix! Nu är det slut med sånt tjafs! Igår gjorde vi uppror, jag och två till likasinnade kumpaner. Vi röjde stället! Det var då bra mycket roligare än ”Stanna Kvar!” Tre gånger fick instruktören hojta ”hund på rymmen” – kan man tänka sig nå’t skojigare!

    ~Vi vill ha sommarlov NU! Vi vill ha sommarlov NU! Vi vill ha sommarlov NU!~Matte blev i hemlighet lite imponerad av hur otroligt snabbt jag kunde springa. Hon funderar på att plocka fram klippmaskinen och raka bort skägg och ögonbryn – då skulle jag nog kunna passera som greyhound!


    Söndag 4/5 2003

    Vad det regnar. Även en stackars schnauzer får nog till slut av att bara sitta där, med nostryffeln tryckt mot fönsterrutan, och stirra ut i en regnvåt trädgård…

    Men i förmiddags hände något uppiggande! Grannen bort i vägen – arkitekten med den silverfina bilen och snitsiga kostymen – stannade till för att vittja sin postlåda efter utlandssemestern. Det hör till saken att Posten (som ju alltid tänker ut så bra lösningar på alla sina problem) samlat ihop våra postlådor i vägkröken – precis just där det alltid bildas en stor, lerig pöl vid regnväder.

    Till all lycka befann jag mig just utomhus för att inspektera baksidan av ett träd när arkitekten steg ur bilen. O, så glad jag blev över att se honom! Äntligen lite omväxling! Glatt hojtandes rusade jag fram och skuttade rätt upp i hans famn. Vänligt klatschade jag till hans kinder med mitt blöta, leriga skägg – swisch, svosch – och visade sen min stora munterhet genom att studsa lite mot bilen också. Arkitekten blev alldeles till sig av förtjusning och tjöt högt av glädje – ja, han rent av applåderade! Tjoho! vad det var livat!

    Så kom matte kom utfarandes ur stugan och undrade vad som stod på. Och jag tycker – faktiskt – att hon tog det hela på alldeles fel sätt…


    Lördag 3/5 2003

    När man är en schnauzer finns det förstås oftast en schnauzer-kompanjon i form av en matte eller husse i bakgrunden. De där mattarna och hussarna försätter en ibland i smått pinsamma situationer. Ta det här med vår spökrädsla, tex. Den innebär av vi stackars schnauzrar och andra hundar också, för den delen, kan få syner av olika slag. En stubbe kan helt plötsligt förvandlas till en stor, läskig älg – jovisst, det är alldeles sant! Då måste vi skälla förfärligt en stund och sedan strutta förbi på stela ben. Det hjälper jättebra.

    När jag var i min värsta spökålder försökte min matte träna bort mina fasoner och det var då det kunde bli pinsamt ibland. Som den där dagen i stan då jag blev så rädd för sopbilen. Matte hade lärt sig på valpkursen att man skulle prata med sakerna som vi hundar blev rädda för. Följdaktligen såg sig matte noga omkring – ingen människa i sikte! – gick fram till sopbilen och klappade den vänligt: ”Dutti liten toopbil – tå töööt”! Jag stirrade alldeles häpet på matte och det gjorde också chauffören som naturligtvis dök upp bakom bilen i samma ögonblick. I stället för att veckla in sig i långa otroliga förklaringar fann matte det för gott att smita iväg genom den lilla men mycket intresserade folkmassa som hunnit samlas.

    En annan gång grävde en stor grävskopa ur vägrenarna utanför vår stuga. När chauffören försvann på lunchrast passade matte på att ta med mig till det ruskiga plåtmonstret. Och javisst, historien upprepade sig: ”Gose, gose skopan – tå fin tå”! Till slut vågade jag – eftersom jag egentligen är en mycket modig och morsk schnauzer – faktiskt nosa lite på yttersta kanten och fick en massa beröm och godis. Samtidigt såg matte i ögonvrån hur grannens dörr stängdes mycket, mycket sakta…

    Vid ett tredje tillfälle befann vi oss i ett sånt där litet samhälle där inget passerar oförmärkt. Ändå skulle matte tvunget gå fram till den där konstiga, runda busken som jag inte gillade, böja sig fram mot den och kuttra ”Halledulanes, en sån ullegulle liten buske vi har här då. Ot, tot, tot”! Och – fladdrade det inte till i de omkringliggande fönstrens spetsgardiner?

    Numera, för stolthetens och värdighetens skull, nöjer jag mig med att resa ragg lite grann när olika monster dyker upp. Jag menar – vem vill visa sig med en sån där pinsam matte!


    tisdag 29/4 2003

    Vilse i (skogs)pannkakan!

    Idag ställde hon till det, min matte. Jag och Troja tog ut henne på en tur i storskogen och allt var frid och fröjd tills jag och Troja hittade den mest underbara antika älgskånk! Doften – o, den var alldeles sagolik och båda vi hundar med sinne för det goda här i livet ansåg att där skulle vi stanna. Länge. Eftersom det så här års råder något som kallas för koppeltvång (vilket innebär att alla mattar och hussar skall hållas ordentligt fast medelst ett starkt snöre av t ex läder) så stretade matte emot väldeliga i sin ände av kopplet. Hon tyckte att den trevliga matbiten kunde lämnas till ”bättre behövande”. Själv har jag dock alltid hävdat att en stackars schnauzer hör just till dessa ”behövande”. Svälten ligger alltid på lur för hur man än räknar finns det en liten bottenskyla i matskålen endast två gånger varje dag och den är borta inom några sekunder. Godisträden icke medräknade, förstås…Och inte allt som kommer ur mattes ficka när jag inte jagar katt, inte jagar kattkorvar, inte sprätter iväg hönsen, inte skäller grannen i örat inte, inte…Ja, hm.

    Som vi stod där och dividerade så snurrade vi visst runt lite samtidigt. När matte till slut övertygat oss om att det faktiskt fanns väldigt goda märgben därhemma så gav vi med oss och traskade vidare. Och vi gick. Och vi klev. Och vi lunkade…Stigar breda som motorvägar smalnade till alldeles osynliga ministigar och det bar uppför stock och nerför sten. Rätt trevligt, för allan del, menmärgbenen, då! Och för min mattes skrytkunskaper om allt det här med att söder är åt det håll som myrstackarna är vända mot ger jag inte minsta köttbulle! Inte en myra så långt ögat skådade – de finns bara där man sätter sig för att äta matsäck och någon sådan hade vi inte med idag. Till slut fick matte en sån där väldigt sällsynt snilleblixt. Hon sa bara till gamla Troja: ”Gå hem!”. Så då gjorde vi det!


    Söndag 27/4 2003

    Kan nån förstå sig på mattar?!? Har hon inte gått här och gnölat över att allt är så torrt, torrt, torrt, kanske? Å så kommer det då äntligen regn och snö idag. Inte var det nå’t bra då! Nä – hu så kallt och BLÖTT, lät det nu! Stormade gjorde det nästan också och strömmen försvann så jag och matte fick laga mat på spritkök eftersom hon var för lat att tända i köksspisen. Å så detta muttrande…Ska en stackars schnauzer behöva stå ut med sånt? Nä, nä. Jag vet att det står i hundböckerna att min ras är en ALLVÄDERSHUND och då måste alla väder vara lika bra – eller hur? Så det var bara för min matte att linda in sig i mössa och vantar och stövlar och halsduk och regnjacka med huvan långt ner över näsan. Själv trippade jag ut ”naturelle” – man är väl ingen vekling, va! En och en halv timme senare kom vi in igen. Matte var glad och nöjd – vad HÄRLIGT det ändå var ute i blåsten och regnet, du Embla, fick man minsann höra nu! Och tänk – strömmen hade också kommit tillbaka. En lång och blöt promenad är lösningen på alla problem – det är ju det jag alltid har sagt!


    Långfredag 18/4 2003

    Vad matte var rolig idag! Först räfsade hon ihop många stora högar med löv och kvistar och sen sa hon – tror jag – att jag fick titta efter vad som låg underst i varje hög under tiden som hon kokade lite kaffe. Å, vad kul det var! Varenda hög sprätte jag runt och jag hittade MASSOR av spännande saker! Och sen, när matte kom ut igen började hon skutta och ropa heja, heja på – eller något ditåt – och då blev det ännu roligare! Kanske vi kan göra om den här skojiga leken i morgon igen?


    Fredag 11/4 2003

    Oj, i natt har det kommit ännu mera snö och matte har lagt ut en massa extra mat till fåglarna. Jag får varken röra dem eller maten fast jag så gärna vill. Ingen tänker på en stackars ynklig och alltid jättehungrig liten schnauzer…


    Torsdag 10/4 2003

    Idag skriver jag här för allra första gången! Det har snöat över en decimeter under förmiddagen och det tycker jag är jättekul. Jag och matte var ute och gick när det snöstormade som allra värst. Den där slöa Troja, däremot, låg kvar och snarkade i sin biabädd!

    Men på morgonpromenaden var Troja med och katten Tassel smög bakom oss hela tiden. Han trodde väl att jag inte skulle lägga märke till honom, men se där tog han fel! På fältet vid Kvarnmossen lade jag mig i ett listigt bakhåll, minsann! Åhej, vad Tassel hoppade högt av förskräckelse! Mycket lyckat, tyckte jag.

Annonser

Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s